Kapitel 1

”Du är inte min pappa!” Lisa stod framåtböjd med händerna på höfterna i deras lilla hall och var arg, så arg på mannen framför henne som ville att hon skulle kalla honom pappa. Nu hade han om igen tillrättavisat henne inför mamman som stått stilla och tigit.

Lisas ansikte hade antagit en rosenröd färg, och hennes ögon var hårt hopknipna av ilska. ”Säg någonting då mamma, stå inte bara där!” Hon vände sig mot mamma Eva som inte riktigt visste hur hon skulle tackla problemet. Flickans styvfar Torsten var en snäll man, men hade inte så bra hand med barn, framför allt inte obstinata, hormonstinna sextonåriga ungdomar.

Eva trodde att det skulle komma med tiden när Lisa fattade att Torsten inte hade för avsikt att trampa på hennes pappas minne. Hittills hade hans trevande försök att närma sig styvdottern resulterat i hätska ord och avståndstagande.

Just nu var deras relation så pass infekterad att Eva grubblat på om hon skulle be Torsten att flytta. Hemmet fylldes av skrik och bråk dagarna i ända, och Evas hjärta grät av sorg när hon lade sig på kvällarna.

Jobbet som börsmäklare var lukrativt och krävde full uppmärksamhet, men var ändå lugnare än hemmet. Stressen som förstört hennes mage fodrade dyra läkarbesök och mediciner som hade en del biverkningar.

Eva tittade på Torsten och tyckte om vad hon såg. Han var en man på nära femtio, men hade kunnat tas för fyrtiofem. Livet hade varit snällt mot honom, så några bekymmersrynkor prydde inte hans höga panna. Det lockiga håret hade väl tunnats ut lite med ålderns rätt, men det täckte fortfarande hans huvud, och förresten skulle han passa i rakat eftersom hans huvud hade en så vacker form. Den raka näsan hade kunnat tillhöra en indianhövding, så stolt var den.

Torsten vände sig mot Eva och stoppade henne med handen. ”Nej, stanna där! Lisa och jag måste reda ut det här nu en gång för alla.” Han vände sig mot den ilskna tjejen som nästan hoppade av ilska.” Du är faktiskt ingen barnunge, och jag vet att jag aldrig kan ta din pappas plats, men…” Torsten funderade en stund innan han fortsatte tala. ”Äh, kan vi inte bara prata med varandra som två vänner? Måste det alltid skrikas och bråkas? ”Han sänkte sina händer som han sträckt ut mot flickan utan att få någon respons. ”Jag älskar Eva och vill att du skall trivas att ha mig här. Nu slutar vi munhuggas och går in i köket och fikar istället.”

Utan att vänta på svar tog han Evas hand i sin och drog med henne ut i köket där Torsten tröstade sin kärlek så gott han kunde.

I hallen stod Lisa kvar en lång stund med ilskan ångande som ett lokomotiv. Lågt för sig själv sade hon ”Han skall få se den jäkeln. Han skall få se. Inom en månad skall han vara härifrån. Komma och bossa mig som om jag var hans dotter. Aldrig!” Muttrande gick hon upp till sitt rum, men kunde inte undgå att se sin mor gråtande luta sig mot Torstens axel.

Uppe på rummet tryckte hon på strömbrytaren till sin dator och snart ljöd hög musik som gränsade till oljud.
Hon satte sig ned framför skrivbordet och började chatta med folk ute på nätet. Klagandet över hennes situation fyllde skärmen och de andra försökte trösta.
En kille som kallade sig Fille poppade plötsligt upp på sidan och sökte hennes uppmärksamhet. Han sade sig veta råd mot idiotiska män som försökte bestämma, och bad Lisa mejla honom på en annan adress.
När hon gjort som han sade tog det bara några sekunder innan killen svarade. ”Vem är du?” skrev Lisa och sände iväg det.
”Nobody and anybody” svarade han och hon blev ännu mer nyfiken.

Långsamt lärde Lisa känna killen på andra sidan datorn och gillade vad hon såg.
När de chattade om jobbiga föräldrar gav han henne ett råd som hon trots tvekan skulle försöka använda.