Tiden efteråt

Det har gått snart två månader sedan Lasse gick bort, och här sitter jag nu i tomhetens rum. Begravningen är över, och bouppteckningen har påbörjats. Själv har jag fått ett rejält uppsving i ekonomin på grund av alla försäkringar som har fallit ut, men någon glädje har jag svårt att känna. Nu måste jag skapa mig ett eget liv, och det känns oerhört skrämmande.
Kriserna har avlöst varandra. Lucas flickvän Sara gjorde slut med honom precis vid den tidpunkt när Lasse hade avlidit, och Lucas förlorade kontrollen totalt. Han tänkte gå ner till ån och dränka sig en sen kväll, Mattias fick ett sms av Sara där hon skrev om Lucas planer, och han sprang iväg i den kyliga vinterkvällen för att leta efter sin lillebror. Han ringde till mig och berättade detta, och jag ringde till polisen. De var snabbt på plats och fick tag på Lucas, och sedan fick jag följa med honom till psyket, där vi tillbringade resten av kvällen.
Veckan därpå tittade jag ut genom fönstret och fick syn på poliser i trädgården och en polisbil utanför vårt hus. Jag kände återigen hur chock-vågorna spred sig genom min kropp och jag blev alldeles knäsvag. De letade efter Lucas, han hade tappat besinningen och hotat Sara telefonledes, så hon anmälde honom. Jag fick veta att han var efterlyst, och måste åka in på förhör. Lucas höll sig undan resten av dagen, men han skickade sms till mig och lovade att han skulle åka in till polishuset direkt följande morgon och gå på förhör. Jag hade kontakt med Emma under tiden, och hon kontaktade tack och lov ängeln Erik, som störtade till vår hjälp omedelbart. Han och Emma följde med Lucas på polisförhöret, jag kände att jag inte hade någon ork kvar.
Erik har bott hos oss sedan dess, han har lovat att stanna så länge det behövs, och det har varit en enorm hjälp. Det känns så skönt att få stöd och praktisk hjälp av honom - han städar, diskar och lagar mat, tröstar mig också när jag är ledsen. Jag har fortfarande så dåligt med energi för den typen av sysslor, har ingen lust med någonting egentligen. Jag är oändligt tacksam för att jag har honom, förstår nu varför det var meningen att han skulle komma till oss i tonåren. Det är så skönt när han är här, han livar upp stämningen med sitt speciella varma sätt och sin humor. Lucas och Mattias trivs också bra med att ha honom här.
Igår var jag bortbjuden på två håll, en tjejmiddag och en femtio-års fest, men jag orkade inte med varken det ena eller det andra. Jag kände mig så fruktansvärt trött, de här sista veckorna har jag varit tvungen att ordna så mycket. Ullis och jag skall åka till Cypern i april, och därför var jag tvungen att skaffa mig ett pass. Bilen hade två platta däck och det var också svårt att starta den emellanåt, så jag lämnade den på verkstad. Lucas var kallad till samtal med de sociala myndigheterna, och ett möte på skolan med rektorn, så jag var tvungen att följa med honom på dessa besök. Tycker inte att jag kan hantera min situation riktigt, har svårt att få ordning på allting och glömmer mycket. Det är ofta tomt i kylskåpet och frysen för att jag inte orkar åka iväg och handla. Det känns inte som om jag har någon riktig koll på någonting överhuvudtaget, och det ingen bra känsla. Det är svårt att få livet att fungera utan min Lasse, han som var min trygghet. Tårarna kommer och går, gråter ofta på morgnarna när jag vaknar. Det är så tomt och kallt i sovrummet.
Mattias mår inte heller bra, han hade ju kommit igång med sina studier på KomVux, men nu kan han inte koncentrera sig, säger han. Det är jättetråkigt, och jag tror jag förstår varför han mår dåligt. Han har inte alls samma enkla frispråkiga framtoning som sina syskon, de är mycket mer utåtagerande. Mattias hamnar mer i sitt inre, tror jag, fastnar i sina tankegångar och sin sorg, precis som jag gör. Det gör ont i mig att han inte kan få någon ordning på sitt liv.
Yvonne och jag åkte iväg till vår healing-kille för några veckor sedan. Jag fick förklarat för mig att jag måste göra stora förändringar i mitt liv, och jag sade att jag försöker, och att jag och Emma tänker åka till Sydafrika i höst. Han blev jätteglad, och berättade att det är precis det Lasse vill att jag skall göra. Tydligen försöker han ge mig så mycket styrka och energi som han kan från andra sidan, och det kändes förstås bra att höra. Men först skall jag alltså åka till Cypern, och det skall bli underbart efter denna tunga, långa vinter som har inneburit en sådan stor sorg för mig. Jag vill aldrig mer uppleva något liknande.