Händelser i mitt liv

Summer Fealds
Svenska uppsats

Händelser i mitt liv

Mina fötter klapprade hårt mot asfalten, svetten rann ner i pannan och tröjan klistrade sig mot kroppen. Bullret från flera mopeder hördes över mitt hjärtas skräckslagna bankande. Jag visste att de var på väg mot mig. Om jag bara orkade ta mig till slutet av gränden skulle jag vara säker. Bara ett par meter till så skulle jag vara på säker mark. Bullret ökade i styrka. Känslan av att vara jagad skrek inom mig. Plötsligt fångade ett par starka armar in mig och drog in mig i en gränd. Han la händerna på varsin sida om mig så att jag inte skulle kunna smita undan. Han hyschade på mig och såg sig sedan om efter mopederna. Jag kände igen honom från Hökarnas läger. Han hade hållit ett vakande öga på mig sedan jag först kom in i till dem, inte sagt någonting bara hållit ett vakande öga. Jag betraktade hans ansikte och funderade delvis på vem det var han liknade men mest av allt varför han stod där. Varför hade han räddat mig? Mopederna mullrade förbi. Jag höll andan, jag var bergsäker på att han skulle gå fram och skrika. ” Här är den lilla kleptomanen. ” Men han väntade tyst på att hans egna vänner skulle åka förbi. Jag kunde se på honom ordentligt nu. Mörkt hår, bruna ögon som hade ett stänk av humor, trots att resten av hans ansikte var allvarligt. Så fick jag syn på hans halssmycke, en slingrande silver orm med röda ögon. Jag såg till att han var koncentrerad på mopederna och fick snabbt upp min lilla avbitar tång. Med ett enda snabbt knipsande hade jag haft av kedjan och snodde åt mig smycket och smugglade ner det i fickan på munkjackan. Han vände huvudet mot mig. Jag ryckte upp händerna ur fickorna och försökte att inte se skyldig ut. Han nickade ut mot gatan som nu låg tyst och öde. Jag nickade tacksamt och började ta mig mot Skorpionernas område utan att se bakåt. Jag hörde en motor startas och någon körde åt andra hållet. Jag räddade mig in på Skorpionernas område med andan i halsen och förvirring virvlande runt i mitt huvud. Jag stoppade ner handen i fickan och slöt handen om ormen. Det kalla silvret hjälpte mig att förstå vad som egentligen hänt. En hök hade räddat mig. Frågan var varför?

Jag smög försiktigt in bland rivningshusen. Jag visste säkert att råttorna skulle vara i närheten. De här var deras område, det område de stulit efter att ha slitit sig loss från Skorpionerna. Ljudet av illa behandlade fordon fångade min uppmärksamhet inne i en av gränderna. Jag drog mig mot ljudet med tvekande steg. Det var inte försent att vända om. Jag fick syn på Råttor inne i gränden. De såg ut att bråka om någonting. Jag gick närmare utan att ge ett ljud ifrån mig. Att jag var rädd för dem och att ja ångrade mitt idiotiska tilltag det var ingenting jag kunde blunda för. De var trotts allt två till tre år äldre än lilla 12 åriga jag. En av killarna såg upp då jag trampade på en plastpåse som prasslade. Han visslade till en av de andra, en stor och kraftig kille med en blond hästsvans. Jag backade vid åsynen av honom. Det var Didrik, ledaren för Råttorna som zickzackade mellan fordonen mot mig. - Nå, hur gick det? Frågade han och rakt på sak. Fick du tag på någonting.
Min hand smög sig ner i fickan och jag svalde hårt och skakade på huvudet och såg ner på mina skor. Jag viskade.                                                                                          - De kom på mig.
Knappt hade jag öppnat munnen förrän hans hand greppade om min hals. Han lyfte upp mig i strupen och tryckte mig mot tegelväggen. Han viskade hotelser i mitt öra. Jag försökte flämtande få luft men kunde inte. Det började svartna framför mina ögon. Jag var helt vettskrämd.

- Förlåt, stammade jag mellan flämtningarna.
Han släppte mig så att jag föll ner på knä med händerna om strupen, kämpandes efter luft. - De fick inte tag på henne, sa Clara med en trött suck.
Didrik lugnade sig något och vinkade åt en av de andra killarna. Han försvann snabbt ut mot den stora gatan. - Jag hoppas för din skull att du inte var förföljd, väste Didrik hotfullt mot mig.
Jag svalde, hoppades på att jag skulle få chansen att träffa min bror en gång till.