Kapitel1

Redan innan dörren stängdes kunde Ella känna den kompakta ledsenheten i deras hus, och hon gick på trötta och svullna fötter ut till sin man som stod i tamburen fullt påklädd. ”Jag vet” sade Ella och smekte hans kind, sedan gick hon tillbaks till köket där alla hans resväskor stod.
”Ella, du…” Magnus ropade på henne och hon hörde att hans röst bröts av rörelse. ”Du behöver inte förklara, jag förstår dig.” sade Ella lugnt och lyfte med stor möda upp den ena efter den andra väskan.

Ute i tamburen slet Magnus av sig skorna och skyndade sig in till sin fru. ”Du…” sade han om igen och försökte lägga armarna om henne. Ella vände sig mot sin man och tittade på honom uppifrån och ned, var det verkligen hennes man? Han som öst komplimanger och blommor över henne i alla tider, och alltid kommit ihåg deras bröllopsdag? Var det verkligen honom hon hade framför sig? De återhållna tårarna pockade på att få komma fram medan Ella talade. Hon lyfte upp en av de tyngsta väskorna och gav honom den. ”Jag vet vad du gjort, och jag förstår dig delvis, men kunde du inte ha sagt det själv? Du vet att jag är synsk och att jag vet allt du tänker och gör.” Hon förbannade om igen sin gåva som var ett arv av farfadern. ”Det är en stor och vacker gåva du har, en unik sådan, förvalta den väl” hade farfar sagt den dagen han förstod.

”Varför?” sade hon plötsligt och tog Magnus grova hand. ”Varför? Vi skulle ju vara ärliga mot varandra, och aldrig ljuga” Han bar iväg resväskan till hallen där han ställde ner den med en smäll. ”Hur faan skulle jag veta att du skulle bli sjuk, aldrig kunna ha sex och aldrig orka med att följa med mig på mina resor? Hur skulle jag kunna veta det? Och du då, du med din stora gåva, varför såg du inget? Jag orkar inte längre, jag vill bort från dig, huset och livet. Jag orkar inte längre.” Magnus satte sig ner på golvet med händerna för ansiktet och grät. Den stora kroppen skakade av hulkningarna och med jämna mellanrum drog han snörvlande in snoret som rann. ”Jag älskade ju dig!”
Ella stod som en staty i dörröppningen oförmögen att kliva fram och krama om honom fast hon ville. Han hade legat i den där horans säng och njutit medan Ella legat hemma med värkande kropp. Hon kände att magen vände sig ut och in och skyndade till toaletten för att  spy upp hela frukosten. Hon tittade sig i spegeln ovanför handfatet och såg en välbevarad fyrtioåring med sött ansikte och ögon som var gråa av sorg.

När hon insett att Magnus var otrogen var hennes tanke först att han förtjänade att vara lycklig, men sedan kom känslan av att bli trampad på och orättvist behandlad. Han kunde ju ha bett om skilsmässa innan han hoppade i säng med den andra kvinnan. Det var ju så de lovat varandra att göra. Inga affärer bakom ryggen på den andra och inget smussel med telefonnummer.
Kvinnan i spegeln hade tappat ansiktet och kvar fanns bara ett stort svart hål.
Hon spydde igen, men det kom bara grön slemmig galla som smakade illa.
”Ella! Jag går nu!” Magnus hade ställt in alla väskor i sin bil och stängde bakdörren innan han tveksamt gick tillbaka in. ”Ella, älskling!” Han bet sig i tungan när han sagt ordet. Så jäkla onödigt tänkte han och gick sakta in i toalettrummet där han hittade sin fru liggande över toaletten. ”Ella, du har det bättre utan mig. Förlåt, jag menade inte att såra. Det bara blev så här.” Hon vände sig inte ens upp för att säga adjö bara skrek rätt ner i den smutsiga kräkfyllda toaletten. ”Ut!” sedan grät hon.