Kapitel 1

”Jag flyttar!!”

Petra slängde igen dörren med en smäll till sitt rum. Hon hade precis avslutat ännu ett stort gräl med sin mamma. Det var inte så enkelt att flytta hem igen efter att ha haft egen lägenhet och skött sig själv i nästan ett halvår. Jobbet på Icaaffären i Gävle hade bara varit ett vikariat över sommaren som blivit förlängt några veckor, men Petra hade smakat på friheten och hade ingen lust att bli begränsad av regler längre.

Hennes älskade häst Lady hade föräldrarna helt plötsligt sålt till en gubbe i en by bredvid. Ingen hade ens frågat Petra om det var okay. När hon hade kommit tillbaka efter sin halvårssejour i Gävle och gått ut i stallet fanns där ingen häst kvar. Jo Ladys lilla föl Bezzie som de avlat fram, men det var ju systerns .

Petra hade stigit in i köket därhemma med tårarna rinnandes. ”Vart har Lady tagit vägen? Jag hittar henne ingenstans. Jag har letat överallt.. Hon hade sparkat av sig skorna och hämtat en bit hushållspapper som hon ljudligt snöt sig med. ”Henne har vi sålt. Du var ju ändå inte intresserad av att sköta Lady.” Mamman tittade på henne med konstaterande min. ”Men ni kunde väl ha frågat mig? Jag älskar ju henne! Hon är min bästa vän!” Med tårarna rinnande och munnen full av eder hade hon sprungit in i sitt rum som numera var föräldrarnas kontor. En hård bäddsoffa och ett litet sängbord var det som fick plats i det lilla rummet. Det gamla antika skrivbordet täckte resten.

Livet var verkligen pest!

Killen hon mest av allt ville ha flamsade runt bland ALLA brudar, även om han då och då faktiskt vräkte ur sig ”ja älsker däj ja” på härligt hudikmål. Visserligen oftast i onyktert tillstånd, men vadå det sades ju att av barn och fulla gubbar fick man höra sanningen.

Petra hade träffat honom på en privatfest hos en av sina väninnor, men inte märkt av honom speciellt mycket förrän senare på discot. Killen dansade ju som en gud, och faktiskt var han lite lik James Dean. En sedan länge avsomnad filmidol som varit både snygg och sexig. De dansade och jamsade hela natten, och avslutade det hela med att skiljas åt med en kyss som gav mersmak. Chockad gick Petra hem till sin mormor med blossande kinder och huvudet fullt av tankar.

Sedan var det kört! Hon åkte till Hudiksvall på helgerna för att kanske, kanske träffa honom igen, och ibland, ja då stod han bara där, leendes lite kisande med ögonen och oftast full. Då släppte Petra allt! Kompisar, pojkvänner, syskon, you name it. Discot var då inte längre intressant eller kul, bara en grej existerade killen med de gröna vilt flammande ögonen som drog som en magnet. Hans hesa röst viskade heta ord i hennes öra och oftast lämnade de stället hand i hand för att få vara ensamma. Gud vad hon älskade honom! Petra lade sitt unga hjärta i hans händer och kände att livet lekte. Kvällen slutade hemma hos Kase eller hos någon annan, men de hade inget sex för det var han inte kapabel till, och Petra tyckte å andra sidan att hon var för ung.

När Petra bott i Gävle hade det drällt av killar i hennes liv. Nåja, det hade väl egentligen alltid varit så. Petra hade killtycke och de föll som käglor för hennes charm och naturlighet. Fakto var väl att hon egentligen inte VILLE ha något förhållande.

Petras älskade mamma hade från tidig ålder tutat i henne att hon skulle vänta länge innan hon bildade familj. Att Petra skulle leva livet innan. Mamman hade som artonåring gift sig med Petra i magen, och hade väl egentligen inte älskat mannen hon gift sig med. De kände ju knappt varandra. Att mamman senare när de varit gifta några år förälskat sig i honom var ju en himla tur.

Att älska någon visste inte Petra egentligen vad det innebar, hon var ju bara ett barn. Nyss fyllda arton träffade hon Kase första gången. Han kom från en svår uppväxt, med en elak styvfar som slog honom och oftast kastade ut honom ur huset när de åkte ihop. Killen hade inte en chans. De äldre grabbarna blev ett substitut för en frånvarande pappa. Tyvärr drack de oftast massor av alkohol.

Petra å andra sidan hade haft en idyllisk uppväxt ute på landet med människor som älskade henne runt sig. Föräldrarna hade tagit över farfaderns och farmoderns stora lantgård där Petra vistats sedan hon fötts.                               Vardagarna tillbringades hemma på gården, och samma år som Petra fyllde fjorton fick hon äntligen gå på discot som låg i Söderhamn. En stad cirka femton kilometer från den lilla byn där de bodde. Bussarna passerade bara några gånger om dagen med flera timmars mellanrum. Snabbt som ögat intalade Petra sina föräldrar att allt skulle vara så mycket enklare om hon kunde bo hos sin mormor som bodde därinne. Då skulle de ju inte behöva hämta henne på nätterna. De höll tveksamt med. Petra for iväg till stan (liftade ibland, åkte buss ibland) på fredag kväll, och kom tillbaka på söndag kväll.

Som person var hon rastlös och ville att saker skulle hända, nyfiken, pratig men blyg för nya människor och samtidigt social. Fritiden gick åt till att sjunga i körer, lottakåren, rida, fotboll, fiska, läsa massor av böcker (Petra var en riktig bokmal som alltid hade näsan i en bok), teckning och sist men inte minst SKOGEN. Det var där hon hittade ro och trygghet. Petra var en liten pojkflicka och hade som barn ofta stuckit till skogen med pojkarna i byn för att bygga kojor eller hitta på andra rackartyg. Det var inte hennes mening att vara busig, det bara blev så, gång på gång. Hon var en liten Emil i flickhamn. Så fort Petra inte fick som hon ville rymde hon hemifrån. Ja, inte för speciellt lång tid, bara så att föräldrarna skulle bli oroliga.

Redan som tvååring hade Petra gjort på det viset och skrämt vettet ur sina stackars föräldrar. ”Vart är du på väg?” hade fadern frågat när han hittade den lilla gåendes på grusvägen hemåt. ”Hem!” Hade Petra sagt med bestämd röst och sparkande propsat på att få komma ned till backen för att fortsätta sin promenad. Skrattande hade pappan tagit sin lilla dotter tillbaka till festen. En egensinnig, kaxig liten fröken, det var det hon hade varit och fortfarande var.

I skolan hade Petra varit en medelmåtta som hade extra bra betyg i språk och gymnastik, men hon hade haft mycket svårt att sitta stilla och i dagens läge skulle det säkert rasat någon bokstavskombination över henne. Myror i ändan var vad det kallades på den tiden. Hennes bästa vänner hade varit några killar och en tjej i diverse åldrar. Tyvärr kom de ifrån varandra när de blev ungdomar, men Petra hittade jämnåriga tjejer från stan som hon tillbringade helgerna med.

Nu hade den lilla pojkflickan som vägrat att använda klänning växt upp och blivit en snygg tjej som killarna gärna ville kussla med. Fortfarande sprakade hon av överskottsenergi och behövde röra sig mycket för att springet i benen skulle försvinna. Det envisa kvillrandet i kroppen kändes som champagnebubblor utan slut.

Under tiden i Gävle hade Petra tappat lite vikt och blivit mer kvinnlig, men framförallt hade hon fått lite mer självförtroende. Tjejerna hade varit mycket otrevliga och Petra hade lärt sig att säga ifrån. Eftersom hon klippte sig själv och sydde sina egna kläder hade hon utvecklat en egen stil, inte lik någon annan och hade nog stämplats som punkare om hon bott i en större stad. Efter flytten till Gävle hade Petra tappat kontakten med sina vänner, och hade lite trevande börjat träffa dem igen när hon kommit tillbaka till Söderhamn.

Men något var annorlunda.

Att sitta och festa helg efter helg tilltalade inte Petra längre. Oftast ställde de en stor vit dunk på bordet och drack tills de föll omkull. Nåja, alla gjorde väl inte så, men de flesta killarna var rätt druckna när de vinglade iväg till discot för att svänga sina lurviga. De lullade sedan runt på stället och jiddrade med folk. Emellanåt blev det fajt, och de som varit bästa vänner sekunden innan slogs plötsligt på liv och död. När vakterna särat på slagskämparna skämdes de och kramade ångerfullt om varandra medan de bad om förlåtelse. Ibland kastade sig Petra självvådligt emellan och försökte avstyra bråken. Resultatet hade då och då blivit att hon åkt på en fet smäll ämnad till den andre. De hade svårt att sikta i fyllan och villan och hamnade lite fel.

Några riktiga förhållanden hade Petra hunnit med därhemma, men hon hade backat av rädsla att ”bli fast.” Det slutade oftast med att Petra lämnade killen när han blev för kär.

Ingen hade lyckats få till det sexuellt med Petra förrän hon som nittonåring träffat en mycket smörig kille som var väl medveten om hur en oskuld skulle tas. Namnet hade hon glömt, och händelsen som sådan var totalt misslyckad. När han fått vad han ville vände killen ryggen mot Petra och somnade. Hon låg och bannade sig själv hela natten för att den dyrbara gåvan slösats bort på någon okänd. Morgonen efter när han smög iväg låtsades Petra sova. Hon hade försökt att få till det med sin stora kärlek Kase några gånger, men sprit blandat med nervositet är ingen bra kärlekscocktail. Nåja, nu var det gjort tänkte Petra och beslöt sig för att inte grubbla mer.

I Gävle hade hon genom en olyckshändelse på discot träffat en jättesöt kille som hette Michael. Efter några träffar berättade han rodnande att han var oskuld.                                                               De hade inlett en affär, men eftersom Petra flängt mellan Hudiksvall, Gävle och Söderhamn så de sågs bara lite då och då. Förresten hade Petra inte varit så himla trogen heller. Kase bodde ju i Hudiksvall dit hon ramlade titt som tätt i hopp att stöta på sin älskling. Petra och Kase träffades ibland och då blev det kär lek. Hjärtat slog i hundranittio i hennes bröst och benen skakade. Det var omöjligt att låta bli att falla, och när de skildes åt gick Petra på små rosa moln flera veckor. Stackars Michael hade suttit där i Gävle ovetandes om hennes bravader, utan möjligheter att få tag i tjejen han så gärna ville träffa. Men Petra hade trots allt samvete, och gjorde slut på relationen med honom. Berättade inte riktigt varför, var lite svävande sådär. De hade sporadisk kontakt tills hon flyttade. Då gav Petra inget nummer eller adress, bara försvann från stan.

Väl hemma i byn igen hade hon snart fallit in i den gamla trallen, med att sköta kossor på morgonen och hjälpa till med allehanda bestyr på gården. Tiden gick, och Petra blev mer och mer rastlös. Jovisst kunde man gå ut och dansa i hemstan också, eller fara ett helt gäng till Hudiksvall eller Gävle och partaja. Men det var ju bara möjligt två gånger i veckan!! De andra dagarna lunkade tiden fram sakta, sakta och Petra klättrade på väggarna av frustration. Bråken med föräldrarna (framförallt mamman) blev tätare och tätare, och efter ett stort bråk satte hon sig inne i sitt rum och grubblade över situationen. Puh, vad skall jag göra? Jag måste ha ett jobb. Nu!                      

Till slut tog hon beslutsamt bussen in till arbetsförmedlingen och satte sig framför skärmen för att söka jobb en hel dag. Överallt! Över hela Sverige skickade hon sina ansökningar. Det sista stället hon ville till var Stockholm. Om tjejerna var så snorkiga i Gävle, hur skulle de då inte vara där? Nä, aldrig!

Inte en enda tjejkompis hade hon lyckats få i Gävle. Eftersom det trots allt är en rätt liten stad känner alla, alla. Ibland skrek de glåpord på gatorna eller ropade att Petra skulle flytta hem dit hon kom ifrån. Gävletjejerna hatade att hon kom dit och tog ”deras” killar. Det var förövrigt killarna som tog kontakt med Petra eftersom de tyckte hon var så härligt naturlig inte lika spacklad som tjejerna i stan. .

Arbetsförmedlingen skickade plötsligt Petra att praktisera på ett hunddagis. Där berättade en av tjejerna att Metro i Stockholm sökte folk. Petra hade inte en aning om vad det var, men fick berättat för sig att Metro var en livsmedelsbutik. När hon kom hem ringde Petra upp chefen på stället och blev inbjuden till intervju.

Jobbet som sådant var ju ingen match för henne. Petra hade genom arbetsförmedlingens hjälp jobbat på en livsmedelsbutik för sjuttiofem kronor dagen i ett års tid. Lärt sig massor, och kunde det mesta som hände i en butik. .

Dagen efter for hon iväg med tåget till Stockholm.