De sjusyndernas ask

Saga snubblade på en planka i det gamla rivningshuset strax utanför skolans område, hon la sig raklång på golvet med ansiktet ner i dammet. Hon spottade och fräste medans hon tog sig upp på fötter och började borsta av grus och damm från jeansen.
– Kom nu, Danielle, han är inte här! Ropade hon uppför den ranglliga halvruttna trappan upp till övervåningen. Hon försökte få ur spindelväven ur det långa håret.
– Han kommer snart, vänta en liten stund till bara, svarade Danielle och Saga hörde henne komma ner för trappan. Hon skakade på huvudet, hon visste att Daniel inte skulle komma. Han hade gjort samma sak mot henne fyratusen gånger minst men hon gick fortfarande på det. Själv kunde inte Saga förstå hur han kunde stå emot. Danielle var lång, snygg och med kortklippt blont hår som hon alltid har ett hårband om.
– Kom nu, Danielle. Jag måste hem och möta min syrra. Suckade Saga och tog ett kliv över en takbjälke som fallit ner. Det var inte så konstigt att kommunen hade bestämt sig för att riva huset. Det var i stort sett ruttnat rakt igenom och Saga hade aldrig gått in i huset om inte Danielle dragit in henne. Hon hörde Danielle trillande ner för trappan bakom henne. Troligen hade ett trappsteg givit vika under hennes tyngd. Det knakade oroväckande i väggar och tak i hallen. Danielle tog sig förbi Saga ut genom dörren. Saga hann se att hon var skrämd. Det hade väl äntligen gått upp för henne att taket kunde falla in när som helst. Precis som Saga skulle ta steget ut genom dörren fick hon en känsla av att hon glömt någonting. Hon vände på huvudet och sa till Danielle.
– Gå du, jag kommer strax ifatt dig. Danielle såg sig förvånat på henne.
– Men det var ju du som ville gå, sa hon och tog tag lätt om hennes armbåge. Saga drog sig undan och vände tillbaka in. Hon hörde nog hur det knakade ordentligt i väggar och tak men hon brydde sig inte om det. Någonting kallade på henne. Hon gick in i den lilla skrubben under trappan. Där fick hon syn på det. En liten ask i klaraste kristall, under locket satt en liten rubin istället för ett nyckelhål. På locket såg hon ett par konstiga svarta tecken. Hon tog tag i asken med högaktig min. I samma stund som hennes fingrar snuddade vid asken började huset skaka som om hon startat en jordbävning. Taket ovanför henne började spricka upp och falla in och väggarna sjönk ner i jorden. Saga vände och sprang med händerna hårt om den vackra kristall asken. Den var det viktigaste för henne just då. Hon kastade sig ut genom dörren. Danielle vände sig helt om och hjälpte henne på fötter.
– Hur gick det, hur är det? Undrade hon oroligt. Saga skakade på huvudet för att få sig själv ur trancen och vände sig sedan mot Danielle.
– Det är ingen fara med mig, jag är lite omskakade bara.
Daniella granskade henne noggrant som om hon inte trodde henne, men hon sa inget om det. Hon hade fått syn på vad Saga hade i sina händer.
– Riskerade du livet för den där? Undrade hon skeptiskt.
Saga såg ner på sitt fynd ute i solen. Hon var nära att skrika ut sin förvåning. Asken hon bar på såg inte alls ut som den hon tagit med sig ut från huset. Det här var en illa medfaren plåttask med vad som såg ut som en glasrubin under locket. Symbolerna på locket fanns fortfarande inristade med en blodröd färg.
– Den såg inte ut så när jag var därinne, sa Saga förvirrat och vände och vred på asken som om den kanske bara var av plåt på en sida.
– Det var mörkt därinne, tröstade Danielle. – Det kan ju hända att den såg bättre ut i mörkret.
Saga kunde inte svara. Hon var helt säker på att den inte alls sett ut så. Att den var vackrare och finare. Hur kunde hon ha sett så fel? Danielle tog asken ifrån henne. Hon vred på den. Tog tag i lockets underkant och drog.
– Gångjärnen måste ha rostat, sa hon efter en stund och gav tillbaka den till Saga som fortfarande stirrade på den. – Jag föreslår att du lämnar den här.
Saga skakade på huvudet. Hon la sin hand på ovansidan av asken och fick in två fingrar under locket och bände allt vad hon hade, det flög upp. Tjejerna tittade ner i asken. Saga plockade upp innehållet, en ny ask, lika ful och kantstött som den förra. Saga gav Danielle en undersökande blick. Kompisen suckade. De satte sig ner med asken i händerna. Saga bände upp nästa lock. Ett blixtsken stack dem i ögonen och en kraft starkare än ett blixtnedslag kastade tjejerna baklänges. När ljuset avtog låg Saga och Danielle med slutna ögon. Ingen av dem kunde se de sju svarta vindilarna som kom upp ur den innersta asken, eller hörde hur de svischade ut över världen.

Uppståndelsen.
Mannen rör sig sakta mellan stenarna på kyrkogården. Han har hoppats få slippa göra det han nu måste göra. Klockan börjar närma sig halv ett på natten när han kommer fram till en mycket gammal kantstött sten en bit ifrån de andra. Han ställer sig framför den och blundar, höjer händerna med handflattorna upp. Ett dovt hummande kommer över hans läppar. Jorden bakom gravstenen börjar vibrera okontrollerbart, den flyttar sig sakta undan och lämnar plats åt en solid marmorkista. Den glider mjukt upp bredvid gravstenen. Mannen går fram och låter handen glida längs med det inristade tecknen i kistlocket.
– Förlåt mig, Aino. Mumlar han och fiskar upp ett relativt stort bronssmycke ur jeans fickan. Han lägger smycket mot ristningen och släpper det med ett ryck. Det brinner som eld. En gnistrande eldliknande flamma sprider sig över kistan. Det dundrar som åska då flamman kommer ner mot kanten och kistlocket lyfts upp som om någon har lyft upp det tunga marmorlocket uppifrån. Vilket på ett sätt är fallet. Mannen flyttar sig närmare med munnen öppen som en guldfisk. Han har varit med om ganska mycket men det här är det kusligaste. Han är så pass nära att han kan se hur den förruttnade människan i kistan åter blir ung och vacker. Kvinnan slår upp sina gröna ögon och möter mannens hoppfulla blick. Hon ler inte. Ser rakt igenom hans muskulösa gestalt. En rysning löper längs hans ryggrad. Hon reser sig ur sin kista. Mannen tänker att det är inte så ofta man får se en sådan sak. Hon sträcker sig upp och tar med lätthet ner bronssmycket från kistlocket. I samma stund som smycket avlägsnades från marmorn faller kistlocket ner på kistan och båda krossas. Kvinnan tar på sig smycket. Mannen ser på henne uppifrån och ner. Materialet i byxorna ser ut som jeans men är mycket smidigare och lättare att röra sig i. Tröjan är svart och V-ringad. Ovanpå den bar hon en väst i samma material som byxorna. Ett par svarta kängor utgör hennes fotkläder. Smycket hänger perfekt ner i urringningen, det korta gyllenbruna håret hänger i lockar ner på axlarna. Mannen tar ett steg emot henne men stannar när kvinnan vänder sina blixtrande gröngula ögon mot honom. Blicken är genomträngande och hon börjar tala med skarp röst.                                                 - Varför är du här?
Mannen backar och sväljer innan han stammar fram.
– Sy… Syn… Han sväljer igen. Synderna har flytt. Kvinnan lägger händerna i sidorna och höjer ena ögonbrynet.
– Du är väl inte rädd för mig, Kyle.

Tristan
Kyle skakar frenetiskt på huvudet och sväljer sedan tungt. Hennes blick är skeptisk. Han nickar skamset.
– Jag hoppas att du har förlåtit mig, han skrattar nervöst. Hon ler inte nu heller.
– Hade du förlåtit dig? Frågar hon och släpper honom med blicken. Hon vänder sig om och börjar gå ut från kyrkogården. Kyle följer henne på säkert avstånd. Den kvinnan är mycket mer än vad hon ser ut att vara och det vet Kyle bättre än någon annan.
– Jag bits inte, säger hon och vänder sig om och kröker läpparna till någonting mycket likt ett leende. – Du måste förklara vad som hänt. Han tar ett par långa kliv fram till henne men han håller sig fortfarande på ett säkert avstånd.
– Jag är utsänd att ta dig till den stora eken i utkanten av stan. Säger han och rycker på axlarna. Han har svårt att hålla rösten stadig. – Där ska du träffa din partner.
Hon ger honom en blick under lugg och ler faktiskt svagt. Som om hon inte tror att han menar allvar. Han vet inte hur han vågar men han griper tag om hennes armbåge och får henne att stanna.
– Jag menar allvar, Aino. De vill att du samarbetar med någon som inte är så… otillgänglig.
Hon ger honom en iskall blick. Alla spår av kontakt och vänlighet är bortblåsta.          - Vem?
Kyle backar skrämt undan av hennes röstläge.