Slutet

Hon befann sig liksom utanför tiden där hon låg, men ännu var hon fast förankrad i rummet. Snart skulle kanske också det ge vika och ge henne fri.

Den gamla kroppen hade hon förvånat lösgjort sig ifrån, hon dröjde ännu kvar i den men hon behövde inte längre känna den. Inga smärtor nådde fram till henne där hon vakade; ruvandes, tvivlandes inför undret. Återföreningen hon drömt om i så många år, ett kvarts sekel hade hon väntat, var nu tiden kommen? Jo, han väntade henne, hon visste det ju. Han som fått gå före, han väntade henne nu.

Om kroppen som låg mellan sängens vita lakan fortfarande varit hennes hade hon slutit dess ögon. Hon hade knäppt dess händer en sista gång och ödmjukt bjudit Herren sin själ. I stället lämnade hon den tyst bakom sig och lyfte hela sitt varande mot skyn. Jag kommer nu min älskade, jag kommer nu…