Söndagsmorgon, säger hejdå till sonen. Söndagen kryper fram, fortfarande inga svar från sjukhuset. Det blir kväll och jag tänker att jag ska gå in på nätet och läsa om bukspottkörteln. Vet ju knappt vad det är för organ, inget man tänker på speciellt ofta. Levern och njurarna vet jag är viktiga, men bukspottkörteln? Läser om pankreas på nätet och ett främmande ord för mig, cancer.
Jag blir iskall i hela kroppen, som bortdomnad. Den lilla sover på golvet på vinden, jag har bullat upp med kuddar och filtar. Stora dottern tar en sista kvällspromenad med vår hund.
Jag läser och läser, symtomen om smärta upp över ryggen, smärta i magen, svårt att äta, trötthet, om viktminskning i rasande fart, jag läser om obefintliga chanser att överleva, vid symtomen ovanbeskrivna har det redan gått så långt att det inte finns något att göra, 95 % dödlighet, så kom ordet. Dödlighet.
Tiden stannar, jag kan inte andas. Känner inte min kropp, känner inget alls och jag vet att han har fått cancer. Jag ringer min mamma, klockan är tolv på natten. Jag skriker, eller viskar, vet inte vilket.
”Mamma hjälp, jag kan inte andas, hjälp. Min man har fått cancer.”
Hon säger; lugna dig, lugna ner dig. Tro inte det värsta. Men jag bara vet…

±