Prolog

Bara minuter kvar. Högtalarna ropade ut deras avgång. Perrongen på Santa Justa i Sevilla dallrade i hettan. Människor med pressade anletsdrag jäktade förbi utanför fönstret. Det var bara något mindre varmt ombord på tåget och Jacob längtade tillbaka till havet, det kalla vattnet utanför spanska atlantkusten. Vattnet och avskildheten. Värmen fick honom att glömma hur kallt vattnet verkligen varit. Värmen och tiden. De här semesterveckorna hade gått för fort och snart var de slut. I segelbåten kände han lugnet, när upplevelsen var bara hans och ingenting och ingen som störde. Men nu när han var tillbaka i civilisationens gigantiska myrstack bleknade känslan av rogivande lugn bort. Istället kom stressen krypande, lika säkert som regn efter solsken. Om ett par dagar skulle han vara tillbaka på jobbet och ägna dagarna åt att önska att livet tett sig annorlunda.
    Dörren till den lilla kupén slogs upp och Jacob drog efter andan. I dörren stod en ung kvinna i hans egen ålder med axellångt gnistrande svart rakt hår, varmt röda läppar och de iskallaste blå ögon han någonsin sett. Hon bar en långärmad klänning, skimrande vit.
    Kvinnan gav honom ett snabbt värderande ögonkast, läste honom. Och Jacob såg på henne att hon visste att han visste att det handlade om pengar. Han stod emot att hälsa ens med en liten nick och suckade tyst inombords. De få erfarenheter han gjort på kvinnofronten var som en illasittande kostym och han tog inte längre några som helst initiativ. Sådana som hon var inte intresserade av sådana som han, som inte har några pengar. Ironiskt. Han visste hur de kändes, hur de luktade och hur mycket de vägde. Stora summor passerade genom hans händer dagligen. De var bara inte hans. Att fylla väskan med en miljon, två miljoner och gå rätt ut genom dörrarna. Så enkelt det hade varit om inte om fanns. Om han skulle bli fasttagen, och det tvivlade han inte på, så var han snart en av de som stod utanför samhället. I kylan. Han vågade inte gå emot om. Men ändå… tanken lockade.
    Hon slängde upp en svart bag på bagagehyllan ovanför honom, hejdade sig med ett urskuldande leende. ”Jag borde ha frågat om det är ledigt…” Hennes spanska bröt svagt i tyska.
    ”Ingen fara. Det är bara jag här. Gott om plats.” Hjärtat slog plötsliga trumvirvlar i bröstet på honom. Jacob log tillbaka. Men inte för mycket.
    ”Tack.”
    Kvinnan satte sig ner på platsen mittemot honom, ställde en vattenflaska på bordet och tog fram en bok om arabisk arkitektur i Spanien. När han reste genom Granada i början av semestern passade han på att se Alhambra. Inte för att han var någon expert, men så pass förstod Jacob att det var ett fantastiskt arv morerna lämnat efter sig. Och det var också anledningen till att han kvävde impulsen att använda hennes bok som en öppning. Det skulle snart vara pinsamt uppenbart att han egentligen inte var intresserad av arkitektur. Hon verkade dessutom djupt försjunken i boken. Men så suckade hon lätt och tittade ut genom fönstret. Deras blickar möttes helt kort. Det gick inte att undvika när de satt som de gjorde. Ögonkasten kom tätare och snart åtföljdes de av små leenden. Till slut vek de inte med blicken längre. Hjärtat slog som en stånghammare i bröstet på honom och han andades försiktigt in det djupa andetag som tryckte i halsen.
    ”Jacob.”
    ”Alba.” Hon slog igen boken.
    Trycket lättade. Pulsen gjorde det inte. ”Är du här på semester?”
    ”Studerar konst i Sevilla… på väg hem till Tyskland för ett par dagar med familjen. Du?” Alba fingrade på en davidsstjärna hon hade hängande i en tunn silverkedja runt halsen.
    ”Semester. Jag har varit och seglat mellan Cadiz och Sanlucar de Barrameda.” Jacob påminde sig att hon inte var intresserad av honom egentligen. Han behövde inte prestera något, han bara behövde vara sig själv. Han andades lite lugnare.
    ”Har du egen båt?”
    ”Nej, jag hyr. Enklast så.”
    Hon lade huvudet lite på sned. ”Varifrån kommer du? Din spanska är mycket bra, men du är inte spanjor?”
    Språk var lätt för honom och han behärskade spanska, engelska och tyska nära nog som en infödd. ”Tack. Nej, jag kommer från Sverige. Göteborg.”
    ”Sverige är fint. Vad jobbar du med?”
    ”Jag jobbar på bank.”
    ”Du ser inte ut som en som jobbar på bank.”
    En scen ur filmen Bodyguard med Kevin Costner och Whitney Houston flimrade förbi.”Det här är min förklädnad.”
    Hon log och såg honom rakt i ögonen. ”Förklädnader är intressanta. De säger mycket om personen som bär den.”
    Herregud, vilket leende! Jacob mötte hennes blick. Självförtroendet sköljde över honom med en styrka som förvånade honom. Han log tillbaka. ”Är du förklädd?”
    ”Ser du inte det? Då måste den vara bra. Men det är å andra sidan därför jag valde den.” Alba strök med händerna utmed midjan och höften och blinkade åt honom.
    Han nickade lätt, lutade sig fram och sänkte rösten. ”Varför är du förklädd? Är du… spion?” Han kisade lite med ögonen och höjde teatraliskt ena ögonbrynet.
    ”Det är dessvärre konfidentiell information. Jag är ute på hemligt uppdrag.” Hon drog med fingrarna över munnen och knep ihop läpparna. Smålog.
    ”Ah, det låter som ett spännande liv. Annat än att räkna miljoner dagarna i ända. Andras miljoner alltså.” Jacob lutade sig tillbaka. Ordens innebörd sköljde över honom och han var plötsligt tillbaka i verkligheten. Hugget i magtrakten. Den välbekanta stressen av att önska en förändring men inte våga ta steget. Självförtroendet sjönk sakta mot botten när minnet av vardagen kom upp till ytan. Fan! Han hade fortfarande semester! Han ville ta tillvara de dyrbara dagarna. En bild, mer än en kedja av tankar, fyllde hans inre. Här satt han ensam i en tågkupé med en kvinna som han hittills bara fantiserat om. Hon fick hans självförtroende att växa till nya nivåer och han lät sig störas av tankar på en avlägsen vardag! Om han någonsin skulle leva i nuet så var det nu! Jacob log ett snett leende. ”Hur ser din arbetsgivares rekryteringsbehov ut?”
    Småleendet nådde inte riktigt hennes intensivt blå ögon. Värderade hon honom? Ett kort ögonblick av underläge som upphörde samma sekund hon lutade sig fram.
    ”Det beror på vad du kan tillföra.”
    ”Det beror på vad det är för organisation…”
    Han svarade för fort, för kort och för hårt. Magin han känt ebbade sakta ut.
    ”Trivs du med ditt jobb? Om det inte är en för personlig fråga?”
    ”Det är ingen fara. Fråga på.” Jacob ville inte prata jobb. Inte nu, inte här. Men han ville att den här fantastiska kvinnan skulle tycka att han var intressant. Om det fanns en chans, om än aldrig så liten, att han… Tanken ville inte ta form. Vad ville han själv? Just nu önskade han bara att det här ögonblicket aldrig skulle ta slut. ”Om jag trivs…”
    ”Antingen så trivs man eller så trivs man inte.”
    Han såg ut genom fönstret. De rullade redan ut från stationen. Lite märkligt var det, att han inte hade känt när de började rulla. Men så är det med det mesta i livet. När man vaknar upp så har man redan varit på väg ett tag. ”Det är inte så mycket en fråga om trivsel. Jag har bra arbetskamrater och arbetet är inte särskilt påfrestande. Men det… det är inte det livet som jag hade tänkt mig. Det finns ingen spänning, ingen utmaning liksom. Jag saknar utmaningen.”
    Alba tog flaskan från bordet och lutade sig tillbaka, skruvade av korken och drack utan att ta ögonen från honom. ”Ett par studiekamrater till mig hade en intressant diskussion tidigare i veckan. De pratade om det perfekta brottet.”
    Hennes blick genomborrade honom och Jacob kände en plötslig rysning dra utefter ryggraden. ”Vad kom de fram till?”
    Alba räckte över flaskan till honom. ”Att stjäla är ingen konst. Utmaningen ligger i att komma undan.”