Kapitel 1

Jag skriker med all min kraft, rakt ut. Långt borta hör jag en röst;
   ” Nu ta i... älskling bara lite till, ta i, ta i, ta i, nu, nu, nu…”
Orden blir till ett eko och jag förstår att jag tagit för mycket lustgas. Allting snurrar. Men nej, barnet åker in igen.
Min man finns vid min sida som den bästa av barnmorskor, stöttande med varma händer. Jag ser honom suddigt.
   ”Nu ta i”, säger han igen.
Lustgasen tas bort från min mun och jag får inte längre någon bedövning. Såhär har det hållit på i snart en halvtimme.
   ”Jag ser huvudet, ta i”.
Jag skriker.
   ”Nu älskling, nu”, säger han.
Men huvudet åker in igen. Vid nästa krystning tänker jag; Gode Gud låt mig dö, jag kommer med Dig nu bara jag hinner få ut barnet.
Efteråt berättade han att jag såg hemsk ut. Jag var blålila i ansiktet och han trodde att jag skulle dö. Lämna. Och han tänkte det där hemska. Det som förföljt mig så länge. Han tänkte det han inte fick tänka. Han tänkte; Gode Gud ta mig istället och inte min älskade. Min ängel.
   Det sade han många gånger under följade månader. ”Min älskade, min ängel…”

±

Till slut kommer hon den lilla en hårsmån ifrån kejsarsnitt. Vi dricker champagne och jag tar ett foto på honom med vår nyfödda. Vårt tredje barn. Och så ett foto till, tillsammans med de tre barnmorskor som fanns vid vår sida under förlossningen. Fyra barnmorskor, varav en mycket stolt.
   Jag kan se på den bilden nu och se att han ser sliten ut. Trött och grå i ansiktet.
   ”Ska du inte gå och äta nu”, säger jag.
Jag vet ju att han inte har ätit något på ett helt dygn, inte heller druckit. Tänker att han måste vara utmattad efter den svåra förlossningen.
   ”Nej, jag är inte alls hungrig”, blir svaret.
Jag är hungrig och jag äter. En smörgås och dricker mängder av vatten.

±

Jag blir kvar på BB två dagar eftersom jag gick sönder så pass mycket att jag inte kan uträtta mina behov själv. Han blir så ledsen över att han inte får stanna, det finns inte plats säger de. Jag blir mest arg. Det är ju hans förlossning lika mycket som min. Men de nya barnmorskorna som kliver på sitt skift är obevekliga.
Så det är bara för honom att åka hem till de två stora barnen.
   Nästa dag kommer de och hälsar på. Han och barnen. En av mina vänner kommer också och tar så fina bilder. På den fina, fina familjen. Den perfekta familjen, tänker jag.
Vi sitter där på sängkanten på BB och ler mot kameran. Ett fint foto. Förutom att han är så grå i ansiktet.

±

Äntligen hemma igen. Nyförlösta och lyckliga. Men mitt i den här lyckan orkar han inte stötta mig.
   ”Ont i magen”, säger han.
Jag blir arg, ont i magen.
   ”Och vad tror du att jag har då, snälla kan du inte hålla vår lilla en liten stund”, ber jag.
En liten stund blir till en kvart, sedan orkar han inte mer, alldeles för ont.
Jag stapplar in på toaletten och försöker få igång magen. Kisseriet fungerar nu men inte det andra och jag äter katrinplommon i mängder. Ammar och skriker för såren på bröstvårtorna.

±

Det är kväll och jag ligger i sängen med vår nyfödda. Det har gått några veckor och jag börjar ta in omvärlden. Men han orkar inte hålla den lilla några längre stunder och jag märker att han inte äter något alls nu.
   ”Men varför äter du inte, du måste äta”, säger jag.
   ”Jag kan inte, det gör för ont”, säger han igen.
Just där i sängen på kvällen ser jag på honom när han tar av sig sina kläder. Vår lilla har somnat och jag ser något jag inte vill se. Han står med ryggen mot mig och jag ser att hans skinkor liksom hänger. Han ser plötsligt väldigt smal ut.
Jag ryser i hela kroppen och stänger mina ögon.

Jag älskar dig
Alla ögonblick
Alla stunder
Alla möten
fulla av liv och värme
Oändliga källor av kraft
som aldrig sinar
En lekfullhet som aldrig stoppas
Inga tankar som styr
Bara glädje och kärlek
Så vackert allt blir då
Jag älskar dig.

±