Kapitel 1

"Synen träffade mig som ett knytnävsslag mellan ögonen. Minnena blixtrade förbi och jag kände hur jag fick svårt att andas. På en tiondels sekund hade jag förflyttats tio år tillbaka i tiden."
Jag skyndade mig att smita in i närmsta portuppgång och satte mig flämtande i trappan och kände att hjärtat slog alldeles för fort. Kippandet av andan fick mig säkert att likna en fisk som hamnat på land, och jag var livrädd att någon skulle se mig. Vilka rubriker det skulle bli...”Känd idrottsman påträffades sittande i en trappa med tvivelaktigt beteende” och det visste väl alla vad massmedia kunde orsaka för bekymmer. Karriären skulle braka rätt ner i papperskorgen och på bara några sekunder skulle allt jobb med att skaffa sponsorer vara förgäves.

Jag ansträngde mig till det yttersta och samlade mig för att försiktigt kika ut och möta synen av kvinnan. Skulle hon fortfarande känna igen mig?
Jag hade läst en intervju gjord av en av de bästa journalisterna som enligt min mening fanns, och där sade hon gång på gång med munnen som ett streck och ögon svarta av hat att hon skulle känna igen den som gjorde det om hon såg honom.

Vilken tur att jag bär keps idag, tänkte jag och drog ner den långt över ögonen innan jag som en skugga gled ut ur porten och passerade henne. Jag var så nära att jag kunde känna parfymdoften och skrattade till lite, för det var samma doft hon använt den gången.

Under åren som gått hade jag bara väntat på att polisen skulle dyka upp i min dörr med handklovarna i högsta beredskap, men med tiden lugnade jag ner mig och vardagen med träning och tävlingar tog över.
När jag gick gatan fram mindes jag dagen det hände och kunde fortfarande känna samma upphetsning som då.

Allt hade egentligen börjat med att hon snäst av mig på krogen, och sedan gett mig en dagsedel som hette duga...ja jisses vilken styrka den kvinnan hade.
När jag stoppade henne i parken som jag förföljt henne till såg hon först förvånad ut, men blev sedan rosenrasande och både rev och klöste mig illa. (Jag kände på ärret som löpte från undersidan av ögat och nedåt.) Vilken tur att hon inte märkt skadan hon tillfogat mig. Det hade varit förödande för mig och min karriär om jag hamnat i fängelse.
Jag hade haft sinnesnärvaro nog att vända vildkattan mot backen så fort jag brottat ner henne och jag hade säkert hunnit få mitt om inte de andra kommit.
Men jag var rädd att hon hunnit se mitt ansikte eftersom huvan jag dragit upp över huvudet rasat ner i tumultet.
Mitt i bråket som startat smet mitt offer iväg utan att ens se sig om.
De som överföll mig hade inte uppfattat att jag var en förövare utan trodde att vi var ett par som skulle ha det lite skönt, och de såg en chans att enkelt få ihop lite kosing. ha...trodde de ja.
Jag gjorde några utfall och de flög både åt höger och vänster innan en i gruppen hojtade till de andra ”Helvete grabbar! Han kan ju kampsport, det här funkar inte...vi drar!”
På bara få några sekunder hade de splittrats och försvunnit i natten och kvar stod jag fortfarande med stånd och med adrenalinet pumpande i kroppen.

När jag gick hemåt kördes en film i huvudet om och om igen över scenariot när kvinnan stretade emot, och jag var mycket, mycket irriterad över småglinen som stört mig. Min mandom krävde sitt och jag gled in på ett litet hak som var känt för sin lättklädda personal.
Några timmar senare lämnade jag stället med en fånigt lycklig min.

Jag tog en omväg runt kvarteret för att vara helt säker på att jag inte var förföljd innan jag med några snabba steg sprang in i min port och snabbt låste upp det tredubbla låset jag införskaffat dagen efter dådet.
Kvällen tillbringade jag surfandes på datorn efter gamla artiklar om händelsen och ännu en gång printade jag ut hennes foto. Annika Kallifades var en vacker kvinna, och i texten kunde jag läsa att hon pluggade till advokat, men var osäker på om hon skulle orka fortsätta efter händelsen.
Bland artiklarna låg även ett foto på hennes pojkvän som jag noga inpräntat i mitt minne ifall att jag skulle se honom. Han var av dörrväktarmodell och jag visste att han boxades. Visst, jag var proffs inom min sport, men...ändå, i fel ögonblick kunde mycket hända.