Elena var bara elva år när hennes mor dog. Hon minns fortfarande den dagen så tydligt, då hon även hade snattat för första gången. Allt hade känts bra, det hade fått henne att skingra sina tankar. Ovetandes om att det endast skulle vara början, och vad det skulle leda till. Att hon fem år senare skulle vara med i ett av de värsta gängen genom tiderna.

Utdrag ur texten:

"– Susan, viskade samma röst ännu en gång. Denna gång kunde hon uppfatta vems viskningen tillhörde, och med darrande knän började hon springa åt motsatt riktning. Håret piskade henne i ansiktet, och knäna ville för varje steg böja sig av utmattning. Hon visste inte hur långt hon behövde springa eller åt vilken riktning hon var på väg. Det enda hon visste är att hon måste komma därifrån, så långt bort som det var möjligt. När hon var i färd med att lyfta upp foten ännu en gång, kände hon hur en kall hand omfamnade hennes ben, och ryckte till med en sådan kraft att hon stupade framlänges. Hon svor till av smärtan som slaget i marken åstadkommit, och grimaserade vid åsynen av blodet, vars hade smetats ut runt armbågarna, knäna och ansiktet. – Jag bad dig om hjälp Susan, väste rösten ännu en gång. En mörk gestalt böjde sig ner och smekte försiktigt hennes kala kind. Därför ska du också hjälpa mig. Susan låg alldeles stilla, alldeles för rädd för att kunna röra på sig. – Vad… vad vill du mig?, frågade hon tillslut. Personen såg kallt på henne och viskade därefter några knappt hörbara ord i hennes öra."