Prolog

Året var 1695, jag hade precis fyllt 17 och var djupt förälskad i den starkaste, stiligaste och rent av underbaraste mannen på jorden. Mitt stora problem var att han vägrade se mig. Jag hade gjort allt, till och med dragit upp kjolen oanständigt högt då jag vadade över vår bäck under gårdagen. Christoffer hade sett mig, det vet jag. Hans ögon hade nästan tryckts ur sina hålor av åtrå, och efter gårdagskvällen borde han inte vilja ha någon annan än mig. Han borde ha brutit förlovningen med Regina och sagt att han redan hade en kvinna men det hade han inte gjort. Han hade inte gjort någonting, inte sagt någonting. Det var anledningen till at jag gick ner till balen den där kvällen. Alla dansade så vackert i vår balsal, jag höll mig i bakgrunden tills jag kunde ta tag i Christoffers hand och dra honom med mig ut i den stora hallen. Han såg irriterad ut.
– Vad är det du vill mig, Rubina. Fick du inte tillräckligt av mig igår kväll?
Bara benämningen om gårdagen fick mig att rodna. Jag la händerna mot hans bröstkorg och smekte den. Lät varje ord rulla över läpparna.
– Jag vet att du tyckte lika bra om det som jag gjorde, allt jag kan tänka på är att få ha dig i mig igen. Det var hemskt och mina föräldrar skulle ha dödat mig, om de hört mig, men det var sanningen. Jag ville ha honom. Jag ville ha honom ensam. Varför skulle Regina få ha honom om inte jag fick det. Han spärrade upp ögonen vid mina ord och drog sig undan från mig med nästan äcklad min.
– Håll dig undan från mig, jag ska gifta mig med din syster om ett par timmar.
Han vände för att gå tillbaka in i salen. Jag kände tårarna trycka upp i ögonen. Jag kunde inte hantera min egen röst.
– Jag berättar alltihop för Regina redan ikväll så får du se om hon verkligen vill gifta sig med dig, slungade jag ur mig och vände och drog upp kjolarna högt över knäna då jag rusade upp för trapporna till mitt rum. Tårarna rann ner för kinderna och jag ångrade redan vad jag sagt. Inte för att jag inte tyckte att Regina förtjänade det men för att jag förstod att han aldrig skulle tro på det. Ja slog igen dörren bakom mig och stannade en stund, andades tungt. Himlen utanför var rosa och rödaktig och så vacker att bara det gjorde att jag fick tårar i ögonen. Jag gick fram till fönstret och kämpade en stund med att få upp den tjocka glasskivan. Jag tvingades kliva upp på fönsterkarmen för att fästa luckan. Jag hörde inte när dörren öppnades, inte förrän Christoffers röst fick mig att rycka till så att jag nästan tappade balansen. Jag klev ner ur fönstret och kastade mig om halsen på honom och kysste honom innan han ens hann säga klart mitt namn. Han backade mot fönstret medans han kysste mig. Tryckte mig mot fönsterkarmen så att jag lutades ut genom fönstret så mycket att han var det enda som höll mig uppe. Hans mun lämnade min. Jag började känna mig illa till mods nu.
– Christoffer, släpp upp mig, bad jag honom viskande. Han la läpparna mot mitt öra och viskade så lågt att jag knappt kunde uppfatta det. Jag började rysa av panik då jag insåg vad det var han tänkte göra.
– Jag kan inte låta dig förstöra det här, Rubina. Det hoppas jag att du förstår.
Han släppte mig, jag kunde inte tro det men han släppte mig. Jag föll med ett tjut rakt ut genom mitt fönster få fjärde våningen. Mycket väl medveten om att mina föräldrar precis byggt en modell av huset nedanför mitt fönster.
På den skulle jag krossa huvudet. Allt bara för att jag ville ha någon jag inte kunde få. Jag slöt ögonen men kände aldrig smällen. Jag kände aldrig smärtan och såg aldrig hur Regina skrek mitt namn från fönstret på andra våningen.