”– Det är som om saker som borde varit glömda och förlåtna lever kvar längre på en ö. Häxstämpeln. Hon fick den, fröken Agathe.” Det är fastighetsmäklaren som talar.

Asha, 37,en gång en gudabenådad dansare, men sedan länge sjukpensionär, har kommit till Visingsö för att köpa det gamla skolhuset där hennes mormor en gång varit lärare. Efter år av slutenhet och självpålagd skuld på grund av ett livsval med konsekvenser låter hon nu livet göra lite som det vill. Och det gör det. Det förflutna vävs samman med det mycket närvarande och generationer av kvinnor kommer till liv. I samma takt som Asha söker det förlåtande ljuset bakom mormoderns tidigt självvalda ödslighet börjar det så sakteliga också sila ner över hennes egen. Livet befolkas. Det teosofiska ljuset är det kanske, som i förra seklets början lyste över Visingsö, över berättelsens huvudgestalter och gör historien oförutsägbar. Det är en skröna, helt enkelt. Om livet. Om kärleken. Och om det där att vara människa.