Manteln

   – Pappa, var har du fått den här manteln ifrån?
   Dotterns röst röjde ett ovanligt engagemang. Det hände ganska ofta att han hade med sig klädesplagg eller annat utan att dottern frågade om det. Hon visste att det tillhörde en soldats så kallade extra löneförmåner att få med sig ett byte av ena eller andra slaget.
   Han tittade frågande på dottern, kom sig inte för med att säga den vanliga frasen om extra löneförmåner, som han ofta nonchalant slängt ur sig. Vad var det med hans dotter? Ansiktet var blekt och ögonen var stora med ett uttryck av fasa.
   – Var har du fått den här manteln ifrån, frågade hon än en gång, med ett tonfall som inte tolererade något annat svar än det sanna.
   Först blev han arg över dotterns framfusiga sätt, men hennes ansiktsuttryck hindrade honom från att tillrättavisa henne. Varför sa han inte spontant sanningen? Varför kände han behov av att slingra sig?
   Dottern kramade mantelns tyg i sina hårt sammanpressade händer.
   – Varifrån?!
   – Lugna dig, flicka. Vad tar det åt dig? Du vet ju att jag brukar få med mig kläder från brottslingar som vi avrättar. Du har aldrig förr brytt dig om det.
   Varför kände han olust då han nämnde ordet brottsling, och varför kom det så tveksamt över hans läppar?
   – Du kanske möjligtvis vet namnet på brottslingen?
   Dottern spottade fram det sista ordet.
   Han visste mycket väl vad namnet var. Dotterns raseri fyllde honom emellertid med farhågor, som han egentligen haft långt innan konfrontationen med henne.
   Namnet på mannen var etsat fast i hans hjärna och skulle nog alltid förbli det. Aldrig hade han sett en man ta emot sitt straff på det sätt som denne gjort. Aldrig hade han sett någon dö som han gjort. En känsla av stor renhet hos mannen hade försatt honom i tankar som han aldrig brukat tänka vid brottslingarnas dödsplats. Han hade lärt sig koppla bort alla känslor och inte fördjupa sig i några brottslingars öden. Med den mannen hade det varit annorlunda.
   ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.”
   Hans ord hade träffat honom som spjutspetsar. Hur kunde mannen i sin fasansfulla situation förmedla kärlek istället för hat? Överallt svor och förbannades det, men på den plats där han hängde var det som en frizon från allt hat.
   Han hade tittat ner på sina händer. En tanke, som om den inte kom från honom själv, hade farit genom hans medvetande: Förlåt mig, för jag vet inte vad jag har gjort. Lika snabbt som han tänkt tanken hade han fnyst föraktfullt åt sig själv. Han visste visst vad han gjort. Han hade varit med och utfört ett dödsstraff på denne man. Det var inte första gången och säkert inte sista heller som han utförde en sådan handling. Varje gång visste han vad han gjorde.
   Dotterns uppfordrande frågor krävde svar. Varför tog det emot att säga det hon ville ha reda på? Hon verkade känna ägaren till manteln väl. Så väl att hon skulle kunna berätta för honom vem han verkligen var. Han ville inte få reda på det.
   Han kunde inte förmå sig att säga att mannen hette Jesus. Att de som ett hån spikat upp ett plakat över hans dödsplats, där de skrivit att han var judarnas konung. Han ville skona dottern från sanningen, han ville även skydda sig själv. Han kände på sig att han inte skulle klara av att höra vad dottern hade att säga, om hon fick sina misstankar bekräftade.
   Visst hade hon förändrats den senaste tiden? Varit gladare och haft ett skimmer omkring sig. Ibland hade hon sagt att hon varit och lyssnat på någon som talade så bra. Han hade varit glad för hennes skull. Att hon hade blomstrat.
   Med ens förstod han vem denne man varit som hans dotter med sådan iver lyssnat till. Hon hade egentligen pratat mycket om mannen, men han hade aldrig brytt sig och endast lyssnat med ett halvt öra. Nu kom han ihåg mycket klart vad hon sagt att mannen hette: Jesus.
   Skylten, som de hädiskt spikat upp ovanför mannens huvud, lyste med hela sin kraft emot honom: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.”
   Hon visste redan. Han såg det på henne. Skamsen slog han ner blicken inför dottern.
   – Visst hette mannen Jesus som ägde den här manteln?
   Han förstod att dottern var nära en hysterisk gråtattack. Han ville ljuga för att lugna henne. Jag minns inte riktigt, ville han säga, men då han såg på dottern förstod han att sanningen och inget annat måste sägas.
   – Ja, sa han till sist. Det var det svåraste han någonsin sagt.
   Dotterns reaktion blev om möjligt värre än han befarat. Med uppspärrade ögon drog hon sig ifrån honom som om han varit rabiessmittad. Hennes vidöppna mun kippade efter luft. Ansiktet blev ännu blekare. Hon backade mot dörren. Manteln var hårt tryckt mot hennes bröst. Så kom orden som skulle ringa i hans huvud länge framöver:
   – Mördare! Om du visste vem du har mördat, skulle du falla ihop i en hög av förtvivlan! Jag vill aldrig mer se dig!
   Smällen i dörren lämnade efter sig en ekande tystnad.
   Med ens blev det som han förut, med ett halvt öra lyssnat till, viktigt för honom. Vad var det dottern så ivrigt berättat om då hon varit och lyssnat på mannen? Någon hade endast rört vid hans mantel, hade hon sagt, och personen hade genast blivit frisk. Han hade tagit det med en nypa salt då han hört det. Trolleritrick var det fler än den mannen som utförde.
   Nu tog han till sig vad dottern sagt på ett annat sätt. Mannens sätt att dö på korset gav tyngd åt dotterns tidigare berättelser. ”Om någon vill ta din livklädnad så ge honom även manteln”, hade han sagt, då dottern varit där. Han kom ihåg att hon berättat det för han tyckte det var vansinne. ”Jag ger mitt liv frivilligt. Ingen tar det ifrån mig.” De orden hade han emellertid med egna öron hört mannen uttala. Mannen som var dömd för att han sa sig vara Guds Son.
   Han satte sig tungt ner på en stol. Ord och tankar for som pilar genom hans hjärna. Han var inte känd för att vara djupsinnig. Hans vänner skulle inte ha känt igen honom om de fått del av hans tankar.
   Manteln var fläckad av torkat blod. Hade han inte känt en främmande känsla av vanvördnad då han nonchalant gått iväg med den under armen? Manteln, som olyckliga människor hade rört vid och genast blivit hjälpta. Då hade han inte vetat vad han höll under armen. Nu visste han.
   Något hade varit helt galet med avrättningen. Han anade det tidigt. Då mörkret och jordbävningen kommit, hade de varit som bekräftelser på hans farhågor. Han hade trängt undan känslorna, som det anstod en man i hans yrke. Dottern hade emellertid rivit ner skyddsmuren som han ställt upp mellan sig själv och känslorna.
   ”Om du visste vem du har mördat, skulle du falla ihop i en hög av förtvivlan …”
   Orden skar som vassa knivar i huvudet. Förtvivlat sökte han styrka i mannens ord som uttryckt en ofattbar förlåtelse.
   ”De vet inte vad de gör … Förlåt dem.”
   Hans många gånger blodbesudlade händer lyftes upp över huvudet med knogar som vitnade. Han som annars var hårdhudad och aldrig sentimental över andras öden, var offer för känslor och tankar som slet i honom som rovdjur.
   Då han senare hörde det ofattbara att mannen uppstått ifrån de döda, sällade han sig inte till skaran som hånfullt gjorde sig lustiga över det påståendet. Han såg på dem, som ivrigt deklarerade vad som hänt, att det var sant.

Med tunga steg gick han, i skydd av mörkret, den plågade mannens väg. Där han hade gått med ett kors över axeln, för att till sist lyftas upp av det. Dömd utan att vara skyldig. Annat än för att han sa sig vara Guds Son.
   Mardrömsnätter hade framkallat bilden gång på gång. Då han personligen drivit spiken genom mannens hand. Det hade varit hans vänstra hand, som han spikat fast. Med släggan hållen i sin egen högra hand. Andra män hade tagit hand om resten.
   Han knöt ”blodshanden”, och gömde den bakom ryggen, som om den var något han inte ville kännas vid. Samtidigt pulserade ljuset inom honom till melodin av mannens röst som bett om förlåtelse för dem – för honom.
   Igen gick han igenom händelsen då dagsljuset hastigt hade försvunnit, och ersatts av mörkaste mörker, till ackompanjemang av ljuden som senare blev, när marken skakade. Igen återupplevde han sin egen känsla av att skakas, där han stått och inte längre kunnat se korset, som han egenhändigt varit med och rest upp.
   Han hade vetat, utan att kunna se, att mannen dött på sin plågas påle i samma stund som naturen gjorde våldsamt uppror. Det hade varit som om vibrationerna i marken flyttat in i hans egen själ. För att stanna där.
   ”Om du visste vem du har mördat, skulle du falla ihop i en hög av förtvivlan!”
   Mannens plågade röst, när han bett om förlåtelse för bödlarna, drunknade i dotterns gälla stämma.
   Hennes ord, tillsammans med hans egna anklagelser, dikterade stegen. Han var på väg till klippbranten längre bort. Med fördömelsen över sina axlar, tyngre än något kors. Han ville gå samma väg, som mannen gått, då han leddes till platsen där själen skulle skiljas från kroppen. Precis som hans själ nu skulle skiljas från honom själv. Men han skulle inte lyftas upp över jorden, och bli hängande där till allmänt spe. Han skulle åt andra hållet. Nerför en klippbrant.

Vinden ven runt honom, medan månljuset lyste upp landskapet under honom. Han var vid slutmålet för sin vandring. Ett steg till och han hade sett allt månljus och allt slags landskap, för sista gången. Ett steg till och han skulle sona det han tidigare gjort. Mörkret skulle omsluta honom. De anklagande rösterna skulle tystna.
   Han lyfte foten för att träda ut i ingenstans. Han borde ha tappat fotfästet och varit på väg, dit ingen väg finns tillbaka. Istället stod han kvar på klippan.
   Han blev medveten om vinden, hur den rörde vid hans ansikte. Med stirrande blick vände han uppmärksamheten från avgrunden, som skulle befria honom, och tittade upp på månen. För en stund fanns bara månens ljus och vinden.
   ”Förlåt dem …” Vinden ropade orden, månen lyste sitt ljus över dem. Orden borrade sig in i hans hjärta, starkare än tidigare, de borrade sig in i hans huvud och fick tankarna att klarna.
   Varför stod han där? Hade han verkligen tänkt ta sig själv av daga?
   Med en snabb rörelse vände han sig om för att gå därifrån. Foten slant och i ett hisnande ögonblick förstod han att han var på väg utför branten. Till de dödas boning, efter att ha krossats vid bergets fot.
   Händerna famlade efter vad som helst. Han fick tag på något som han krampaktigt höll sig i. Det kändes som ett tyg, som samma tyg som varit i … ”Och alla de som endast rört vid hans mantel, hade blivit hjälpta”.