X

Tiden hade gått snabbt. Det har närmare bestämt passerat åtta veckor sedan den där kvällen. Kvällen då Konny och Bea tydligen träffades och har uppenbarligen hängt ihop ever since. Kvällen då Robert blev nerspöad – varför är det ingen som vet ännu. Han blev ju inte av med mobil eller något så ett rån kan det inte ha varit. Men han vill inte berätta, det gör mig nervös. Jag förstår inte varför han döljer saker för mig. Han är väldigt hemlighetsfull av sig. Han kunde gå utan kryckor nu. Hans lägenhet på Karlaplan låg uppe på internet till förmån för de med mycket pengar och möjlighet att köpa en centralt belägen trea. Han gladdes åt den enorma summan han förväntades förvärva genom en eventuell försäljning. Jag, som bodde hos honom ”temporärt” gladdes dock inte. Jag fick bo här tills den var såld hade han sagt. Trots vår närhet kändes det som om jag var ”ambitiösare” än honom. Det kändes stundvis som att han inte ville ha mig. Han stötte bort mig, sa att han var upptagen och det gjorde mig förkrossad. ”Jag måste betala räkningar” hade det låtit en gång. Trots att jag låg i sängen halvnaken och gestikulerade med hela kroppen att jag ville ha honom här och nu tycktes jag inte väcka hans uppmärksamhet. Ibland chattade han till och med på MSN samtidigt som jag låg i sängen och väntade på honom. Och han bara snäste åt mig när jag ville ha hans uppmärksamhet. Det var en ytterst jobbig tid för mig. Jag bara jobbade och när jag inte gjorde det låg jag ibland och sov hela dagen i hans säng. Hans enorma säng.

Jag vaknade och låg och tittade på honom. Han sov sött som ett litet barn. Ansiktsdragen jag älskade, blåmärkena var nu borta vilket gjorde honom ännu vackrare. Ståtlig beskrev hans uppsyn på ett korrekt sätt. Hans maskulina hakben. Hans bruna hårsvall. Han vaknade och tittade på mig. Jag kröp upp och lade mig i hans famn. Han stötte inte bort mig till min stora lättnad.

- God morgon!

- Hej, log han och gäspade omedelbart efteråt.

- Äntligen lördag. Några planer för ikväll då?

- Tja jag vet inte, William sa att jag skulle komma förbi flempan.

- Förbi flempan, och göra vad? jag blev förundrad och en smula nyfiken.

- Äsch jag vet inte. Men som du vet är det viktigt att göra William glad. Så det lär väl bli så.
Besviken över att kvällen med stor sannolikhet inte kunde spenderas med Robban rullade jag av och var allmänt bitter.

- Det är ju inte direkt så att vi planerat något, kommenterade han lite bryskt.
Jag valde att inte svara. Jag var bitter över att kvällen antagligen skulle bli urtrist. Klockan var för övrigt redan 16:00. Vi hade sovit länge. Gårdagen hade varit ganska mysig. Vi hade ätit middag och druckit vin tillsammans för att sedan ha spenderat tid framför TV:n som i sin tur ledde till många timmars sex. Precis som nykära. Sen sådär dagen efter när alkoholhalten i blodet lagt sig var han sur och bakis som vanligt. Tänkte på sig själv mer än på mig. Älskade han mig? Ibland undrade jag. Var inte så erfaren av förhållanden så hoppades på det bästa. Det gjorde ont i mig när jag tänkte så.

- Hade du kunnat gå vidare om jag dog? Jag hade vänt mig om mot honom och stödde huvudet mot min handflata. Han tvekade några sekunder.

- Såklart jag inte hade kunnat… vad är det för fråga?
Han såg allvarlig ut.

- Nä jag bara undrar. Han ljög med stor sannolikhet, det hördes på hans röst. Jag höll tårarna inom mig.
Han åkte strax efter klockan sex. När jag frågade angående hur vi skulle göra med maten sade han att det skulle lösa sig. Efter att ha beställt en Pizza satt jag i soffan och kollade på vänner men insåg snart att det var kanske en av de mest lättsamma serier som någonsin skapats. Jag bytte till något trams med Filip och Fredrik. Inget tillfredställde min hunger för underhållning. Jag bläddrade igenom min telefonbok. Vincent. Ring.

- Hej Cindy, vad oväntat

- Haha, jo.

- Vad gör du då?

- Har tråkigt. Själv?

- Jo jag har också tråkigt

- Vill du komma över och se på film eller något?

- Jo visst, varför inte.

- Jag är hos Robert förresten