Det spökade i Herrgården sades det. Herrgården hade fått förfalla i mer än femtio år men hade nu köpts av en brukspatron. Dennes familj vantrivdes från första stunden och tjänstefolket hade hiskeliga historier att berätta om vad de sett och hört och anat där. På Herrgården hade det för ungefär hundra år sedan bott en änkefru med sin ende son. Änkefrun Lovisa hade varit fruktansvärd både att skåda och till sitt sätt. Hon var enormt stor och behövde två personer vid sin sida som hjälpte henne att sätta sig och att resa sig ur en stol. Stolen och hela möblemanget var anpassade efter hennes stofthydda vilket gjorde att inredningen verkade grotesk och malplacerad. Alla möblerna fanns kvar trots att det nu var många år sedan Lovisa härskade där.

Lovisa hade styrt gården med järnhand både före och efter makens död. Folk sa att han nog dött i förtid för att slippa ifrån sin krävande maka. Hon krävde inte bara mat och dryck i mängder utan även full service i den äkta sängen och där var hon omättlig. Det gick så långt att den äkta maken mutade gårdsdrängarna för att i hans ställe infinna sig i kammaren titt som tätt. Med det verkade Lovisa vara nöjd, men hon blev inte snällare. Allt skulle ske genast som hon befallde annars kunde hon egenhändigt ta till käppen på den lates rygg och det sades att hon gjort mer än en piga ofärdig genom sina våldsamma raseriutbrott. Man korsade sig och mumlade besvärjelser när man nämnde hennes namn.

Den ende avgudade sonen hade förälskat sig i en enkel flicka, Ingeborg, vilket hans mor alls inte kunde tåla. Älsklingssonen skulle naturligtvis först göra karriär som officer och sedan gifta sig ståndsmässigt. Föremålet för hans ömma låga hade under en längre tid kommit med rotfrukter till gårdens kök och sonen hade därvid råkat träffa henne och fattat tycke för henne. Flickan var helt förskräckt till att börja med inför det intresse som unge herrn visade. Ingeborgs mor tyckte att det inte kunde komma något gott ur en sådan uppvaktning, men mannen gav sig inte och flickan var nog i början mest smickrad. Nå, det gick som det plägar gå. Flickan blev havande.

När Lovisa hörde detta ryktesvägen sökte hon i egen hög person upp flickan och de samtalade i enrum. Lovisa försökte först få flickan att förneka lönskaläge med sonen och i stället ange någon nasare som kommit och gått. När flickan vägrade hörsamma uppmaningen blev Lovisa rasande och förklarade att hon och sonen aldrig skulle erkänna barnet och att det var allra bäst om detta dog vid födelsen. Stämd inför tinget för spridande av falska rykten skulle minsann flickan bli i vilket fall som helst och då väntade både spöstraff och penningbot.

Sonen, som det nog fanns lite ruter i, gick emot sin mor på så sätt att ungdomarna gifte sig i hemlighet och kom tillbaka till herrgården efter fullbordat värv. Nu kunde Lovisa inte avfärda flickan utan verkade att ha förlikat sig med ödet och ungdomarna fick husera i västra flygeln. Herrgården stod då under ombyggnad. Båda flyglarna skulle utökas med en våning och källaren grävas ut och inredas för att hysa vinterförvaring av förnödenheter.

När sonen, några veckor innan hustrun skulle föda, befann sig på exercis försvann plötsligt Ingeborg. Ingen hade sett henne lämna herrgården. Ingen hade sett henne i den närbelägna byn eller ute på åkrarna. Flickans mor blev helt förskräckt när hon fick veta att dottern var försvunnen och bad byborna dragga i tjärnen och leta i skogarna runt omkring. Inte för att modern trodde att flickan tagit sig av daga men i slutet av ett havandeskap kunde man bli förvirrad och tänk om flickan gått ut och tullat bort sig. Man letade i en vecka, men inte det minsta spår efter henne kunde finnas. Till folkets förvåning anlade Lovisa sorg och man täckte över allt bohag med mörka tygstycken. Man var skeptisk mot hennes krokodiltårar, men ingen utom sonen vågade antyda att allt inte stod rätt till.

Sonens sorg var däremot äkta, det kunde många intyga. Sonens sorg gick så långt att han blev otillräknelig. Han kunde ligga till sängs i veckor utan något sjukdomstecken. Han började berätta för vem som ville höra på, att Ingeborg fortfarande fanns i huset och besökte honom var natt.

Efter ett tag började Lovisa få svarta ringar under ögonen och klagade högljutt att någon smög omkring i korridorerna på nätterna och ibland hade hon tydligt känt att någon försökte ta sig in i hennes sängkammare. Sedan den äkta mannen dött hade ingen av drängarna frivilligt kommit tillbaka till Lovisas säng, så de kunde det inte vara. Lovisa började magra. Hon blev jämnare i humöret. Kanske inte snällare precis, men såg tydligen inte lika ofta anledning att brusa upp. Eller var det bara det att hon hade annat i huvudet och inte såg allt, som förr fick sinnet att rinna till.

Hon började bli mörkrädd och gnällde som en hundvalp om lysstickan inte tog sig eller brasan slocknade i hennes rum. Då vågade hon inte gå ut i korridoren efter hjälp, inte ens dra i bandet som skulle påkalla kammarjungfruns hjälp eftersom ljudet av klockan kunde locka till sig något hon inte ville ha i närheten av sig. Lovisa tynade bokstavligen bort inför ögonen på sina pigor. Ingen av dem hade medlidande med henne. De tyckte att det var rättvist att Lovisas synder äntligen tycktes ha hunnit ikapp henne. På bara ett år var det bara skinn och ben kvar av henne och hon hittades en tidig morgon liggandes nedanför sovrumsfönstret med bruten rygg.

Sonen levde ytterligare i många år, men herrgården började förfalla redan under hans livstid. Han blev mer och mer underlig. Insisterade att där skulle dukas för två i matsalen, trots att ingen gäst fanns. Han satt vid middagsbordet och talade artigt och engagerat med den osynliga gästen. Han lät hushållet och gårdens skötsel gå vind för våg och då började det även försvinna en del dyrbarheter från huset. Möblerna var det minsann ingen som eftertraktade, men silvret och det ostindiska porslinet försvann så sakteliga och till slut fanns där bara en uppsättning för två personer.

Sonen märkte aldrig något eftersom han endast trakterade en gäst så länge han levde. Maten blev det inte heller så noga med. Soppan blev vattnigare och steken allt mindre för vart år. Till slut fanns där bara avkok och kråka på bordet. Sonen märkte ingenting utan lät sig väl smaka och kunde t.o.m. berömma det goda köket. Han var fullkomligt lycklig och märkte aldrig alla grimaser som tjänstefolket gjorde bakom hans rygg. Till slut fanns där endast sänglinne för en säng. En omgång gångkläder. Ytterkläderna var försvunna sedan länge eftersom han aldrig insisterade på att gå ut. Han tillbringade sin tid mellan sängen och matbordet, men var alltid välrakad och någotsånär ren.

Efter hans död stod huset tomt länge. Rappningen flagade. De vackra franska fönstren blev sönderslagna. Rabatterna växte igen och det fina vita staketet runt gården stod inte att känna igen. När brukspatronen flyttade in rustades huset upp och stod där snart lika vitt och vackert som förut. Det var bara det, att varken husbondfolk eller pigorna som bodde i huset fann någon trivsel. Tvärtom blev det dåligt med nattsömnen. Än var det en dörr som stod och knarrade hela natten, fast man så säkert visste att den blivit låst på kvällen. Än sågs ett ljussken från den västra flygeln, så att drängarna i all hast skyndade dit med vatten säkra på att det uppstått en brand. Men när folk kom till platsen var allt lugnt och någon brand kunde aldrig upptäckas.

Värst plågades gårdens två döttrar som sov i en av flyglarna. De sa sig se en mörkhårig mager kvinna stå i fönstret som vätte mot sjön. Hon tryckte sitt ansikte mot rutan som för att se bättre och ryggen skakade av en hulkande gråt. Första gången de sett henne, trodde de att det var en av pigorna som olovandes tagit sig in i det annars oanvända rummet. När de nalkades henne för att fråga vad som stod på, var hon plötsligt försvunnen. Därefter såg de henne vid ett flertal tillfällen, alltid ståendes vid ett fönster och med ryggen utåt rummet. Alltid tycktes hon vara försjunken i en ofattbar sorg. Ibland hörde de endast hennes gråt från övervåningen och ibland tycktes den komma från den ännu inte inredda källaren.

En gång hade en av lillpigorna gått ner till källaren med ett fat med långmjölk för att den skulle få tjockna i svalkan under huset. I trappan mötte hon en okänd kvinna. Då kvinnan gick rakt emot pigan utan att vilja väja eller stanna blev pigan så rädd att hon tappade mjölkfatet och all den goda mjölken rann nerför trappan. Pigan vände och for med en hiskelig fart upp igen och vägrade att gå ner efter det tomma fatet som dunsat ända ner till foten av trappan. Pigan fick stryk, men vad hjälpte det. Aldrig, aldrig att hon skulle sätta sin fot i källartrappan igen. Kvinnan hon mötte var inte mänsklig, hävdade hon. Hon skulle hellre gå ut i skogen i mörka natten och möta både varulvar och troll än att möta denna varelse som var från en annan värld.

Inte undra på att ingen var glad i det huset. Alla hade haft någon kontakt med ovanliga och skrämmande fenomen. Hästarna i stallet kunde mitt i natten börja sparka i spiltan så våldsamt att de skadade sig. Gårdshundarna börja yla så att blodet ville frysa till is på vilken kristen person som helst. Katten, som mestadels hölls i köket nära spisen kunde plötsligt flyga upp från sin älsklingsplats med alla håren på ända och svansen tjock som en butelj. Folk som i början kom på visit började snart kasta skygga blickar kring sig och ursäktade sig efter en liten stund och lovade komma tillbaka senare.

Ja, det fanns ingen trivsel i det huset och husmor skickade efter mig i all hemlighet. Hon skämdes för att ha budat efter en ”Mamsell”, som hon kallade mig, men visste sig ingen levandes råd. Kunde jag möjligen se efter vad som hemsökte gården och även göra något åt det? Hon trodde sig veta att jag hade en hemlig bok som bara jag kunde tyda. Däri stod hur man skulle förfara när man ville driva ut onda andar, förgöra sina grannar eller

Ingen hade någonsin sett boken men alla visste att Häxan hade den. Hur kunde hon annars leva helt ensam i skogen sedan långt före folk kunde minnas? Hur överlevde hon kalla vintrar i sitt eländiga hus? Hur undvek hon både pesten och koleran trots att hon satt vid mången sjukbädd när ingen annan vågade? Hur kunde hon alltid finna överflöd av bär och svamp, när andra människor inte fick bottenskyla i korgen trots en hel dag i skogen? Och hur gammal var hon egentligen? Flera hundra år, sades det. Där måste ju djävulen ha ett finger med i spelet. Ingen kristen människa blev så gammal.

Jag befallde att först skulle vind och källare genomletas och hela huset städas. Det lilla som fanns kvar efter den förra ägaren skulle brännas. Alla skulle sedan lämna huset nästkommande natt, både ägare och hela hushållet och jag få vara där helt allena. Det var sen vinter. Snön låg blåskimrande runt nejden. Det var fullmåne och nästan lika ljust som mitt på dagen när jag började mitt arbete. Jag hade redan från min stuga skickat böner till huset och dess osynliga innevånare, så att de visste om min ankomst.

Jag började med att strö salt runt hela byggnaden. Det skulle hålla eventuella nyfikna gastar utanför. Sedan gick jag igenom alla rum med början på vinden och riktade mina böner och tecken mot golv, väggar och tak. Såg in i varje dörrhål, varje skåp och låda som fanns där. Jag gick från rum till rum genom de olika våningarna. Hela natten arbetade jag på samma sätt och det hela förlöpte lugnt och stilla.

Inget obehagligt kunde jag förnimma förrän jag kom till källartrappan. Där slog en frän dunst emot mig. Den var svår att förstå sig på. Det luktade kärr och dy och svavel och rosor i en salig blandning. Ingen hade klagat på lukten från källaren vad jag visste, men kanske var det bara jag som kände den. Det var med en viss bävan jag trevade mig nerför källartrappan. Där fanns inga fönster genom vilka jag kunde få litet av vintergryningens ljus. Mitt bloss hade börjat mattas av och skuggorna var djupsvarta endast ett par alnar ifrån mig. Plötsligt såg jag i ögonvrån något röra sig.

Det var en kvinna som tycktes resa sig upp från hukande ställning. Jag såg tydligt ett vackert, men nu helt förgråtet anlete. Ögonen var nästan helt igensvullna och de magra kindkotorna var överspänt av ett nästan genomskinligt gulaktigt skinn. Hon var klädd i en ålderdomlig nattdräkt och med en mörk stickad schal över axlarna. Håret hängde ner i en halvt upplöst fläta. Hon uppfattade tydligen även mig, för hon vände sig om som om hon ville fly. Jag hälsade henne och frågade efter hennes namn. Hon vände sig då mot mig och nu såg jag, att schalen hon bar på även inneslöt ett mycket litet spädbarn. Hon sa vad hon hette och berättade att hon väntade på att hennes man skulle komma tillbaka från exercisen. Han hade ännu inte sett deras barn och kvinnan hade väntat så länge, så länge. Hon vågade inte gå upp i huset, för hon var rädd att svärmor då skulle göra barnet illa.

Jag berättade för henne att hennes man kommit tillbaka för länge sedan. Att han bott i huset under många år och sörjt henne och barnet så till den milda grad att han blivit tokig. Nu hade han mött sin skapare och väntade där på henne. Hon borde också lämna detta jordeliv och ta sitt barn med sig och gå mot ljuset. Där skulle hennes make välkomna henne. Hon såg till en början klentroget på mig men nickade sakta efter en stund. Hon böjde sig fram som för att stryka mig över håret och bleknade därefter bort.

Jag satte mig ner på det fuktiga jordgolvet eftersom mina ben inte bar mig längre. Jag kände att varenda liten bit av min kropp började skaka okontrollerat och jag grät hejdlöst. Hur länge jag satt där vet jag inte, men på eftermiddagen återkom husets innevånare och hjälpte mig upp ur källaren. Man frågade vad som hänt men jag kunde inte svara. Jag hade nu blivit helt lugn och kände att allt var gott.

Efter den natten var stämningen i huset helt annorlunda. Inga knarrande dörrar, inga gråtande kvinnor, inga mystiska ljussken syntes. Man skulle ha glömt alltsammans och endast trott att man inbillat sig saker och ting, om det inte varit för att man ett par år senare gjorde i ordning källaren. Bakom en halvt raserad vägg hittade man skelettet av en kvinna med ett ofött barn. De blev begravda i vigd jord.