Rubinfjäll | Rubinfjäll
Annelie Gustafsson

Rubinfjäll

Ett rytmiskt droppande ekar i grottan. Det överröstas av tvåfotingars ropande, men jag hör det. Min hörsel är skarpare än deras.
Jag behöver sträcka på mig, men jag är stel efter lång sömn. När jag provar mina ben hörs ett klirrande ljud, som av kedjor.
När jag somnade var allt fridfullt. Jag kunde knappt tro min tur när jag hittade den här avlägsna grottan, välfödd på utsökt mammutkött och precis i tid för häckningen. Nu störs lugnet av tvåbenens röster.
Jag blinkar yrvaket, de står en god bit framför mig. De bär konstiga, svartfärgade kläder i glansigt material. Några håller metalliska påkar i händerna.
Jag ruskar min tunga kropp och andas in. Grottväggarna gnistrar fortfarande av ädelstenar. Jag sträcker ut mina vingar tills det stramar. Aj, så stela.
”Den rör sig, skjut monstret!”
Vad? Jag ser mig omkring, men förutom mina nykläckta valpar ser jag bara tvåfotingar. Ingen skymt av monster. Jag spänner mina muskler så att kedjorna bryts och faller ned kring mina ramar. Oj, här kommer gäspen. Bäst jag riktar den mot grottans tak så att jag inte skållar någon med ångan.
”Den sprutar eld! Skjut!”
Jag får två tjocka silverpilar rakt mellan frambenen, de andra studsar av min rygg. Tiden saktar in när jag ser det mest fasansfulla jag någonsin upplevt. De skjuter på mina valpar?! Hanen kravlar sig gnyende bakom min slående svans, men jag hinner inte skydda honan. De är så unga, hennes skinn har inte hårdnat än. Pilarna borrar sig in i hennes kropp och hon sjunker ihop, blodlukten sticker i mina näsborrar.
Vad håller ni på med?! tänker jag rasande till männen, men de verkar inte förstå mig. De skjuter fler pilar men jag blockerar dem. Mina försök att kommunicera misslyckas. Det är en envägskonversation, och det jag plockar upp ur deras tankar är förfärande. De ser mig, oss, som bestar. Lögner har vandrat på deras tungor under så lång tid, de tror på dem. Falska minnen och sagor, styrkta av rädda mäns övertygelser. De ser oss som monster. Det finns inte ett spår av ifrågasättande, och jag kan inte sätta ord på min besvikelse.
Jag som en gång vandrat med dem, värmt och skyddat dem, jagat med dem. I deras minnen ser jag vad de gjort oss. Jag ser dispyter, några vill studera oss, de andra säger utrota. De är för rädda, vi för farliga. Mer behövs inte för att de ska skicka sina jägare efter oss, men jag är den enda fullvuxna de har hittat. De tror att unghanarna de mördat var vuxna, och att jag är ett monstrum. De unga kämpade emot, men valparna… de hade ingen chans.
Det hat som blossar upp i mig tar nästan över, jag är ett andetag från att spruta kokande het ånga över dem. Jag är hungrig och skulle gladeligen sluka dem i vredesmod, mata min pojke med deras söta kött. Men jag vägrar vara som dem.
I stället tar jag i från klorna och ryter det gällaste jag klarar av. Det skallrar i hela grottan, tvåbenen skriker och sliter av sig sina hjälmar. De pressar händerna mot öronen.
I en svepande rörelse fångar jag upp mina ungar och tar ett språng mot grottans öppning. Jag kan bara hoppas att vingarna kommer bära mig, och det gör de. Vi flyger över berg, fjäll, städer och hav. Min flicka rör sig svagt i min famn, och mitt hopp väcks.
På andra sidan havet upptäcker jag att tvåfotingarna har tagit över nästan varje bit land där vi skulle kunna leva. Grottorna är tillfälliga lösningar nu, det finns bara ett ställe att gömma sig på.
En stark hona som jag själv skulle bara behöva komma upp till ytan och andas två gånger om året. Jaga kan vi göra under ytan. Ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag att det är där de andra döljer sig. Det skulle förklara varför tvåbenen inte hittat några vuxna drakar tidigare.
Jag dyker mot ytan och bryter den. Mina vingar fungerar utmärkt som simfenor, och jag slukar glupskt en munfull fisk på väg mot djupet. Min pojke hugger lekfullt mot ett fiskstim, jag tror han uppskattar skönheten som finns här nere. Det är svalt och skönt och fridfullt i vattnet, där vi gömmer oss från monstrens värld.

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Robert Storm Petersen har sagt: "Jag har ofta tänkt att jag vill skriva en bok - nu tänker jag på det igen."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

HÄXAN

"1700 häxa 1800 klok gumma 1900 healer 2000 ???? En samling kvinnoöden som binder samm…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |