Prolog

Killen som nittonåriga Anitha mest av allt ville ha flamsade runt bland alla brudar, även om han då och då faktiskt vräkte ur sig ”Ja älsker däj ja” på härligt hudikmål. Visserligen oftast i onyktert tillstånd, men det sades ju att av barn och fulla gubbar fick man höra sanningen. Kase hade tagit hennes hjärta och hjärna i besittning och hon kunde inte bli av med tanken på honom.

Anitha hade som artonåring träffat den tuffa kortsnaggade killen på en privatfest hos en av sina väninnor, men inte märkt av honom speciellt mycket förrän senare på discot. Killen dansade ju som en gud, och faktiskt var han lite lik James Dean. En sedan länge avsomnad filmidol som varit både snygg och sexig. De dansade och jamsade hela natten, och avslutade det hela med att skiljas åt med en kyss som gav mersmak.

Efter den dagen var det kört. Hon åkte hoppfull till Hudiksvall på helgerna för att kanske träffa honom igen, och ibland ja då stod han bara där, leendes lite kisande med ögonen och oftast onykter. I det ögonblicket släppte hon allt. Kompisar, pojkvänner, syskon, you name it. Allt som existerade just då var killen framför henne som med gröna vilt flammande ögon deklarerade sin kärlek. ”Ja älsker däj ja gumman, det vet du.” Han räckte henne handen som hon villigt tog och de lämnade stället för att hitta någonstans att vara ensamma. Som en drunknande försvann Anitha för omvärlden i hans ögon. Hon lade sitt unga hjärta i Kases händer och kände att livet lekte. Kvällen slutade hemma hos honom eller hos någon annan, men de hade inget sex för det var han inte kapabel till och Anitha tyckte å andra sidan att hon var för ung ännu.

Sex var för henne ett ganska outforskat ämne, men hon hade varit förälskad några gånger.

Kase kom från en svår uppväxt, med en elak styvfar som oftast kastade ut honom ur huset när de åkte ihop. Killen hade inte en chans. De äldre grabbarna blev ett substitut för en frånvarande pappa. Tyvärr drack de oftast massor av alkohol.

Anitha å andra sidan hade haft en idyllisk uppväxt ute på landet med människor som älskade henne runt sig. Föräldrarna hade tagit över farfaderns och farmoderns stora lantgård där hon vistats sedan barndomen. Vardagarna tillbringades hemma på gården.

Som barn var hon en mycket viljestark Emil i flickhamn med dagliga rackartyg på agendan, och så fort föräldrarna sade emot henne rymde hon till ladan i skogen, eller upp på logen hos farföräldrarna.

Redan som tvååring skrämde hon vettet ur de stackars föräldrarna när de var på midsommarfest hos mostern. ”Vart är du på väg?” Frågar fadern när han hittar den lilla gåendes på grusvägen hemåt. ”Hem!” Säger flickan med bestämd röst och propsar sparkande på att få komma ned till backen för att fortsätta sin promenad. Skrattande tar pappan sin lilla dotter tillbaka till festen.

I skolan var Anitha en medelmåtta med extra bra betyg i språk och gymnastik, men hon kunde knappt sitta still på lektionerna och i dagens läge skulle det säkert rasat någon bokstavskombination över henne. Myror i ändan var vad det kallades på den tiden.

Anithas oskuld var intakt tills hon som nittonåring i Gävle träffade en mycket smörig kille som var väl medveten om hur en kvinna skulle tas. Namnet var glömt, och händelsen som sådan var totalt misslyckad. När han fått vad han ville vände killen ryggen mot henne och somnade. Snarkandet fyllde rummet och hon låg och bannade sin dumhet hela natten. Den dyrbara gåvan var tänkt att lämnas till Kase, ingen idiot som bar talets gåva och visste exakt vilka knappar han skulle trycka på.

På morgonen när killen smög iväg låtsades Anitha sova, och kikade med halvslutna ögon på honom när han lämnade lägenheten. Hon hade försökt att få till det med sin stora kärlek Kase några gånger, men sprit blandat med nervositet är ingen bra kärlekscocktail. Nåja, nu är det gjort tänkte Anitha och beslöt sig för att inte grubbla mer.

Nu har den lilla pojkflickan som alltid vägrat att använda klänning växt upp och blivit en snygg tjej som killarna gärna ville kussla med. Fortfarande sprakar hon av överskottsenergi och behöver röra sig mycket för att springet i benen skall försvinna. Det envisa kvillrandet i kroppen känns som champagnebubblor utan slut.

Efter flytten till Gävle tappade Anitha kontakten med sina vänner, och träffade dem nu lite trevande igen, men något var annorlunda. Att sitta och festa helg efter helg tilltalar inte henne längre. Oftast ställer de en stor vit dunk på bordet och dricker tills de faller omkull. Nåja, alla gör väl inte så, men de flesta killarna är rätt druckna när de vinglar iväg till discot för att svänga sina lurviga. De lullar sedan runt på stället och jiddrar med folk. Emellanåt blir det fajt, och de som varit bästa vänner sekunden innan slogs plötsligt på liv och död. När vakterna särat på slagskämparna skäms de och kramar ångerfullt om varandra medan de ber om förlåtelse.

Väl hemma i byn igen faller hon in i den gamla trallen, med att sköta kossor på morgonen och hjälpa till med allehanda bestyr på gården. Tiden går och Anitha blev mer och mer rastlös. Jovisst kunde man gå ut och dansa i hemstan också, eller fara ett helt gäng till Hudiksvall eller Gävle och partaja, men det var ju bara möjligt två gånger i veckan. De andra dagarna lunkade tiden fram sakta, sakta och Anitha klättrade på väggarna av frustration.

 I Gävle sprang hon ut på krogen flera gånger i veckan och shoppade ofta i stadens affärer som har ett stort utbud av udda, roliga kläder som tilltalar henne.