Kapitel 1

Med orange tuschpenna fyllde jag noggrant i påskkycklingens näbb och lutade mig därefter tillbaka på den nötta gamla trästolen för att beundra mitt, min arbetskamrat och tillika bästa väns verk.
”Jag förstår inte hur du kan rita dem sådär gulliga, Elisabeth” klagade Robyn missnöjt och ritade dit ett par rangliga ben på en särdeles oformlig kyckling, som påminde mycket om en solros med näbb. ”Jag lyckas då aldrig med mina teckningar...”
Jag och Robyn hade suttit i över två timmar och ritat på vad vi ansåg var århundradets mästerverk, eller vad konstkritikerna skulle kalla ett vämjeligt försök att sprida påskens komersiella budskap, med att göra reklam för en äggletarjakt till häst. Stall Blåklinten hade som tradition att alltid försöka hålla aktiviteter som matchade teman på året, och just det här hade varit en stor hit sedan vi började med den förförra året.
”Nej nu får det allt räcka” sade jag och ritade dit en sista färgglad fjäder på en stolt påsktupp och började plocka undan färgpennorna som låg överströdda på mitt bruna köksbord. Min snövita katt, Illidan, hade en förkärlek för att putta ner allting på golvet som gick att ha ner, och gick det inte så kunde man ge sig katten på att han försökte tills dess att något gick i kras. ”Jag tar och sätter upp den här på stalldörren, jag misstänker att tjejerna är tillbaka nu...”
Robyn nickade och hjälpte mig att plocka ihop det sista av pennor, saxar, en och annan tejprulle och de påskfjädrar som Illidan lagt beslag på och nu roade sig kungligt med. Tjejerna, i det här fallet, bestod av min brorsdotter Linda samt hennes bästa kompis Sara. De brukade få rida ut på den breda rid- och körslingan som i och med ett gemensamt projekt för en ridled som sträcker sig över hela Sverige nyligen stod klar. Linda brukade få rida min häst, trots att det bruna stoet var ett par decimeter för stort för henne, medan Sara sedan en vecka tillbaka glatt hade fått sela på gamla Debban och körde med i rockarden.
Tillsammans gick vi ut ur det blåa lilla huset som var en del av ett betydligt större komplex där mina föräldrar bodde. De ägde den för tillfället snötäckta marken, även om stallet och djuren på gården hade överlåtits åt mig. Perfekt tajmat svängde Linda och Sara in på stallplanen. Mitt bruna sto fick snabbt syn på mig och tittade upp under en tjock svart pannlugg.
”Hej Ondine, hej gumman” sade jag mjukt och strök henne över den stora stjärnen hon hade i pannan. ”Har ni haft roligt tjejer?” frågade jag och gick över till att gosa lite med Debban. Det ljusbruna russet var som alltid tillgivet och började nosa igenom mina jackfickor på jakt efter godis.
”Jajemensan!” svarade de i kör.
”Vi travade lite på hemvägen, där precis efter vägen” började Linda berätta med glittrande ögon.
”Och vi brukar ju alltid trava på led, så Ondine fick gå först” fyllde Sara i och fnittrade. ”Men det visade sig vara en jättedålig idé...”
”För efter ett tag hörde jag Sara skrika att 'Hjälp, nu sticker han med mig', och sen travade Debban upp bredvid mig med spetsade öron...” fortsatte Linda.
”Och sen så fortsatte han att öka, och jag lovar, då var vi nästan framme vid den där vägkröken där man aldrig vet vad eller vem man kommer att möta på andra sidan”
Själv tänkte jag att jag visste mer än väl vad de menade, för det första när det gällde vägkröken. Jag glömmer aldrig den gången när jag och Ondine kommit galopperande där en sval höstkväll och helt plötsligt funnit oss stå öga mot öga med en älgtjur med så enorm krona att vilken jägare som helst hade offrat sitt livs jakttroféer för att få korn på den. Och Debban var som han var, lugn och beskedlig vid sina 22 år, och för det mesta skulle jag ha beskrivit honom som sävlig, men så snart någon häst red före honom, ja då skulle han om, kosta vad det kosta ville. Jag antog att det var ponnytravtakterna som satt i än. Tjejerna hade fortsatt sin berättelse medan jag var fast i mina funderingar, men jag fick i alla fall höra avslutet:
”Så helt plötsligt var vi omringade av islandhästar och jag vet inte om det var tur eller otur, för de var jättearga på oss, ryttarna alltså, inte islandshästarna, men Debban stannade i alla fall!”
Jag skrattade lite åt dem, och det gjorde Robyn också. Våra ögon möttes och jag lät henne få berätta om den gyllende hemligheten i hur man fick Debban att stanna.
”Sakta bara av med Ondine nästa gång det händer” sade Robyn och log med hela ansiktet. ”Då kommer han att sakta av så snart han kommit förbi och titta lite fåraktig på er som den skogsbagge han är och undra varför ingen vill tävla med honom längre”.
Lite snopet tittade tjejerna på oss men lovade att komma ihåg knepet till nästa gång. Ondine fick sig en sista klapp på mulen av mig, och sedan ledde de in hästarna i stallet. Själv gick jag in i förådsskrubben i stallet och tog fram häftpistolen för att sätta upp äggletarjaktsaffishen på stalldörren. Det blev riktigt fula märken av de där häftklamrarna, men de satt i alla fall stadigt, och jag ville hur som helst inte ha en massa lossnade nålar liggandes över hela stallgolvet.