Bykkaret

Det stora bykkaret stod nere vid sjön halvfyllt med lut. Man lyfte av det stora kopparlocket och hävde i idioten. Nu skulle väl äntligen skitlukten gå ur honom. Det var värst vad han skrek och väsnades, mycket värre än grisen när den skulle slaktas. Man tryckte ner honom ett par gånger så han skulle hålla käften, men sen började det svida så infernaliskt i händerna att man var tvungen att gå ner till sjön och doppa händerna i vattnet. När man kom tillbaka hade det slutat väsnas i grytan. Ingen vågade titta ner i karet. Kanske hade idioten lyckats kravla sig ur och försvunnit uppåt byn. Karet var ju inte mer än halvannan meter djupt. Man gick hemåt. Alla kände sig plötsligt trötta och less på allting. Visserligen hade de supit merparten av den ljusa natten och visserligen kändes arbetsveckan av som en tyngd i alla lemmar, men det var något mera som kändes av. Var det att man nu gjort det ultimata, dödat en människa för ro skull?
Vad fanns det nu mer för utmaningar, för hjältedåd som berusade manfolk kunde utföra i den lilla byn? Förresten var han nog inte död. Den djäveln hade nog snikit sig undan. Så resonerade man när man skildes åt vid Larssons läggda.