Jag gick ut. Fyfan vad ovärt. Seriöst. Hjärtat bultade hårt. Världen stannade omkring mig, det enda som existerade var jag och min bomullsskalle, fågelkvittret tonade ut i kråkor och bilarna brummade hotfullt medans jag pressade handflatorna mot ansiktet. Jag sket i henne. Bara gick. Jag tog en annan väg. Längs med vattnet. Det glittrade. När det blåste var det kyligt men annars lyckades jag ignorera det. Ett gammalt par gick på grusvägen. Är det där kärlek eller. Att leva med varandra hundra år utan att ens bråka, bara vara. Är det ens kul, är det ens passion. Är det ens äkta kärlek? De hade varma jackor på sig. Tanten hade ett pannband. Vem har ens sånt? Jag hade inte bangat för tillfället dock. Så jävla kallt. Jag satte mig på en bänk. Jag kände mig fortfarande andfådd. Jag började bli mer och mer ledsen i och med att ruset avtog. Vilken jävla svikare. Varför gjorde Robert så? Var han avundsjuk eller? Fyfan… Så jävla dryg, ska fan säga upp vänskapen. Så där gör man bara inte. Jag var mest arg och såg hur solen lagde sig. Cannabis ruset hade nu även det börjat avta helt och jag kände mig köttig och oälskad. Bara sittandes där som en jävla benhög med en massa kött. Ingenting av större spirituellt värde. Oälskad och bortglömd. Ingen kommer hämta mig även om jag sitter här flera dygn. Jag satt och huttrade av köld. Jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Solen hade nu gått ner helt och hållet.