1 Ljus

Jag sitter i mitt fönster, syrsorna spelar och det är mörkt som i graven därute, ganska kallt är det också egentligen. Där jag sitter hör jag någonting, ett svagt susande som av tillkommande stark vind. Jag rynkar pannan, jag vill veta vad det kan vara. Jag kikar ut i mörkret men kan bara se det vanliga, det gamla äppelträdet och jasminbusken. Trädet har stått där så länge jag kan minnas, äpplena är i princip oätliga men äppelträdet står där det står. Mamma har vid något tillfälle kallat det vackert i all sin fulhet. Det ser faktiskt lite mystiskt ut där det står, krokigt och täckt av humle som det är, jag måste hålla med henne. Det är vackert. Bredvid trädet, till vänster om fönstret växer en blomstrande jasminbuske. Doften är ljuvlig i slutet på Juni, början på Juli, speciellt om det precis har regnat. Nedanför mitt rum ligger mina föräldrars sovrum, fönstren är placerade precis under varandra, som om någon använt tumstock. Just nu hör jag min bror och hans kompis genom det nedre öppna fönstret. Jag tror att de sitter vid datorn. De är säkert inne på Warhammer shoppen eller någonting liknande. Warhammer, små plastfigurer man måste måla och sedan limma ihop, det är bättre än att de ockuperar vardagsrummet hela tiden för att spela playstation. Det underliga ljudet har inte slutat än, jag rynkar pannan och försöker se vad det kan vara som ger ifrån sig det. Ett svagt blåaktigt ljus syns invid äppelträdet, det är bara där för en sekund eller två sedan är det borta. Jag lutar mig så långt ut genom fönstret jag vågar men kan inte få syn på det igen. Jag skakar på huvudet och blundar hårt. Jag måste ha inbillat mig, månen spelar mig små spratt. Jag kliver ner ur fönstret och sätter mig i min gröna fåtölj och höjer upp ljudet på tvn. Sound of Music är på för att jag ska skingra tankarna från den andra musikalen jag sett med mamma ett par timmar tidigare. Susandet letar sig åter in i mitt medvetande. Först inbillar jag mig att det är en nattfjäril som har förirrat sig in i mitt rum. Efter en stunds lyssnande förkastar jag iden. Det är någonting annat. Jag rör mig inte, sitter helt stilla och försöker stänga ute susandet som kommer närmare och närmare. Det dränker ljudet från tvn, som en stormvind letar sig närmare. Jag kryper upp i fåtöljen, lägger armarna om knäna och försöker hålla tillbaka en rysning. Susandet skrämmer mig, jag är inte lättskrämd men det där ljudet skrämmer mig mer än någon skräckfilm jag sett. Jag har i och för sig inte sett så många skräckfilmer, jag har tyckt att det bara är larvigt och onödigt tidsfördriv att sitta och försöka skrämma upp sig själv med någon löjlig film där blodet bara sprutar. De jag har sett har inte skrämt mig nämnvärt, bara en massa skrikande fjollor enligt min mening. Nåja, jag är väl inte så karsk nu där jag sitter hoptryckt i en fåtölj utan att våga resa på mig, på grund av ett underligt susande som egentligen lika gärna kan vara vinden. Jag slår händerna för öronen och kniper hop ögonen och önskar bort det så att jag ska våga resa mig upp och gå bort och stänga fönstret. Jag andas lättad ut då det äntligen avtar, men väntar ännu en stund innan jag vågar mig på att resa mig upp och gå bort till fönstret och dra igen det så snabbt att det knakar i fogarna och jag måste fumla med låsningen för att händerna darrar som asplöv. Då får jag syn på det, det blåa ljuset som lyser skarpt mellan jasminen och äppelträdet. Jag blinkar till och sväljer hårt, det finns ingenting där. Det är bara jag som skrämmer upp mig själv av ingen anledning alls. Min fantasi spelar mig grymma spratt. Jag ryser igen och backar undan från fönstret. Jag har säkert bara fantiserat ihop det där läskiga ljudet också för att jag tyckte att den där musikalen var obehaglig. Jo, så måste det såklart vara. Jag drar av mig min tröja och börjar göra mig ordning för sängen.