1 Konserten

Det är svårt att förklara känslan då man för första gången går in i det hus där du ska spendera ett och ett halvt år av ditt liv. Det är ännu svårare om man vet att man inte kommer att passa in. En landsortstjej med sju syskon, en katolsk mamma och som svarar vid namnet Tekla. Jag har vant mig vid att de flesta vrider på huvudet då någon ropar mitt namn, men jag är inte överförtjust i uppmärksamheten. Det känns som om folk stirrar redan då jag går upp för rampen till byggnaden. Jag drar efter andan och tänker precis öppna dörren då en kille smäller upp den och går rakt in i mig så att det heta kaffet krossas mot min bröstkorg. Det bränner så att jag måste skrika. Han fräser mot mig som en ettrig terrier.
– Se dig för!
Jag smiter förbi honom utan att svara. Det är många som har sett intermezzot men det är ingen som säger någonting. Jag vet att det inte är mitt fel, men första dagen vill jag inte ställa till med något bråk. Istället går jag in på tjejernas toalett för att byta tröja. Det står ett par tjejer framför speglarna, de sminkar sig och skrattar gott åt en tjej med ser ut att ha utländskt ursprung. Hennes mörka hår är uppsatt i en hög tofs och hon är iklädd en rosa klänning som skär sig med det orangea kaklet i rummet. Hon ser generad ut, som om hon precis sagt någonting väldigt pinsamt. Jag går rakt igenom gruppen och stänger in mig på en av toaletterna. Drar av den nerfläckade blusen och öppnar ryggsäcken. Jag är väldigt glad att Tengel kastat åt mig en av mina tröjor då han såg att Vega tvingade ner mig i en av sina blusar. Jag drar på mig den mörkt blå urringade tröjan men stannar med handen på handtaget. Jag kan inte låta bli att lyssna på samtalet utanför dörren. En ljus röst samtalar högljut med en mörkare.
– Damien är underbart snygg idag, tycker du inte? Säger den ljusa rösten och jag hör den djupa entusiasmen i rösten och kan nästan se minspelet framför mig.
– Damien är alltid snygg, fnyser den andra. Revell däremot är snyggare idag än vad han brukar vara. Flera röster fnissar och ett par retsamma kommentarer riktas åt hennes håll. Jag struntar i vad hon svarar. Det känns pinsamt att lyssna på deras skvaller om personer jag aldrig har träffat. Jag skakar på huvudet och öppnar äntligen dörren, speciellt lönnsnack om killar kan jag undvara. Det får jag tillräckligt av hemma med mina syskon. De tystnar en kort stund då jag kommer ut. Jag bryr mig inte om att registrera några utseenden på vägen ut. Personer som bara har killar i huvudet vet jag av erfarenhet att jag inte passar ihop med. En av tjejerna följer mig ut genom dörren.
– Du är ny eller hur? Frågar hon försiktigt.
Jag vänder mig om. Det är samma tjej som de andra skrattat åt nyss, jag nickar med en lätt oro.
– Syns det så tydligt?
Hon ler försiktigt mot mig.
– Bara på det uppfriskande sättet du inte reagerar på Damien. De flesta brukar sucka hänfört bara man nämner honom. Nu ler hon hela vägen upp till de mörkt bruna ögonen.
– Inte du, kommenterar jag leende och väntar in henne vid hissen upp. Lite nyfiken är jag det måste jag medge. Hon småler ganska inåtvänt.
– Jag är inte speciellt intresserad av mina egna släktingar, men visst ser han bra ut. Hon rycker på axlarna. Jag ger henne en undrande blick, hon fortsätter förklarande. Han är min kusin.
Jag nickar förstående.
– Det förklarar dock inte varför de skrattar åt dig.
Hon flinar till med en bister grimas.
– Mmm, de har inte fattat att jag inte är intresserad av vare sig Damien eller Revell. Jag är Stephanie föresten. Hon sträcker fram handen mot mig. Jag går rock.
– Tekla, ler jag och kramar hennes hand. Har börjat i soulgruppen.
– Häftigt, ler hon mot mig. Då går vi samma klass. Hon ser lite osäker ut, eller går du i ettan?
Jag skakar på huvudet, jag kan så väl förstå att hon tror det. Det förvånar faktiskt mig också att jag får komma in så här.
– Vi flyttade precis hit, så jag hoppar in mitt i terminen.
– Du kommer perfekt, Tekla, skrattar hon. WolfsCry har konsert efter lunch.
Hon skrattar ännu mer åt min oförstående min, hon rotar i sin axelremsväska och tar fram ett papper med ylande vargar på. Namnet WolfsCry står med rinnande blodröda bokstäver högst upp. Jag har aldrig hört talas om någon rockgrupp med det namnet.
– Jag är rädd att jag fortfarande inte vet vilka det är?
Stephanie tar tillbaka pappret och knölar ner det i väskan. Hon vinkar åt mig att följa med henne genom en korridor på tredje våningen.
– Det är Damens band, de går i trean hela bunten så de har nästan ett och ett halvt år mer erfarenhet än åtminstone mig. Vi blir nästan tvingade att gå på alla deras konserter.
Jag nickar och småler mot ett par tjejer som tränger sig förbi i den smala gången.
– Som jag förstår det så har de inte svårt att skaffa sig publik.
– Tja, skrikande tonåringar räknas väl också, hon rycker på axlarna. Men jag tror att de skulle föredra att ha någon där som förstår sig på musik.
Sättet hon säger det på får mig att vilja skratta högt. Det känns skönt att hon tror att jag skulle göra det om ingen annan tjej verkar lyckas. Då kommer jag på att jag har andra saker att göra.
– Stephanie, vart ligger lärarrummet härifrån? Stephanie pekar och förklarar vägen. Jag förklarar att jag måste hämta ut uppgifter och vi bestämmer att vi ska träffas i matsalen och gå därifrån till WolfsCry spelningen.