Jag är där

Det är sen eftermiddag och parken ligger öde. Kvinnan med den bleka hyn sätter sig med ansiktet mot solen. Hon drar till sig en av de röda plaststolarna och lägger upp fötterna på sitsen. Lutar sig tillbaka, blundar, känner värmen mot bröstet och den kalla brisen över ryggen. Just då händer det. Hon drabbas. Av insikten. Hon tittar sig omkring för att se om någon noterade skälvningen över axlarna, men hon är ensam på uteserveringen.

Jag är verkligen här, tänker hon och kisar mot solstrålarna som silas genom palmernas bladverk. De ser ut som vita spjut, rakt ner i marken. Hettan träffar henne i bröstet, samtidigt som kylan stryker sig över ryggen med sina breda handflator. Det ena har manat henne framåt hela dagen, utan pardon. Det andra har spetsat henne, tvingat henne att ideligen stanna upp, känna, vara. Där finns hon, mitt emellan varandet och görandet. Hon drar upp kappan över axlarna, sträcker sig efter glaset med café con leche. Dricker långsamt.        
        Sevilla? Ja, varför inte, hade hon tänkt hon när hon blundade och pekade på kartan hemma i köket. Hellre mars än juli, när det är så hett att fåglarna trillar ner från träden. Vem vill vara mer ur balans än nödvändigt?
        Hon reste iväg utan förvarning. Idag har hon vandrat runt i Parque de Maria Luisa hela eftermiddagen. Skickat fåniga sms till en man som hon brukar skicka fåniga sms till när hon känner sig ensam. Han svarar alltid precis det hon vill att han ska svara; ”jag är där”, och så föreställer hon sig att han verkligen är det.
        De har promenerat tillsammans på de snirkliga parkgångarna, stannat till i skuggan under trädkronorna och på den lilla bron över dammen. Lyssnat till duvornas kluckande. Läst kärleksklotter på väggarna i lusthuset. Suttit länge på en parkbänk, andats in och ut och in i varandras halvöppna munnar. Hans varma hand har smugit sig in innanför hennes tröja, kupat sig om hennes bröst.
       Hon njuter verkligen av det bitterljuva som sliter och drar när hon frågar vad hans fru tycker om att han har följt med henne hit. Han svarar: ”vem?” och frågar: ”…och din man?” Hon svarar: ”vem?”, och så där håller de på och väver sig in i varandra, som flätorna i en jäsande vetelängd, tills saxen knipsar snitt i det vita hullet och hon inser att hon verkligen är ensam på gjutjärnsbänken, fastbultad i marken och kall om rumpan.
       Hon suckar, dricker det sista ur glaset, känner hur mobiltelefonen vibrerar i fickan. Tar fram den och läser: ”Jag ser dig”. Hon raderar meddelandet och tänker att det är färdiglekt nu.

: : :

Han blundar, står i skuggan bakom kaféet i parken och väntar. Lutar sig fram, ser henne sitta ensam i ett hav av röda plaststolar. Hon stryker handen över sin vita nacke, slätar till det uppsatta håret. När hon rister till och tittar sig omkring drar han sig kvickt undan. En äldre man haltar förbi och tittar åt hans håll, saktar ner. Blickarna möts. När den äldre mannen ser på honom, sedan på henne, honom, henne, honom, ler han, haltar vidare och försvinner ut på Calle Diego de Riaño.Musiken i högtalarna på kaféserveringen är sorgsen och med ens blir han medveten om de korta, syrefattiga andetagen högt upp i bröstet. Han lutar sig mot väggen, lägger handen över magen. Det trycker, spänner, trilskas.
        Han har följt efter henne hela dagen. Från pensionen på Calle Archeros, förbi katedralen, Real Alcázar, universitetet, utmed Avenida de Maria Luisa och in i parken. Ibland stannade hon upp och vände sig om. Han fick sänka blicken och hoppas att skärmen på kepsen skulle dölja hans ansikte.
       I skuggan under träden som kantar de snirkliga gångarna saktade hon ner och han stod emot frestelsen att gå fram och lägga sina händer över hennes höfter, eller hennes ögon. När hon fortsatte vidare följde han efter. Såg på avstånd hur hon gick in i lusthuset, pratade för sig själv och strök fingrarna utefter väggarna.
       Det märkligaste var ändå när hon satt på en parkbänk och blundade med halvöppen mun. Hennes bröst hävde sig, kinderna var inte längre bleka. Han hade kunnat svära på att hon mumlade hans namn.
       Han knappar in meddelandet, klickar på sänd. Kikar fram, ser henne plocka upp mobiltelefonen ur fickan. Hon läser. Tittar ut över parken. Suckar. Stoppar ner telefonen och reser sig. Går sin väg.