Hej! Jag heter Annika,

är en värmländska boende i stockholm sen många år, och det trivs jag alldeles utmärkt med. Kanske tack vare sommarstugan vid sjön Skärjen, mellan Sunnemo och Munkfors. Där hämtar jag kraft, och andas lugn o ro tillsammans med familjen.

Förutom min vanliga familj, har jag en ganska så besvärlig inneboende, en herre vid namn Parkinson. Att det är en karl råder ingen tvekan om så besvärlig som han är.

Vi tar tar det från början. Jag jobbar som frisör sedan unga år. Under en av mina herrklippningar märkte jag att handen darrade lite väl mycket för att vara på en 42 årig kvinna. Jag tänkte på det ibland och upptäckte också att armen inte svängde, medan benet släpade när jag gick. Idag vet jag att det är vanligt att det börjar så. Redan vid första läkarbesöket fick jag diagnos.... Parkinsons sjukdom

Det tog en stund att förstå, vad händer nu? Till slut bestämde jag mig för att fortsätta leva, har haft SLE sen 1984 och det har aldrig stoppat mig. Varför kapitulera nu.

"Man kan ha kul fast man är lite trasig", är numera mitt motto.

Till sist, "Vad händer om man låser in 5 värmlänningar på en toalett?" SVAR." Dom bildar ett dansband". Väl mött sällan trött. Pokonis Annika