Allt hade förmodligen inte gått som planerat, det gör det aldrig. Vilken jävla klubb, den där Zenith. Med alldeles för hög musik och blixtrande ljus. Sittandes utanför kunde jag inte låta bli att fråga mig själv vad jag egentligen ville åt. Var det flickorna på dansgolvet? Jag skakade lätt. Mina händer var bleka. Var det trippen i sig, eller snedtrippen? Vad jagade jag egentligen. Det blev i alla fall inte som jag, eller ”K-conny” som jag nu hette, hade tänkt mig. Plötsligt, eller snarare långsamt men bestämt trädde folk ut från klubben. Jag kliade mig i skäggstubbet som var på väg att bli något utöver det. För all del sade jag, lämna allt bara! Gör det! Dem före detta gästerna blängde föraktfullt mot mig. Jag kan inte se riktigt klok ut. Jag kollade på klockan. Min handled såg ovanligt tjock ut. Vad hade nu hänt? Just det, det var så sent som 04:25. Jag måste ha slumrat till här efter det i all sin hast mindre lyckade toalettbesöket. Vad väntade jag på? Jag hade inte ens något hem att återvända till. Så varför gick jag inte bara, eller vänta, var ska jag gå. 

Robert hade nog fått nog. Snart i alla fall… Hopplöst. Kronofogden, arbetsförmedlingen, jag är trött på skiten. Men det kvittar. Bella, var det så hon hette stod en bit bort tillsammans med några andra. Hon såg syndigt vacker ut, ja så som man bara kan se ut i filmer. Hon tittade på mig, jag vet inte vad hon ville ha. Jag ger mig okej?! Ta vad du vill ha. Jag viftade med plånboken och höll händerna i luften. Hon hade sett min uppgivna gest. Kanske trodde hon att jag vinkade hit henne, det kanske jag gjorde? Fan vad pinsamt. Hon log mot mig, så där som om det här egentligen var en film. Hennes höfter rörde sig och det fick hennes leggings att se ännu tightare ut och hennes kjol smekte höfterna graciöst. Allt spelades upp i slow-motion. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka. ”Hej K-conny” sade hon som om det redan stod i manus. Hon sträckte mig handen och det var jag inte mer än förtjänt så länge som jag hade suttit här. Det smärtade i ryggen när hon med en liten men tillräcklig kraft drog upp mig från min sittande ställning. Jag sade ”Hej Bella” och var nöjd över min insats. Varför drogs hon till mig? Jag var ju inte ens ren, nykter, skaplig eller charmig. Så många andra att välja och vraka mellan. Hon skrattade. Jag hade tydligen sagt något. ”Vem vet, jag kanske ser en charm som ingen annan ser”. Jag kom att tänka på det där med magin, kanske fungerade den ändå? Hur fan kunde hon läsa mina tankar eller sa jag bara lite för mycket. ”Det kvittar” mumlade jag. Jag tänkte inte på det men vi gick arm i arm. Fredrik Åkare och Cecilia Lind. Tanken kittlade mig något förfärligt. Jag nös och efter det var jag nära på att spy. Hon var omtänksam. Jag spydde dock inte men hon höll om mig och hennes värme gjorde mig varm ända in i själen. Fjärilar i magen som de säger. Det var tyst en minut. ”Vi är alltså på en liten promenad. Var bor du?” frågade jag. ”Hotell Haute i Normandie” sade hon utan att titta på mig.

Jag blev arg och tittade skarpt på henne men hon vägrade möta min blick så jag teg. Att gå var inga problem egentligen, det lärde man ju sig för kanske 20 år sedan men att diskutera Normandie med den här tösen var inte av det lättaste. ”Fan vad du driver då, Cecilia Lind” sade jag och försökte lugna ner mig. Hon svarade ”vad romantiskt” lite ironiskt och vi fortsatte. Jag tror att jag var full. Eller hon gjorde, men jag var bara full av glädje över att gå armkrok med Normandies kanske hetaste fransyska. Cecilia Lind. Fyfan, vilka namn dom har, Vreeswijk, man hör på namnet att han är därifrån med. Baguetter allihopa. Hon skrattade till. Hade hon hört det också?

- Du är så tragisk K-conny, eller vill du att jag ska kalla dig Fredrik Åkare nu också?

- Det kvittar.

- Varför blir du sur då och då?

- Jag ehh. Du läser ju mina tankar.