Kapitel 1

”Emma klarar inte längre av att sköta varken sig själv eller sin ekonomi. Vem anmäler sig som frivillig?” Tystnaden var total i uterummet och alla tittade på varandra. Ingen av dem ville ha oket att sköta sin släktings ekonomi över sig och hoppades innerligt att någon annan skulle anmäla sig.
Jesper tittade uppfodrande på sin hustru som ju faktiskt var dotterdotter till Emma och den som kände henne bäst. ”Du kan väl göra det? Arbetslös och med all tid i världen till förfogande?” Han rättade till den blågulrandiga slipsen och sträckte på ryggen. ”Någon?”
En diskret hostning hördes från Anna-Klara som nyss fyllt tjugo. ”Jag gör det gärna.” Armringarna runt hennes handled skramlade när hon skakade på armen och det knallröda korvade håret rörde sig som en massa. ”Jag känner inte Emma så bra, men vi kan väl känna oss för och kolla om kemin stämmer. Jag heter Anna-Klara förresten och är Teodors dotter. Vi flyttade tillbaks hit för en månad sedan eftersom pappa inte trivdes så bra i utlandet.” Hon ställde sig upp och tittade sig runt. ”Hur pass dålig är Emma egentligen? Har demensen tagit allt, eller…?” Frågan hängde en lång stund i luften och alla skruvade sig av obehag.

De flesta hade knappt sett Emma på kort, och skickade någon rad på ett vykort då och då. Allihop hade sitt egna liv att leva och inte tid för snurriga gamla kärringar som knappt kunde tala rent. Egentligen var det bara dotterdottern och hennes man som var de enda som visste hur det var ställt. Människorna började med låga röster tala sinsemellan, och såg ut som levande frågetecken.

”Ursäkta…URsäkta…URSÄKTA!" Jesper tystade mumlandet i rummet och höjde rösten för att höras. ”Emma har ibland riktigt bra dagar och kan till och med påta i trädgården, men hon är inte tillförlitlig så pass att hon kan sköta sin ekonomi längre. Hon behöver någon som kan hjälpa henne med räkningar och sådant. En gång i månaden minst.” Jesper tittade på sin fru medan han pratade. ”Vi har diskuterat det här en längre tid hemma, men Eliza säger att ansvaret är för tungt och att hon inte har tid.” Han spottade ut det sista ordet spefullt och såg ut som han ville slå något hårt i huvudet på sin fru. ”Jag…hm…jag menar…Vi älskar Emma och hade hoppats klara oss utan er hjälp, men har nu kommit till slutsatsen att det inte längre fungerar. Mitt företag har gett mig en högre tjänst som innebär mycket resande, och Eliza…” Jesper svepte ut med armen och ryckte på axlarna. ”Ja hon orkar inte.”

Eliza klev fram till sin man och gjorde armkrok med honom medan hon klappade honom på axeln. ”Jesper menar att han precis som ni har fullt upp i livet och inte längre har någon lust att lägga alla helger på Emmas väl och ve. Eller hur älskling?” Hon tittade på honom och log. Rösten innehöll massor av sarkasm och leendet nådde inte till de blå ögonen. Greppet runt hans arm hade hårdnat som om hon höll honom fast och de som tittade på paret tyckte sig se massor av kärlek och funderade på om de hört fel.
Jesper lösgjorde sig brutalt från hennes grepp och tittade in mot huset. ”Jag går in ett tag. Fundera under tiden på om ni har några förslag.” Eliza stod en lång stund med armarna hängande och ansiktet röjde stor sorg. Hon visste så innerligt väl vad som hände innanför dörrarna.

Jesper gick raka vägen till barskåpet, hällde upp en vodka, och svepte den sedan njutningsfullt för att snabbt hälla i en till. Med ett hårt uttryck i ansiktet vände han sedan tillbaka till församlingen som nu pratade med höga röster för att överrösta varandra.
Speciellt två röster hördes. Det var Amelia som var kusinbarn till Emma och där för att utröna om tanten hade några pengar undanstoppade i madrassen som det alltid talats om. Men hon kunde ju inte bara ställa frågan rätt ut så det gällde att göra sig vän med de andra och därifrån klura ut vem som visste mest. I nuläget verkade faktiskt läget dödfött. Jesper och Eliza var de som hade haft mest kontakt, och också dem som var svårast att lura.
Den andra som pratade var Anna-Klara som verkligen ville hjälpa tanten som var en av hennes få kvarvarande nära släktingar som verkade vara vettig. Pengar hade alltid tillhört ett av hennes största intressen och då framförallt andras pengar. Att förvalta dem till att föröka sig var hennes födkrok och flera av dem som mottagit hennes tjänster hade blivit omåttligt rika.

”Nå!” Jesper nästan skrek ut ordet. Han tittade på sin fru som stod och pratade med en man en bit ifrån honom och tänkte för sig själv att nu passade hon på den jävla satmaran. Fjädrade sig som en påfågel framför den okände mannen och puffade med håret som en filmstjärna. Han spottade på golvet och stoppade in ett tuggummi för att dölja alkoholdoften. Det kändes som om blodet sjöng i kroppen och ilskan rann fort av honom för att ersättas av ångest. Var de på väg att splittras han och Eliza? Ville hon inte längre ha honom? Han satte sig tungt på en av stolarna vid bordet och tittade rakt fram på ingenting. Barnen? Hur skulle det bli med barnen om de splittrades?

Anna-Klara räckte upp handen och klirrandet av armbanden fick Jesper att vakna till. ”Som jag sade förut så känner jag inte Emma, men tror säkert att jag skulle klara av ansvaret. Pappa kan säkert hjälpa mig om det skulle behövas.” Den långa färggranna kjolen som var hopsatt av flera olika tygstuvar hasade nästan över hennes smala höfter, och de två olikfärgade korta linnena som satts ovanpå varandra för att stärka effekten drogs uppåt över den vältränade brunbrända magen. Männen tittade fascinerat på den lilla tjejens uppenbarelse och grubblade på vilket vis de var släkt med henne. Den lilla guldfärgade näsringen blänkte då och då till i solen som tittade in i rummet, och hon liknade inget de tidigare sett. Hyn glänste som ebenholts och de smaragdgröna ögonen gick igenom deras själar.

Jesper reste sig upp och räckte sin hand till Anna-Klara. ”Okej! Du får prova. Det verkar som att du är den enda som verkligen menar vad du säger, och bryr dig om Emma. Här är nyckeln.” Han räckte fram en knippa nycklar fäst vid en nyckelring med ett svartvitt foto. ”Adressen har du här. Åk iväg och prata med henne, men var noga med att låsa dörren då du går. Annars smiter hon.” Jesper vände sig till de andra och schasade iväg dem. ”Seså showen är slut! Åk hem till era prydliga små hem och fundera på vad ni just gjort. Emma är er släkting, inte en pengastinn sugga som skall mjölkas. Hon är en underbar människa som gett så otroligt mycket stöd till oss.”

När dörren stängts efter sista släktingen gick Eliza fram till Jesper och slog till honom det hårdaste hon kunde. ”Din jävla fähund! Kunde du inte låta bli spriten för en gång skull? Hörde du inte viskningarna bakom din rygg? Jag fick skämmas å dina vägnar, skämmas.”
Hon gick gråtande upp till övervåningen med stampande steg och slängde ned innehållet i garderob efter garderob. ”Förbannade karl! Förbannade liv! Åh…” Hon tittade en lång stund på skorna för att försöka bestämma vilka som skulle tas med, men föll till slut ihop i en liten hög på golvet. ”Varför? Varför? Varför?”

Eliza mindes så väl den där dagen då hon kom hem oförhappandes och fann sin man med sekreteraren. Ilskan hon känt då hade aldrig släppt, och den präglade livet fortfarande trots att det gått nästan ett år. ”Vi kan väl fortsätta för barnens skull? Snälla?” Orden Jesper sagt hade stoppat henne från att gå den dagen, men satt upp en mur av is mot honom. Hon rös om han tog i henne, och pilar av giftiga kommentarer slank ständigt ur hennes mun utan att hon kunde stoppa dem.För barnen skull, för barnens skull. Som ett mantra sade hon orden dag efter dag för att stoppa sig själv från att sticka ifrån alltihop. Idag var mantrat plötsligt borta och hade istället ersatts av två bruna pigga ögon som kärleksfullt förklarade att hon förtjänade kärlek och borde lämna Jesper.

Hon reste sig upp, smällde ihop väskorna och ryckte till sig två par skor. ”Jag kan ju hämta resten senare.” sade hon högt för sig själv. Stånkande drog Eliza väska efter väska nedför trappan och nickade kort åt sin man innan hon stängde ytterdörren och gick ut.