Zenith

Ingenting är fel allt är rätt. Jag skakar men det kanske är av glädje. Det senaste fixet gjorde mig… ”Du är en idiot”!, skrek Robert från vardagsrummet. Jag gick för att se hur det stod till med min gamle vän för att finna honom liggandes i soffan med ett uttryckslöst ansikte. Som en staty låg han och stirrade på mig. Bara ett ögonblick senare stod han framför mig men jag hade för länge sedan fokuserat min blick på teven. Jag ryckte till, nej det var närmare bestämt Robert som hade puttat till mig. ”Hallå? Vad var det jag sa om…”. Teven igen. Vad var det där i bakgrunden tro? En glimmande stjärna? Ett bortglömt stearinljus? Robert verkade i allfall mindre nöjd med min tillvaro, min närvaro. Trappen slingrade sig ner som en berg-och-dalbana och jag famlade för att inte ramla. ”Tok” tänkte jag, varför kan dom inte bygga raka trappor för en gångs skull. Jag stannade till blundade, återfick balansen och med ens kände jag lättnaden över att gå i en rak trappa även om ledstången som jag följde med handen var böjd.

”Inte mottaglig för konversation alla gånger” ekade dovt i min hjärna. Vad spelade det för roll? Jag nynnade på en melodi även fast jag inte insåg vilken förens jag möttes av porten ut till den mörka februari natten. Klangen tonades av och verklighetsuppfattningen kröktes för en sekund. Jag blev chockad av mitt eget ansikte som speglades mot rutan i mörkret. Konturerna var diffusa och det kändes som om jag inte kunde få något grepp om vem det var. Var det där verkligen jag? ”Jag har förändrats” tänkte jag strax efter att ha gått igenom porten (kunde jag gå igenom föremål?). Jag vågade inte förnimma mig om mina nyligen upptäckta magiska krafter för jag hade en känsla av att de bara skulle orsaka trubbel. Lampornas sken kändes som ett skonsamt regn av ljus, eller var det duggregn?
Bilar körde förbi och det karaktäristiska ljudet av gummidäcken mot den blöta marken gjorde sig påmind gång på gång. ”Zenith”, som klubben hette, såg nästan död ut. Kanske hade cancern blivit värre? Jag föreställde mig en övervägande suddig bild av en ung kvinna, vacker till utsidan, blossandes på en cigarett. Glöden lös starkt och knastrade när hon drog i sig röken. Ett leende på läpparna avslöjade de kraftigt gulnade tänderna och fantasin avbröts av ett dovt men hjärtskärande skrik. Kanske var skrumplevern ett faktum? Hur som helst såg det stängt ut även om dörren var öppen. Jag gick in och började med ens känna musiken inom mig. Det var ingenting jag kände igen från förut men kändes gjorde det. Kändes som tusen bongotrummor spelandes några ynka centimeter från mina öron, hjärta och mage.
Jag log. Något jag hade läst varnade mig från att gå djupare in i discoljusen. Istället satte jag mig ner utan att tänka mig för. Hon mötte min blick som om jag var en oönskad gäst. Men det var jag ju mer eller mindre. Hon sa något jag inte uppfattade för jag tänkte på vad jag hade tagit innan, om den tidigare dödsångesten. Jag mindes Roberts ansiktsuttryck när han sa åt mig ”som du ser ut!”. Det var nog ingen fara. Jag log igen och frågade henne vad hon hade sagt. Hon log tillbaks och talade om att hon bara sagt hej och nu undrade hon vad jag hette också. Det här är fan svårt alltså, ja jag vet vad jag heter det är inte det men jag kunde inte sluta tänka på hur snygg hon var för ögonblicket. Lite för sent svarade jag att jag hette K-conny, eller egentligen hette jag Conny men jag stammade och det lät väldigt konstigt. Hon hette själv Beatrice men ville att jag skulle kalla henne Bella. Vilken konstig typ. Dialogen lämnades till det förflutna och obefintlighetens tacksamma mottagande. Jag minns nämligen knappt någonting. En dialog med någon jag aldrig skulle möta igen, Bella tror jag närmare bestämt hon hette. Hennes ansikte uppenbarade sig framför mig upplyst av neonljusen i bakgrunden och allt var plötsligt i slow-motion. Insikten avbröts kraftigt av en grumliga sörja som studsade runt i toalettstolen av vitt porslin. Snart skulle även namnet vara glömt tänkte jag lutandes över toaletten som luktade skit.