1700

HÄXAN

Det värsta är att barnen är så rädda för mig.
De vänder om i full panik när de får syn på mig och skriker:

Häxan! Häxan kommer! Det gör mycket ont.

     Att de vuxna både avskyr och är rädda för mig har jag vant mig vid, men aldrig att jag skall vänja mig vid att jag sprider en sådan skräck bland de små. Jag vet inte hur gammal jag är men nog har jag sett många månvarv dra förbi, sett människor födas, växa upp och försvinna. Själv blir jag lite böjdare, lite tunnhårigare, lite vassnästare för var generation som passerar.

     Om de bara vågade komma mig nära, se mig i ögonen skulle de inte längre vara rädda. Nu ser de endast knotiga leder och ett stripigt hår. Vågar inte höja blicken och se sanningen. Kanske de är rädda för att se sanningen om sig själva.

     Barnens skräck förstår jag. De vuxna har sagt att jag är en häxa, att man måste akta sig för mig, annars kan jag förtrolla dem till småkryp eller stänga in dem i berget så att de aldrig mer kommer att se sol eller måne, eller förvränga synen på dem så allt blir bakfram och vrångt. Denna skräck har bankats in i dem sedan de kunde stå på sina ben och blir förstås än värre när de råkar få syn på mig.

     Jag har aldrig sett mig själv i en spegel, endast tjärnens mörka vatten har någon gång kastat tillbaka bilden av min gestalt. Nej, jag ser mig i andra människors ögon, jag ser mig i den avsky och rädsla de uttrycker.