Prolog

En ensam flicka flyter fram på sina skridskor över den jämna isen på den lilla sjön. Det är mörkt, med undantag för de ensamma pölar av ljus som sprider värme och trygghet i utkanten av sjön. En promenadstig runt det nästan runda vattehålet.

Hon är skicklig, utan tvekan. Hon vänder på en femöring, gör piruetter och backar lika säkert som hon tvingar sig framåt i rasande fart. Under henne rör sig vattnet, och det som bor i vattnet.

Flera unga flickor har försvunnit här den senaste månaden, och hon har lovat sina föräldrar att inte komma hit, att gå till ishallen istället. Hon har till och med fått pengar för det. Men det är något med isen här, något med vattnet som lockar. Dessutom håller hon på att spara till ett par nya skridskor. Bättre skridskor. Vad skulle egentligen kunna hända? Det är inte mer än tvåhundra meter till stranden, och fylld av ungdomens övermod tänker hon att ”jag ramlar inte igenom, jag är snabbare än något härute, jag kommer att leva i evighet Jag och Frida kommer att leva i evighet”.

Bakom henne bildas ljudlöst en spricka i isen. Sprickan växer tills det är ett hål.