Anna Nygren

Jag skriver för att få ut alla känslor och tankar som snurrar runt i mitt huvud. När jag skriver kan jag få orden att säga det som jag aldrig riktigt lyckas få till när jag pratar. Jag skriver om mina minnen, mina erfarenheter, mina tankar. Det blir mycket jag, men än så länge har jag mycket kvar som behöver komma ut. Skrivandet är också ett sätt för mig att ta mig in i andras kroppar och se världen genom deras ögon. Ett sätt för mig att förstå hur andra tänker.

Mina dagar är fyllda av händelser. Jag lyckas på något sätt dra till mig alla möjliga aktiviteter och uppdrag. Och jag engagerar mig i allt, kan inte göra något halvdant och strävar ständigt efter perfektion. Jag stressar som en galning för att försöka fly från ångesten som kommer och försöker ta mig i sitt grepp igen. När jag skriver kan jag slappna av. Med ordens hjälp bygger jag en mur som skyddar mig mot mörkret och med ordens hjälp kan jag också försiktigt börja utforska mörkret och se att det kanske inte är så skrämmande som det vid första ögonblicket ter sig.

Kraven som jag har på mig själv känns ibland oändligt höga. Målen blir ouppnåeliga. Men egentligen vill jag ju bara bli omtyckt.