– Så döda mig då. Han reser sig upp, kommer fram till mig och tar varligt loss mina händerna ur mitt ansikte. – Jag vill inte se dig död. Jag har ångrat mig ända sedan jag först hörde din röst. Det är det konstigaste försvarstal jag hört någon gång, jag borde döda dig men jag vill inte. – Vad exakt är det du vill då? Jag möter hans blick utan att tänka mig för och känner hur blodet dunkar i mina öron så att jag knappt kan höra hans svar. Jag sliter bort blicken. – Vad sa du? Jag reser mig upp och går och sätter mig i fåtöljen. Gand sätter sig på sängen. – Jag vet inte vad jag vill längre, suckar han och drar fingrarna genom sitt mörka hår. Det känns som om existensen snurrar för tillfället. Jag stirrar rakt framför mig, tuggar fundersamt på läppen. – Gand. Han ser på mig med undran. Jag sväljer och ser sedan rakt på honom. – Jag är 18 år gammal och helt och hållet orörd. Kieran skulle lika gärna kunna offra mig.