Kapitel 1

Jag vet egentligen inte riktigt när det började.
Den stickande svettlukten, slagen och sist men inte minst tvånget att ta på hans sak hade funnits så länge jag kunde minnas.
På förskolan sade de att jag var lillgammal och klok, och ansåg att jag var en smart tjej som var tidigt utvecklad för min ålder.
Pappa kallade mig för sin prinsessa och pussade mig på munnen med sin skäggiga mun, men jag brukade oftast slå ifrån mig och smita in under bordet.
Då blev han irriterad och grabbade tag i mitt ben med sin kraftiga ärrade näve och kunde ibland orsaka stora blåmärken som mamma upptäckte flera dagar efteråt. ”Vad är det här?” kunde hon säga med sin ljuvliga sopranröst som hon oftast använde till att sjunga arior hemma i duschen. ”Pappa och jag lekte ” Jag försökte att inte gråta även om det hade varit skönt. ”Jaha” var hennes motord och hon nöjde sig med förklaringen utan att krångla till det med fler frågor. Visste mamma vad som utspelade sig under hennes tak nattetid? Hörde hon de grymma orden, och viktigast av allt…brydde hon sig?

Ibland låg jag hela natten och väntade på att han skulle uppenbara sig för att när morgonens första strålar lyste vara dödstrött med skavande ögon och händerna stela efter att ha hållit tummarna för att han skulle somna.
När jag äntligen hörde pappas släpande steg nedför trappan kunde jag vila en stund medan mamma förberedde frukost i vårt nyrenoverade kök, och efter cirka en halvtimme hörde jag dimmigt hennes röst ropa frukost och stapplade på trötta ben ned till de andra.

Nästa natt var det dags igen, oförberett fanns han där vid min sida, dreglandes och stönandes gjorde han vad han ville med min kropp. Han kunde tricksen jag fasade för, slickade, petade och tog sedan för sig av min kropp som vällustigt tog emot honom trots att jag var spysjuk av äckel.
Efteråt haglade orden om att jag fick skylla mig själv och att jag lockade honom med mina bröst. Att allt var min egen skuld och jäklar om jag yttrade något till kära mor. För säkerhets skull fick jag smaka vad som väntade om jag skulle skvallra, och morgonen därpå ömmade mina revben av slagen jag fått.

Ensam i mitt rum igen torkade jag försiktigt min besudlade kropp oförstående varför pappa gjorde som han gjorde. Smaken av blod i munnen gjorde att jag smög upp för att gå till vårt badrum och kolla vad det var. Jag såg ut som en clown med blodet utsmetat och trots värken skrattade jag till för att i nästa sekund gråta tyst.
I nattens mörker tvättade jag av mig så gott jag kunde för att få bort den stickande lukten av hans svett. Mellan benen som fortfarande ömmade av hans hårdhänta behandling rann blod som var blandat med hans vätska. En övergiven binda som jag hittade i mammas gömmor fick agera blodstopp och mina trasiga trosor knycklades djupt ner i papperskorgen. Försiktigt tassade jag med handen skyddande över bindan tillbaka till mitt rum för att där så tyst jag kunde, hämta ut ett par nya rosa flicktrosor. Med tårarna rinnandes lade jag huvudet på kudden med prinsessorna i disney broderat i vackra färger, och drog täcket som snyggt matchade över mitt huvud för att ingen skulle vakna.

En vecka var maximala tiden jag fått vara utan hans besök, och det var bara på grund av sjukdom som det skedde.
De röda prickarna på min kropp välkomnades av mig med jubel, och när mamma konstaterade att jag antagligen hade vattkopporna mötte jag hans besvikna, arga blick över matbordet. ”Lilla gumman, ät nu upp så bäddar vi ner dig sedan. Det här kan ta tid.”
Jag är nästan helt säker på att hon växlade en blick med min far, men kan inte svära på det. Visste hon vad som pågick? Om mamma gjorde det förstod jag inte varför hon inte stoppade sin älskade från att begå den värsta synd som kan göras? Varför tillät hon honom att fortsätta? Tiden som sjukling var gudomlig och mammas omsorger var oändliga.
Pappa kunde då och då titta in för att fräsa något om ”Vilken förbannad tid det tar. Fejkar du ditt lilla luder?” Oförstående över hans ord frågade jag min storasyster med hög röst vad luder var, och hon hyssjade snabbt ned mig innan hon lade handen över min mun.
”Gör pappa något dumt med dig?” frågade hon en kväll senare när jag låg intill hennes sida i det söta tonårsrummet. ”Du kan lita på mig gumman, och om det är så måste du berätta. Han gjorde likadant med mig när jag var lika ung som du. Idag anser han mig vara förbrukad.” Det sista sade hon med kall röst och kramade min hand hårt.
Det kändes skönt att anförtro sig till Mimma som hon kallades, och när morgonen randades låg vi tätt tillsammans med armarna runt varandra. På våra kinder vittnade vita ränder om en sorglig natt, och tårarna hade gjort så att vi var rödögda båda två.
När vi hand i hand smög ned till köket för att säga orden vi kommit överens om skakade mina ben av rädsla och magen slog kullerbyttor.
Vad skulle han säga? Skulle han slå oss? Mimma smekte mig över kinden när vi hörde hans bullrande röst och hennes blick manade på mig.
Jag tog ett djupt andetag och började sedan tala med gäll röst. ”Pappa, jag tänker anmäla dig, bara så att du vet.” Med en snabb rörelse reste han sig upp så att stolen flög iväg bakåt och grep tag i våra armar. Raseriet blixtrade och han slog gång på gång våra oskyldiga barnaansikten tills vi båda blödde näsblod.

Efteråt darrade tystnaden i vårt hus och mamma stod chockad med handen i luften fylld av flingor hon skulle lägga på sin tallrik.
”Ut ur mitt hus!” Skrek hon med sprucken röst och pekade på ytterdörren. ”Visa aldrig ditt falska anlete här igen. Aldrig! Hör du det din förbannade lögnhals? UT!”

Min lilla hand greppades av hennes smala välmanikyrerade och med ens befann jag mig utanför vår gula dörr. Det enda jag hade med mig var det jag bar på mig. En t-shirt med en älva som dansade med en björn och ett par byxor som egentligen var lite för stora, men som jag ändå älskade. Skorna hade mamma slängt efter mig, och de låg just nu i en hög på vår välklippta gräsmatta.
Fumligt knäppte jag på mig dem innan jag med dröjande steg lämnade vår tomt för att gå iväg, men vart skulle jag gå? Vart tar en sexåring utan hem vägen?

Jag tittade noga åt både höger och vänster som mamma lärt mig, innan jag gick över gatan och bort mot centrum.
En bil kom körande och jag vände mig om i tron att det var mina föräldrar som ångrat sig och ville att jag skulle komma hem, men det var någon okänd som snabbt passerade utan att ens reflektera över att jag gick där.
Det var en solig dag så jag frös inte, men hungern började hugga i magen och jag skulle väldigt gärna velat ha något att äta. En av trädgårdarna jag passerade hade ett stort äppelträd som dignade av frukter, och jag nådde precis upp för att dra ner ett. Det smakade himmelskt, och det där som hoppade runt i min mage stillade sig en stund för att minuterna efter göra mig ännu hungrigare. Byxorna åkte ideligen ner och till slut tog jag loss mitt långa band som Mimma bundit runt mitt hår på morgonen och använde det som skärp.

Vägen ned till centrum kantades av vackra villor med perfekt ansade gräsmattor och stora färgglada rabatter. Här och var kom en skuttande hund mig till mötes och hälsade genom staketets ribbor. Ibland var de så stora att jag ryggade till av skräck. Tänk om de skulle få för sig att hoppa över? Skulle jag hinna springa ifrån dem då?
Gatan delades plötsligt upp åt två håll och jag blev lite osäker på vilken väg som var den rätta. Mamma hade aldrig låtit mig gå hit ner själv förut.
Hon hade blivit rasande en gång när jag smitit iväg några kvarter cyklandes på min nya fina cykel med stödhjul. Själv tyckte jag att det gick riktigt bra, men hon skrek något om ”Bilar som kan köra på dig” och ” Ställ inte till något dumt!” vad hon nu menade med det, för bilarna åker ju på gatan och jag på trottoaren. Ibland säger hon så konstiga saker min mamma.
Jag valde den av vägarna som såg störst ut och fortsatte min långsamma promenad. Som tur var hade jag valt rätt och kände snart igen köpcentrumets stora vajande flaggor som syntes på långt håll.
Varje bil som passerade väckte hoppet att de skulle hämta mig, men de ville nog inte ha mig mer verkade det som, och till slut vände jag mig inte om fler gånger.