1 Ouverture

Den bortflyende bollen

Det var svårt att föreställa sig, tänkte Stefan, att livet någonsin kunde vara bättre än i just detta ögonblick. En mild vind strök över hans ansikte och rufsade om hans hår när han kisade mot den givmilda kvällssolen och betraktade de små ulliga molnen som svävade fram över himlen. Han kände en ymnig svettdroppe kämpa sig nedför sin rygg för att slutligen dö vid kalsongkanten. Sommarens dofter av syren, nyklippt gräs, sjövatten och tända grillar fyllde hans sinne med rofylld glädje och harmoni. Stoltheten och glädjen över hans två barn, Irmelin Andromeda och Pluto Xerxes var obeskrivlig och han stod bredbent och betraktade dem med ett upprymt och varmt hjärta när de var fullt upptagna med att fundera ut vad de kunde åstadkomma med deras nya, mörkvioletta plastboll på den lilla strandplätten.

De sparkade för första gången under deras 18 månaders långa levnad till bollen i djup fascination över hur mjukt och fint den rullade iväg från deras trevande fötter. Deras mamma Katarina tittade roat på, där hon satt en litet stycke från barnen och tappert försökte att förbättra sin solbränna. Hennes mörklila bikiniöverdel låg på hennes vänstra sida och och hon undslapp sig ett förnöjt stön där hon låg den ruggslitna, älskogsavdunstade strandmattan. Ända sedan de hade fått den som en bröllopspresent hade den varit ett lojalt sommarsexredskap under deras äktenskap. Där hon låg avslappnad och lättjefull lätt hon blicken tacksamt vandra upp mot deras hyrda sommarstuga som hon ensam och med mycket möda hade inrett till en kontemplativ oas i det annars så splittrade, hektiska familjelivet. En del fnös på näsan åt det, men hon var som besatt av att samla på loppisprylar och begagnat gods och det var en självklarhet för henne att inreda deras gemensamma familjemanifest med detta. Det var en plats där de kunde vara tillsammans och umgås utan konkurrens från den gråmulna yttervärldens krav och förväntningar.. Det var på något sätt fundamentet i deras krackelerande tillvaro som kunde stärka det brustna kittet i familjen och hjälpa till spinna nya kärleksband till hennes make.

Som tur var så var Stefan ännu så länge lyckligt omedveten om det glupska dolda växande hotet i hans inre, som girigt frodades och växte i mörkret. Det väntade lömskt på sin chans på att få utvecklas och expandera från dess mikroskopiska existens till att så småningom bli en ny ofrivillig familjemedlem. Utan någon som helst vetskap om detta stod han istället och njöt av sommarens dofter av barndom, oskuld, förväntan, oändlighet och kärlek och började känna sig alltmer upprymd. Han ville tränga undan tanken på att de tre veckors semester som de hade tagit efter terminens virvelstormar sorgligt nog började att närma sig sitt slut och när de återvände till staden igen skulle den vedervärdiga affären återigen göra sig påmind. En vedervärdig affär som stank av makt, begär och omättlig girighet. Det var en dyster tanke att hans förhatliga, beroendeframkallande mobil skulle få arbeta sig trött av alla skvallerlystna individer  när väl det stora scoopet skulle släppas. Deras temporärt rofyllda tillvaro i en vit punkt på mobilkartan var bara en imaginär. Den rofyllda lilla ”pensionärsbyn”, som Katarina på skoj brukade kalla den, var turligt nog utan mobiltäckning, så att det var ingen risk för att de skulle bli störda under semestern. Hans mobil låg under semestern i koma, skrockade han för sig själv. Den var tryggt gömd i den översta skrivbordslådan hemma i lägenheten i Stjärnsund och skulle inte återuppväckas förrän i övermorgon, då semestern obönhörligen var slut.

Plötsligt hamnade fotbollen framför hans fötter och Xerxes ropade ”Titta!”, som helt nyligen hade blivit hans nya favoritord. Han delade sig mer än villigt med sig av det för alla små upptäckter han gjorde varje oändlig dag.