Kapitel 1

Sjuttonåring försvunnen
En sjuttonårig flicka är sedan onsdagseftermiddagen försvunnen i från sitt hem i Skråhult. Polisen har satt in en stor spaningsstyrka.

- Vi har satt in alla resurser vi har tillgängliga i sökandet efter flickan, säger Per Wahlström vid polisen i Norrbotten till TT.
Runt klockan 22.30 hade spaningspådraget ännu inte fått någon kontakt med flickan.
Det är mycket besvärligt väder i området.

- Det snöar och det är så pass kallt att det är risk för att flickan inte syns, säger Per Wahlström.
Familjen larmade polisen om försvinnandet vid 17.30-tiden på onsdagen.
Polisen har kallat in två helikoptrar och flera hundpatruller i sökandet efter den saknade flickan. Även ett 20-tal hemvärnsmän samt ett antal frivilliga deltar i arbetet. Det här är det tredje försvinnandet sedan oktober förra året.

Frida satt helt lamslagen med tidningen i knäet. Inte Lotta... Inte Lotta! Inte Lotta... Tankarna gick i cirklar. Framför henne låg det en hög med näsdukar, alla nerblötta av Fridas rinnande näsa och ögon. Inte Lotta... Lotta var hennes bästa vän... Hon var isens drottning, Någon som såg Frida för vad hon var, inte vad alla sade att hon var.
Det var egentligen ingen som hade kunnat förutse att populära Lotta, skridskoprinsessan i Skråhult och den nyinflyttade emotjejen Frida skulle bli så nära vänner. Men det var vad som hände. De hade hittat varandra redan första dagen i skolan. Som två magneter. Lotta med sitt näpna ansikte, uppnäsa och en leende mun med jämna tänder, och Frida – klädd i svart tyllkjol (uppklädd, faktiskt, skall man bli mobbad så skall man ge en bra anledning för de som bestämmer sig att mobba med en gång) och alla sina silversmycken i ansiktet, trasiga spetsvantar och rosa-svarta twickers som var hennes bästa köp någonsin.

Frida hamnade i samma klass som Lotta, och de satt och sneglade på varandra under hela första lektionen. Engelska var det. Läraren pratade om romantiken, 1800-talets litterära strömningar, och Frida kunde nästan allt redan från början. Hon satt och lyssnade med ett halvt öra, nästan hela uppmärksamheten var riktad mot den blonda flickan två rader fram till vänster, som med jämna mellanrum tittade tillbaka mot henne. Frida tänkte ”snobb”. Frida tänkte ”du kommer att bli min värsta plågoande, eller hur?”. Läraren frågade något och Fridas uppmärksamhet drogs tillbaka till henne. Erika. Fröken Karlsson.
”Frida? Vad hette den här dikten? Kommer du ihåg?”
”Va?”
”Dikten som jag nytt läste upp? Vet du vad den heter?”
”Eh... ” Frida hörde fnissande bakom sig. Blondinen vände sig om helt och såg lite smått orolig ut. Det var oväntat. Frida bestämde sig. Hon kunde lika gärna vara konstig OCH duktig den här gången. Hon visste ju.
”La Belle Dame Sans Merci”
”Det stämmer.”
Tjejen såg lättad ut. Frida blev lite konfunderad. Det här stämde ju inte. Varför såg hon lättad ut?
Läraren malde på om romantiken, om Bram Stoker, Mary Shelley, alla de där författarna som Frida hade läst minst trehundra gånger, och eftersom hon redan hade bestämt sig för att vara duktig for handen upp på henne varje gång Erika ställde en fråga. För varje svar såg fröken mer och mer förvånad ut, men också gladare på något vis. Som att en svartklädd emo med tyllkjol och piercings i läppen och näsan inte skulle kunna läsa. Som att det kirurgiska stålet störde ut hjärnan. Frida fnyste lite tyst för sig själv. Vad var det för fördomar egentligen?
När hon fångade den blonda tjejens blick tycktes hon förstå precis. Ett litet leende spelade i hennes mungipor, och när hon var säker på att Frida kollade, så himlade hon med ögonen. Frida kunde inte låta bli att dra på munnen. Helt hysteriskt. Frida var fortfarande lite konfunderad och definitivt på sin vakt när lektionen ringde ut, men innan Frida hann gå ut ifrån salen blev hon stoppad av Erika.
”Frida, kan du stanna ett par minuter? Jag skulle vilja prata med dig.”
”Jaa, okej...”
En av killarna som gick förbi knuffade till Frida, inte hårt nog att det skulle verka avsiktligt, men han viskade något åt henne innan han gick ut.
”Lärarens lilla hora. Säkert att du kunde allt det där. Jävla fuskis.”
Konstigt nog kändes det skönt. Äntligen någon som betedde sig som han borde. Frida hade gått och väntat på att första knuffen skulle komma, det första hånfulla flinet, den första nedlåtande kommentaren. Urban alltså. Han som faktiskt hade sett lite fin ut innan det här. Så där som Frida alltid varit lite svag för. Blond och blåögd, och lite bredare över axlarna än de andra. Men nu var han inte fin längre, bara meningslös, som alla andra bland hennes mobbare. Skråhult skulle bli lika illa som Tibro om det fortsatte.
Frida suckade lite, plockade upp sin diktsamling som hade ramlat på golvet när Urban knuffade henne och gick fram till katedern. Fröken Karlsson lade huvudet lite på sned och tittade på Frida.
”Du är jätteduktig på engelsk litteratur, och det var inget fel på ditt uttal heller, men du har ganska dåliga omdömen från din förra lärare. Varför är det så, tror du?”
”Jag brukar bestämma mig.”
”Bestämma dig?”
”Ja... när vi... när vi flyttar till ett nytt ställe. Jag brukar bestämma mig för om jag skall vara duktig eller dålig, och så blir det så. Och så...”
Frida insåg att det lät ganska korkat redan när hon sade det, och hon hade egentligen inte tänkt avslöja sin taktik, men det var något med Erika Karlsson som gjorde att hon kände sig trygg. Så kom hon på det. Erika liknade hennes mormor. Hon hade avgudat sin mormor. Hon luktade till och med som mormor Anna.
”Jaha... Du vet, det är svårt för mig att förstå varför du skulle göra något sådant... men jag tror jag tänker bedöma dig efter din prestation här. Inte efter vad du har för betyg sedan tidigare.”
”Eh, okej. Tack, antar jag.”
Frida förstod på sättet som fröken Karlsson vände sig mot tavlan att det var slut på samtalet, så hon tog ett stadigt tag om sin väska (det satt ett hänglås på den, folk hade en tendens att sno grejer och förstöra dem), och gick med bestämda steg ut i korridoren. Ingen idé att visa sig rädd. Det hjälpte inte att smyga i vilket fall. Hon kunde ju försvara sig, om hon verkligen ville, men hon brukade låta bli.
Utanför stod den blonda tjejen kvar och hängde på egen hand. Hon såg lite osäker ut, som att hon kanske gjorde något fel. När Frida klev ut igenom dörren tog hon ett steg framåt och sträckte fram handen.
”Lotta Abrahamsson, hej. Du är Frida Bengtsson, eller hur?”
”Ja...”
Frida sträckte fram sin egen hand och de hälsade. Det kändes underligt formellt, som att de var tvungna att gå igenom den ritualen för att kunna fortsätta. När hon tog Lottas svala, torra hand i sin spetsbeklädda näve så sade det ”klick”. Något föll på plats. Som dominobrickor i ett spel. Två pusselbitar som passade. Frida hade aldrig varit med om något liknande, och det syntes på Lotta att hon också var lite förvirrad över deras omedelbara kontakt.
”Vi skall ha matte för Göransson nu.”
”Var ligger mattesalen? Jag hittar fortfarande inte så bra här. Höll på att komma försent, för jag irrade runt i korridorerna. Om jag inte hade stött på vaktmästarn så hade jag nog irrat fortfarande. Som ett spöke, liksom.”
Lotta flinade lite.
”La belle Dame Sans Merci of Skråhult!”
”Ja precis, liksom. Buuuuuuuuuuh”
De gick ganska snabbt genom skolans vindlande gångar, upp för en trappa och in i en liten sal längst upp i ena flygeln på skolan. Det var inte många elever i det här klassrummet.
”Men varför har du specialmatte?” frågade Frida. Lotta såg ut som ett A-barn ända in i ryggmärgen.
”Jag suger på det. Jättedålig. Har alltid varit. Det är som att jag har någon.. som liksom, vägg eller något. Jag fattar bara inte.”
”Jag kan hjälpa dig. Om jag får stanna kvar i matteklassen när jag har... räknat.”
”Varför skulle du inte det? Vadå, är du ett geni på allt eller?” Lotta gled ner på en stol näst längst ut på kanten av det hästskoformade bordet. Frida satte sig bredvid.
”Inte allt, inte gympa för det är så menlöst. Men det mesta andra. Om jag vill, och om det verkar värt det.”
En kille i hoodie och säckiga byxor slank in genom dörren och hälsades på av en likadant klädd kille som satt vid kortsidan av bordet. Göransson vände sig om och inspekterade sin klass, sköt upp glasögonen på näsroten.
”Tyst i klassen, nu sätter vi igång.”
Det var helt plötsligt långt till nästa lektion.
Efter matten var det en kort rast. Frida och Lotta gick tillsammans från Göranssons klassrum mot filosofiklassrummet. Göransson hade inte varit fullt lika tolerant som fröken Karlsson. Frida hade fått stanna efter lektionen där med.
“Hörru tjejen”, sade Göransson och sköt upp glasögonen, något han verkade göra varenda gång han ville markera någon slags auktoritet. “Om du är så duktig på matte som jag tror att du är, varför har du varit en sådan slacker på dina tidigare skolor? Du behöver ju bara anstränga dig lite, så kan du det här.”
“Meh...orka.” sa Frida och anlade en lagom skuldmedveten min. Kröp ihop med axlarna och böjde sig lite framåt.
“Hörru tjejen...” Åh, nej, tänkte Frida. Här kommer det. “Jag tänker se till att du blir uppflyttad till den vanliga klassen. Du har haft så dåliga betyg i matte från din förra skola att jag tvivlar på att du kan få mer än godkänt den här terminen. Om du dessutom inte anstränger dig så lär du kugga. Jag förväntar mig inte att du skall klara det här, men jag tänker inte ha slackers i min klass.”
Frida rätade lite på sig. Tja. Vad fan.
“Och om du lärde dig namnen på dina elever kanske de skulle anstränga sig mer.”
“Hörru tjejen!” sade Göransson uppbragt. Frida vände på klacken och gick ut, väntade inte på att Göransson skulle skjuta upp glasögonen på näsan igen, eller på att han skulle berätta för henne hur kass hon var.
Lotta väntade utanför.
“Vad sade han?”
“Att jag är uppflyttad till den vanliga klassen. Han vill inte ha några slackers i sin specialklass”. Frida lyfte handen och gjorde citattecken i luften när hon sade slackers. “Och att jag förmodligen inte skulle klara att få ens godkänt den här terminen.”
“Så himla typiskt Göransson! Han säger så till alla som inte fattar vad han pratar om!”
“Typiskt mattelärare. De tror att världen vilar på deras axlar. Kan man inte matte kan man ingenting, liksom.”
“Precis! Precis!” Lotta var högröd om kinderna, och det märktes att hon tog det här allvarligt.
“Men du... det är ju bara för att han inte kan förklara. Han körde ju samma förklaring fastän både du och säckbrallan frågade vad han menade. Han försöker bara täcka att han inte kan lära ut. Jag hälper dig.”
“Menar du det? Orkar du? Kan vi börja nu?” Lotta såg ut som en glad hundvalp. Frida blev alldeles varm i hela kroppen. Tänkte vänta lite nu. Varför reagerar jag så här? Jag känner henne knappt. Och nu är hon min bästa vän?
“Det är klart. Inte idag, jag har lite grejer att göra hemma. Fredag? Morsan och farsan är... borta. Du kan komma hem till mig om du vill, så kan jag visa dig lite ur ett par andra böcker som är bättre än den här skitboken.” Frida viftade med den slitna matteboken.
“Kan bli lite svårt. Jag lovade Gugge att jag skulle se på film med honom på kvällen. Du kanske kan hänga med?”
“Jo, kanske. Vem är Gugge?” Frågan slank ur Frida innan hon hann hejda sig. Inte pojkvän, tänkte Frida, inte pojkvän, inte pojkvän.
“Gugge är en... kompis jag... brukar hänga med.”Lotta tittade ner. Shit. Hon är kär i honom, tänkte Frida.

Filosofilektionen kom och gick, lagom flummig, och för Frida och Lottas den full med lappar som skickades fram och tillbaka. De hade lyckats sätta sig bredvid varandra den här gången. Lottas ben nuddade vid Fridas ett par gånger när de skrev i varandras block, och varje gång trodde Frida att hon skulle explodera. Total förvirring. Frida var nästan glad över att de inte skulle plugga tillsammans på fredag. Hon var tvungen att reda ut det här. Verkligen. Hon hade aldrig varit en sådan mes som trodde på kärlek vid första ögonkastet. Särskilt inte med en tjej! Inte för att hon hade något emot det, men det komplicerade liksom läget om Lotta inte kände samma sak. Avsevärt. Och hon tänkte inte upprepa det där med Henrik en gång till. En galen pojkvän med självmordstendenser var nog för en livstid.