Döden

Fem mörka bokstäver men vem ser att de är mörka egentligen?

Men vi tar det från början.

Här har vi en ung kvinna som ler mot världen med hela sitt ansikte. Namnet är visst Liv och hela hon utstrålar ljus och värme. Liv är riktigt som godheten själv.

Hennes långa ljusa hår har hennes pojkvän många gånger lindat upp på sitt finger. Pussat hennes lilla nacke så att hon har blivit så där mjuk i hela kroppen.

Saker har blivit gjorda enbart för kärlekens skull och hennes ögon har tindrat som stjärnfallet själv.

Nu finns det en utbuktning på hennes späda kropp och där inne finns numera ett annat liv.

Gossen för visst är det en gosse det är bara så givet så där helt klart. Pojkbabyn musicerar med sin mamma varje dag med sina energisvängningar där han ligger så skyddat och bra.

Hela världen tycks le mot detta unga kärlekspar när allt händer snabbt.

Livs pojkvän Nergal har som vanligt åkt i väg till sitt nattjobb i gruvan. De har sprängt en ny väg in till ett nytt gruvhål. Då lät det som hela helvetet hade brakat loss.

Fullkomlig nattsvart och stora och hårda stenstycken studsade som gummibollar överallt. Ingen och då menar jag ingen kom undan under dess framfart.

Tjockt damm hade tätnat igen detta gruvhål så det gick inte alls att få fram någon information om hur det hade gått med denna gruvas anställda.

Liv får beskedet klockan 03.00 en torsdagsmorgon att en gruvolycka har hänt och att hennes pojkvän finns där inne död eller levande.

Darrandes smeker Liv sig runt sin mage och försöker att lugna ned sig med att känna efter sin sons rörelser.

En lycka kan inte gå i kras så där bara i ett ögonblick säger Liv tyst till sig själv. Intalar sig också med att livet ler och ska så vara.

Känner att hon måste bara till gruvan för att få veta och vara på plats för här hemma går det inte alls att vara ensam i denna ovisshet.

Snabbt tar hon på sig sina kläder och sen ringer hon hem till sina föräldrar och förklarar allt. Hennes mamma lovar att möta upp henne på Nergals arbetsplats så att hon får lite extra styrka med att klara av allt detta.

Nattbussen kör henne nästan ända fram till gruvan och hon behöver bara gå en liten bit. Det är redan nu fullt med olika pressfolk utanför gruvan. Som tur är så känner Nergals chef igen henne och går henne till möttes. Kramar om och berättar och öppnar samtidigt en dörr som är en genväg in till hans kontor.

Där sitter det redan några kvinnor med anhöriga. Hennes mamma släpps strax därpå in till henne.

Mörkt, kvavt och det känns som att Liv har hamnat i rena helvetet. Mamma Klara stryker försiktigt på sin dotter och försöker sedan överföra lite healing till henne så att hon ska orka med allt.

Pojkbabyn ger sig också till känna genom att ge henne en ordentlig spark så att mamma Liv inte ska glömma av att där finns han deras kärleksbarn och som är en del av dem båda.

Det snyftas tyst och vissa anhöriga sitter som de har en högaffel bakom sina ryggar.

Timmarna går och till slut så kommer chefen in med några människor till och börjar med att berätta.

Gruvhålet var helt igentäckt av kol, smuts och stendamm. Men någonting konstigt hade pågått innan dom kom dit för det hade dom fått höra av andra anställda i efterhand.

Ett vitt ljus hade bländat dessa tre arbetskollegor när dom nådde fram till olycksplatsen. Och dom såg rakt in i gruvan hur fyra män svävade. Deras ansikten log och friden dom utstrålade spred sig in dessa arbetskollegors själar.

Knut, Oscar och Kurt som hade sett detta var som trollbundna av hur fina dessa fyra män var.

Nergal var den som lyste starkast av alla dessa fyra döda män. Hans mun hade som format ordet på vad deras baby skulle heta. Oscar sa med bestämdhet att det var namnet Amon som formades på hans läppar och det var han helt säker på. (Amon betyder skapargud enligt mytologin).

När Liv får höra detta så brister hela hennes värld och hon skakar av gråt och saknad. Samtidigt så vet hon att det finns ingen död för själen lever alltid vidare. Och att ge deras son ett sådant fint namn är väl ett bevis om något.

Dag ut och dag in och varje timme och varje sekund då skapas det ett barn som vill återfödas till just vår värld.

Sorgearbetet blev lite lättare att komma igenom när Liv tänkte på detta sätt.