”Uno, dos, tres...” Vi räknar högt tillsammans trappstegen ner till bottenvåningen. Det är förmiddag och droppet har precis blivit bortkopplat, och han vill komma ner. Jag bär honom på min rygg. Han hänger där som en trasdocka, liten och svag. ”Jag älskar dig så mycket”, säger han, ”så mycket. Mest av allt i hela universum älskar jag dig, min ängel.” Och han kysser mig i nacken gång på gång. ”Och jag dig”, säger jag. ”Och jag dig.” Och så fortsätter jag att räkna: ”Ocho, nueve, diez.” Så är vi nere. Jag lägger honom i soffan inne i vardagsrummet och sätter på musik. Det blir från filmen ”The piano”. Vi lyssnar där tillsammans en stund. ”Kommer du ihåg slutet på filmen”, säger jag, ”när hon kastar sig ner i vattnet med pianot bundet runt ena foten och hon sjunker.” ”Ja”, säger han. ”Man tror hon ska dö.” ”Ja”. ”Men hon bestämmer sig för att hon vill leva och så får hon loss pianot.” ”Ja”, säger han och sluter ögonen. ”Och vi kan tänka att det är du som är där och sjunker. Att pianot är tumören och att du får loss den och kan komma upp till ytan igen för att du vill leva.” ”Mm”, säger han med slutna ögon. Han fortsätter att lyssna på musiken en lång stund och jag går och ammar den lilla.