Flykten till My… | Yangon
Anoo Niskanen Naing

Yangon



Lina


Lina blundade och försökte minnas smaken av nygräddad äppelpaj. Hon brukade blanda i havregryn, sirap och kanel. Sirap för att den skulle bli seg i konsistensen och kanel för att det passade så bra till äpplen. Kanel kunde hon få tag i, mjöl och smör fanns också, men både bakpulver och äpplen var dyra att köpa i Myanmar. Sirap och havregryn hade hon inte hittat någonstans. Gud, vad jag saknar äppelpaj och vaniljsås! tänkte hon. Och havregrynsgröt. Och hemkokt kola av grädde och sirap, som de alltid gjort vid jul när de var små. Hennes lillebror Oskar ville inte vara med vid julbak, så det brukade bara vara hon och mamma som bakade pepparkakor och kokade kola i en tjockbottnad kastrull. Jag önskar att du var här, mamma, tänkte hon och fick anstränga sig för att inte börja gråta. Linas föräldrar var kvar på flyktinglägret i Svinesund och hennes lillebror var med i kriget.
− Sayama vill att vi kommer hem till henne och hälsar på ikväll, sa Viktor och satte sig bredvid henne på bambumattan.
− Varför det?
Hon betraktade honom noga. Sayama var deras lärare på kursen ”Myanmar for foreigners”. Hon hade smilgropar i kinderna och snälla ögon. Vacker var hon också.
Han hade förändrats så mycket under den tid de bott som flyktingar i Myanmar. Han pratade annorlunda, gick annorlunda och såg helt annorlunda ut. I början hade han vägrat att ta på sig inhemska kläder.
− Jag klär mig aldrig i en kjol, hade han sagt.
Men nu kunde han knyta tygtuben, som kallades för longyi, lika vant som vilken myanmarsk man som helst. Det vita linnet framhävde hans seniga överarmar som blivit solbrända under de månader de bott i Yangon. Han som varit så negativ när de kom till landet hade gjort en helomvändning och hon började ana varför. Han hade svurit på att han aldrig skulle lära sig myanmar, men nu var han bäst i klassen och det fanns bara en förklaring.
− Varför ska vi dit? upprepade hon.
− För att hon vill bjuda oss på myanmarsk mat, så klart!
− Som om vi aldrig hade ätit det förr! Det är ju det enda vi äter här och jag är så trött på det. Jag vill aldrig mer se ris!
− Måste du alltid vara så negativ? frågade han. Vi får göra det bästa av situationen.
− Det sa du inte innan!
− Man kan väl ändra sig.
− Jag går inte dit ikväll.
Hon försökte tvinga ner gråten som kommit upp i halsen igen.
− Då går jag själv.
Han reste sig upp och knöt om longyin på samma irriterande sätt som de myanmarska männen brukade göra i tid och otid. Han öppnade knuten längst fram och drog ut tygtubens ändar åt sidorna. Sedan gjorde han en ny knut med en hastig rörelse så att tyget skulle sitta stramt runt höfterna för att inte falla ner. Knutens ände blev hängande framför hans underliv.
Vilken jävla fallossymbol det är, tänkte hon och skakade på huvudet.
− Kan du inte klä dig normalt?
− Jag klär mig normalt. Man får faktiskt ta seden dit man kommer. Det är du som inte klär dig normalt. De där kläderna passar inte här, sa han och såg på hennes korta shorts och urringade, röda topp som hon haft med sig från Sverige.
− Dra åt helvete! sa hon och kände hur tårarna började rinna trots att hon inte ville det.
Han försvann ut genom ytterdörren och nerför trätrapporna. Det lilla huset hade höga pålar för att inte översvämmas under monsunperioden. De skulle bara bo där under introduktionsperioden i Yangon medan de lärde sig myanmar, hade de fått veta. Sedan skulle de flyttas till olika orter runt om i landet.
Så typiskt honom, tänkte hon när Viktor gått. Sådan hade han varit ända sedan de träffades. Varje gång hon försökte prata om någonting viktigt blev det stopp. Han kom alltid med motargument och lyssnade aldrig färdigt på vad hon hade att säga, utan gick bara därifrån.
Han kom tillbaka ett par timmar senare.
− Var har du varit? frågade hon.
− I théhuset med Mustafa och Jakob.
− De två!
− Vad är det för fel på dem?
− I Sverige umgicks du aldrig med utlänningar. Och inte med sådana galna vänsteraktivister som Jakob!
− Vi är själva utlänningar nu. Har du inte fattat det?
Hon fick lust att påminna honom om att han varit med i Sverigepartiets militära gren Sverigearmén för inte så länge sedan, men sedan lät hon bli.
− Ska du inte byta om? undrade han.
− Varför skulle jag göra det?
− Vi ska ju till Sayama.
− Varför kallar du henne för ”lärarinnan”? Det är precis som om du gick i första klass och kallade henne för ”fröken”.
− Vi är inte i Sverige nu. Tänk på det, sa han.

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Astrid Lindgren har sagt: "Jag vill inte skriva för vuxna. Jag vill skriva för en läskrets som kan skapa mirakel. Endast barn skapar mirakel när de läser."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

att försöka glömma någon man älskar är som att försöka komma ihåg någon man aldrig har träffat

"För att kunna gå vidare måste vi acceptera. Men bara för att jag lär mig att acceptera och går vi…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |