1

Det var en gång en liten fe som hette Solace, som var så trött på att det alltid var så kallt. Det låg alltid ett tjockt täcke med snö över marken, och även om solen lyste så låg snön kvar. Vad Solace visst så hade det alltid varit snö, i alla tider.

Solace hade hört sagor som handlade om blommor och gräs, att träden och buskarna hade löv, och att de kunde ha blommor och frukter på sina grenar. Hon hade själv aldrig sett något sådant, ingen som hon kände hade sett några blommor. Det gick sagor om att feer kunde äta nektar som fanns i blommorna, hon undrade hur det kunde smaka. Hon undrade också hur gräs såg ut, det sades att det skulle växa upp från marken, så konstigt, hur kan något växa upp från marken.
Solace visste inte hur marken såg ut, det låg ju alltid ett snötäcke över marken. Hon hade flera gånger försökt att gräva sig ner till marken som skulle finnas där under någonstans, men hon hade aldrig lyckats.

Även blommor skulle kunna växa upp från marken.
Hon visste inte ens hur blommor såg ut, i sagorna berättades det att det fanns blommor i alla möjliga färger. Blommor skulle även lukta gott, och så skulle det komma fjärilar till blommorna, de åt av nektarn från blommorna. Det skulle finnas insekter, vad nu det kan vara för något, och så skulle det finnas fåglar som sjöng.
Fåglar hade också vingar som de själva. Fåglar byggde även bon i träden och buskarna, en del hade sina bon på marken.

Den lilla fen älskade att få höra om sagorna som handlade om gräs, blommor, fåglar och insekter. Det lät så vackert alltsammans. Vad hon önskade att hon skulle få se det någon gång, få uppleva färgerna och dofterna.
Ingen hade någonsin sett något av det som berättades, men det fanns ju i sagorna så det måste ju ha funnits någon gång. Tänk om det kunde komma tillbaka hit till dem.