2

När barnen vaknade nästa morgon var det alldeles tyst i huset. När de tittade ut genom den uppställda ytterdörren så såg de att Kelida satt i rosenträdgården, så de gick också dit.
- "Gomorron, jag har tagit med mig all frukost ut hit", sa Kelida. "Jag brukar bjuda alla naturväsen att få smaka också, och det vill de så gärna. De tycker bäst om när det är hembakat bröd."
- "Finns det naturväsen här också", frågade barnen.
- "Ja, självklart. Men det är så mycket svårare att se dem och prata med dem här, än det är om man kommer till dem i deras egen dimension. Om man träffar dem i naturväsenportar så ser och hör man dem så mycket bättre", svarade Kelida. "Det kallas för parallella världar, olika dimensioner, men det är svårt det där, det håller jag med om."
Barnen såg förbluffade ut. Naturväsen här med... hmmm.
- "Hur vet du att de äter? Försvinner brödet bara?" Frågade de.
Kelida skrattade.
- "Nej, det gör det inte, inte i vår dimension. Maten har som en "smakaura" omkring sig. Ju kärleksfullare du har bakat ditt bröd, ju godare "smakaura" är det omkring brödet. Det är själva "smakauran" de äter så smaken försvinner ju mer de äter, och då vet du att naturväsen har delat din måltid med dig. Men de äter bara om man bjuder in dem att dela måltiden med en."
Barnen smakade på sin frukost, jodå det smakade som det brukade, då hade de inte ätit upp deras smak.
När de hade ätit färdigt, och varit inne och borstat tänderna och klätt på sig, så tog de en lång promenad med hundarna. De gick en annan väg den här gången än de hade gått kvällen innan. Väl tillbaka var det dags för lite saft och kakor i rosenträdgården.

När de satt där så gick hundrna fram till rosenbuskarna och luktade. Så gnällde hundarna till och tittade uppfordrande på människorna, och så tittade de in i buskarna igen.
- "Det är något som de vill tala om för oss", sa flickan. "Kom vi går dit och tittar vad det är de vill att vi ska se."
När de kom fram till buskarna så hörde de några som grät, vilka kunde det vara?
- "Åh, det är ju några knyttar", sa Kelida. "De sitter ju bland rosorna, kan ni se dem?"
Kelida kröp in en liten bit bland rosenbuskarna och barnen kröp efter henne. Ja, där satt det fyra knyttar. Det kunde barnen se att det var, små varelser med krulligt svart hår, stora svarta ögon och en spinkig kropp med en putande mage och så hade de som en pruttrumpa. En del kallade dem för rumpnissar.
- "Men mina älskade vänner vad är ni så ledsna för", sa Kelida. "Kom, sitt i våra knän så får vi hålla om er lite, och så får ni berätta varför ni är så ledsna."
Kelida lyfte upp det närmaste knyttet och gav det till pojken, det nästa lyft hon upp och gav till flickan.
- "Sätt er i trädgårdsstolarna och håll om dem så att de känner att ni tycker om dem, så får vi se om de lugnar sig så att de kan berätta varför de är så ledsna."
Kelida tog upp de två knyttarna som var kvar. Så fick de båda två sitta i Kelidas knä och lugna sig och bli omhållna, så att de kunde berätta för dem varför de grät.
Efter ett tag så hade de gråtit färdigt det mesta. Med stora gråtiga ögon tittade de på Kelida ochfrågade om hon trodde att de fanns.
- "Om ni finns? Det är klart att ni finns!" Svarade Kelida, "varför frågar ni något så dumt?" Kelida kramade ännu mer om de små som satt i hennes knä, och barnen gjorde likadant med de små som satt hos dem.
- "Det finns de som säger att vi inte finns, att vi inte får finnas", sa knyttarna och så började de gråta igen.
- "Är det något som har hänt i er dimension", frågade Kelida, "har det kommit någon mer som försöker att ta makten där?"
- "Ja", sa knyttarna, "kan ni komma och hjälpa oss igen tror ni?"
- "Kan vi göra något för er, så ska vi göra det bästa vi kan för att göra det bra igen", sa flickan, pojken och Kelida.