Luftballongen

Det var en gång en liten olycklig flicka som drömde om att kunna flyga. Varje morgon klockan sju steg hon upp ur sin lilla säng. Försiktigt, försiktigt så att hon inte skulle väcka någon i huset. Hon satte på sig sin mormors tofflor och pappans slängkappa och så gick hon hela den långa vägen till det lilla berget bortanför den stora skogen. Där stod hon länge och tittade upp mot den höga toppen. Dit upp skulle hon en dag, det visste hon. Hon skulle hoppa rakt ut från bergets kant, hade hon bestämt och pappans slängkappa skulle få luft under tyget och hon skulle kunna flyga ända till sin mamma däruppe bland molnen.
Olyckligtvis kom det denna morgon som jag nu ska berätta om, en liten envis och kraxig kråka flygande bland trädens kronor. Den flaxade och kraxade så förskräckligt alldeles precis ovanför den lilla flickans huvud så att hon tappade balansen när hon stod på den lilla trappan utanför den lilla stugan. Och hon föll rakt ner i marken. Tofflorna flög all världens väg och hon trasslade in sig i den svarta slängkappan som var alldeles för stor.
Men som tur var så växte det väldigt mycket och väldigt mjuk mossa precis nedanför sista trappsteget . Olyckligtvis så hade den lilla kråkan kraxat så förskräckligt högt att den hade väckt upp alla som sov i den lilla stugan.
– Vad är det för oljud så här tidigt på morgonen, ropade mormodern.
– Förskräckligt vad det låter, ropade pappan, vem är det som väcker mig så här tidigt på morgonen?
Men som tur var hade den lilla flickan rest sig upp och sprungit därifrån när mormodern och pappan stod på översta trappsteget alldeles nyvakna och tittade upp mot den lika nyvaknade solen.
– Nämen titta där, sade mormodern, där ligger mina tofflor utslängda, vem har tagit hit dem?
Men den lilla flickan hade för längesedan hunnit springa långt bort från huset. Barfota sprang hon i det fuktiga gräset, förbi skogens slut och bort mot det lilla berget. Olyckligtvis så fastande hon med pappans slängkappa i en vass trädgren strax innan hon nådde fram till det lilla berget. Den lilla flickan drog och slet och kråkan kraxade och kraxade.
– Jag vill lära mig att flyga, sade den lilla flickan till kråkan.
– Jag vill kunna flyga så att jag kan berätta för mamma att jag har lärt mig att cykla.
Och som tur var så släppte grenen i samma stund taget om slängkappan, det fastande bara en liten tygbit som hängde kvar i grenen och fladdrade i vinden. Och så kunde hon fortsätta att springa. Och hon sprang barfota och med en trasig slängkappa ända fram till det lilla berget. Så klättrade hon högst upp till toppen och ropade till kråkan.
– Titta lilla kråka, titta på mig nu, nu ska jag äntligen flyga, ända till mamma ska jag flyga.
– Kra, kra, sa kråkan, akta så att du inte slår dig. Kra, kra. Farligt, farligt.
– Inte då, sa flickan, och så hoppade hon rakt ut i luften.
Men allt slutade lyckligt, eftersom hennes pappa som när han sett mormors tofflor i mossan sprungit vidare och letat och ropat på sin lilla flicka. Han sprang och sprang ända tills han såg en bit svart tyg på en trädgren fladdra i vinden.
Och just när den lilla flickan hoppade rakt ut i luften så stod pappan nedanför berget och hon landade precis i hans famn.
– Min lilla, lilla flicka, sa pappan, inte kan du hoppa såhär rakt ut från ett högt berg, du hade kunnat slå dig fördärvad.
– Men jag vill flyga pappa, jag vill flyga som kråkan, sa hon.
– Ja, men kråkan har vingar, och det har inte du, sa pappan.
– Men jag vill flyga till mamma, jag vill berätta för henne att jag kan cykla, sa den lilla flickan.
– Jag ska ta dig upp i luften, sa pappan. Du ska få flyga med mig i min luftballong.
Och så blev det, nästa morgon klockan sju gav de sig iväg i pappans nya luftballong, och de flög över berg och de flög över dalar. Och den lilla flickan skrattade högt när hon såg de små vita molnen däruppe i skyn.
– Mamma ropade hon, mamma, titta jag kan flyga, och vet du mamma jag har precis lärt mig att cykla.
Och så kan den lilla flickan närhelst hon vill flyga iväg i sin pappas luftballong och prata med sin mamma, och så levde hon och pappan lyckliga i alla sina dar…