- Jag kommer hem igen.
Jag märkte hur jag kopplade lika snabbt som en sovande sköldpadda.

- Duh. Uhh Kan vi inte ses ute på något café istället?

- Va? Eh… okej. Var då?

- P.. Prinsessan.

- Stammar du?

- Nej

- Prinsessan? Okej… Vi ses där om 45 minuter.

- 2 timmar, snälla… …. Jag är upptagen. Svarade jag i slow motion

- Med vad om jag får fråga?

- Jag är jävligt trött bara, sorry.

- Okej? Vi ses om en timma då… Puss.
Vad fan… vad fan. Jag ställer mig upp i slow motion och lunkar ut till köket. Därefter dricker jag upp en liter juice från kylen, en vattenkanna full med vatten, käkar en hel rulltårta. Sedan kollar jag på klockan. Tjugofem över tre. Ofta. Jag får panik över mitt sköldpaddstillstånd och ser inget annat alternativ än att ringa Dragan.

- Jah halo?

- Har du lite för 600 kr fortfarande?

- För dig har jag bror.

- Perfa, kan du komma förbi Rubinvägen 22 snabbt så får du 1000 spänn.

- Kommer

Jag behövde gå igång och det var snabbt. Jag gick och pissade och när jag kom tillbaks stod hans BMW där utanför. Jag gick in och satte mig av gammal vana och lämnade över två rödingar. Han log och betraktade mina blodsprängda ögon. ”Party?”. Jag rörde inte en min och gick upp igen, meckade en lina och drog i mig den. Nu var det 15 minuter kvar. Jag kände mig något piggare och sprang utan att ens tänka på det nerför gatan. Jag sprang så snabbt att synen inte hann med, träden bara for förbi. Bilarna stod stilla i jämförelse med hur fort jag sprang. Världen kändes photoshoppad. Något måste ha varit fel. Jag började känna igen mig. Här är city. Jag stannade och kände hur hjärtat pumpade fortare än basen i psy-trance. Jag log och kände mig som djungel George när han besöker sin älskarinna i staden. Jag kom fram 5 minuter försent, jag var noga att kolla det när jag kom in. Jag märkte även att jag hade glömt jacka även fast det var rätt kyligt ute. Alla satt med sina vinterrockar och tittade på mig som kom inspringande helt manisk och andfådd. Jag såg genast Beatrice sittandes i ett hörn. Hon såg besviken ut. Jag undrade varför, och kom sedan på att jag borde se rejält sunkig ut. Fuck.

- Hej…

- Tja, du ville prata? Svarade jag fortfarande andfådd

- Ja.

- Är det något viktigt?

- Vafan har du sagt allt vi har pratat om till Robert för?

- Vadå… vi hade inte så mycket gemensamt du vet ehm. Du vet när jag var på sjukhuset. Jag hade inte mycket att snacka om va, så jag.. Så ... asså det var väl inga hemligheter?

- Jo det var det! ÄR du helt pantad eller?
Folket runt omkring tittade förbryllat på den säreget arga och vackra kvinnan i hörnet som artikulerade.

- Sorry babe, jag visste inte asså.

- Är det allt du har att säga? Dålig förklaring.
Hon var så arg att hon inte lade märke till mitt påverkade tillstånd.

- Jag kunde lika gärna ha sagt det till dig direkt. Jag har ju sagt det ett par gånger men du lyssnar ju inte ju! Svarade jag upprört.

- Du har väl inte alls sagt det? Inte vad jag vet, Svarade hon.

- Jo, det har jag ju.

- När då om jag får fråga? Hennes stubin brann för fullt.

- Jag sa ju att jag tyckte det var drygt att du snackade skit om min bästa polare med mig… osmidigt va. Han säger att han inte alls är kär i dig till mig förresten.

- Det är ju ändå inte en anledning till att gå och berätta allt jag sagt till honom?

- Förlåt.. det var dumt, jag ångrar det gumman.

- Gumman hit och gumman dit. Fyfan! Man kan verkligen inte lita på dig…

- Sorry…

- Det här tär på vårt förhållande ska du veta.

- Jag vet. Förlåt. Jag ångrar det verkligen.

- Vi hade precis börjat prata igen för första gången sen han hjälpte mig till ambulansen. Och så sabbar du allt genom att berätta vad jag sagt om honom…
Det blev tyst en stund.

- Har du inget annat att säga?

- Nej…

- Då kan du gå. Hejdå, jag vill inte veta av dig på ett tag.