Margareta Margareta

Margareta Magnusdotter var en av de olyckliga som man talar om än i dag. Hon hade liksom jag dragit sig undan bybornas gemenskap och bosatt sig på bergssluttningen på andra sidan sjön. För hennes del var nog inte ensamheten alldeles frivillig. Hon hade tjänat som piga på en gård och skötte där såväl inomhus som utomhussysslor. Kornas mjölkning var hennes arbete året om likaså att hjälpa till med skörden på sensommaren. Husbonden var gift och när Margareta städslades vid Michaelitiden var hustrun havande. Detta hindrade dock inte husbonden från att ideligen dyka upp i pigans närhet. Hon kunde freda sig hela vintern, men tisdagen före tredje bönedagen när de båda var ensamma med slåttern tvingade han sig på henne. Margareta bad så bevekande att ”goa söta herrn skulle tänka på sin hustru som var till att föda vilken dag som helst”. Men han lät sig inte bekomma utan hävdade i stället, att han nog sett hur Margareta svansat för honom och gett honom skälmska ögonkast titt som tätt. Hon var nog en liten löpsk hynda som gärna ville smaka på en riktig karl. Margareta bad till gud att detta skulle vara enda gången och att inga följder skulle uppstå.

Hon förstod nog vad följderna kunde bli om hon födde ett barn. Först skammen med förhör både hos kronofogden och länsman, pliktpallen i kyrkan, kanske även spöstraff och penningbot. Pliktpallen var nog det värsta. Att sitta på en särskild plats framme vid altaret och inför hela församlingen bekänna sin gruvliga synd och visa att man ångrade gärningen, var hemskare att tänka sig än både spöstraff och arbetshus. Att husbonden visserligen också kunde få skämmas i kyrkan en söndag för lönskaläge var ju klart, men han kunde neka och om ingen hade sett dem så skulle han i egenskap av husbonde och man gå fri.

Husmor födde sitt barn och var således brukbar för husbonden igen, men han lät inte Margareta vara ifred ändå. Han gjorde sig ofta ärende ut i ladugården vid aftonmjölkningen. Margareta protesterade inte längre. Hon tyckte att skadan redan var skedd. Margareta berättade på Andersmässodagen för de andra pigorna att hennes menstrua hade försvunnit. Sa även att detta hade hänt förut och inte var något att oroa sig för. Hennes mage växte, men det förklarade hon vara vattusot och rev som hon besvärats av året innan. Så snart hennes menstrua kommit igång skulle nog magen bli normal igen.

Grannarna var mer misstänksamma än gårdens egen husmor, som ju borde ha förstått hur det stod till med Margareta eftersom hon själv nyss fött barn. Kanske vågade inte husmor tänka på att Margareta kunde vara gravid. Om hennes man var barnafadern var det för hustrun bara att tiga och lida. En hustru skulle vara sin man underdånig i allt. Så stod det i Hustavlan i Luthers Lilla Katekes. Husbondens rätt att använda sig av fysisk bestraffning av såväl familjemedlemmar som tjänstefolk var fastställd i lagen, och denna rätt använde han sig av ofta.

Grannarna insisterade på att man skulle mjölka Margareta. En lönnhora skulle spåras så fort det var möjligt. En sådan var farlig för hela bygden. Hon var speciellt farlig för de ”äkta” barn som fanns och kunde skada dem med sitt onda öga. Hon kunde även göra männen impotenta, vilket kunde få förfärliga följder för hela socknen. Husmor gick med på att bröstmjölka Margareta för att om möjligt få slut på ryktesspridningen. Margareta uppfattade det hela som mycket kränkande men kunde inte göra annat än gå med på de aktade kvinnornas begäran. Det var den gifta kvinnan som här hade talan. Margareta var endast piga och dessutom starkt misstänkt för lönskaläge. Att vägra var inte att tänka på, då hade hon indirekt erkänt sin skuld.

En söndagsförmiddag fick Margareta gå in i sin kammare tillsammans med tre goda husmödrar från byn. Där fick hon klä av sig och man granskade hennes kropp mycket noga. Samtliga grannfruar hade själva fött barn, så nog visste de hur en kvinnokropp förändrades när man var havande. Man mjölkade hennes bröst för att se hur långt graviditeten var gången, men fick ingenting för besväret. Alltså fick de inte sina misstankar bekräftade den gången, men Margaretas mage fortsatte att växta. Vid juletid kände Margareta att barnet var qvickt men hoppades att det skulle dö i moderlivet eller vid födelsen.

Att hon inte skulle få någon moralisk eller ekonomisk hjälp av barnets far var hon mycket medveten om. Han hade försökt övertala henne att skylla på någon av drängarna men hon hade svarat att ”husbon är den ende som pekat finger åt mig på det viset.” Att hon ensam skulle få stå där med skammen att ha ett oäkta barn, var hon helt på det klara med. Var hon skulle kunna få både arbete för sin egen försörjning och samtidigt kunna ta hand om ett spädbarn, förstod hon inte.

En ovanligt kall dag i slutet av mars gick Margareta den dryga milen till sin mor. Det hade fallit snö under natten. Halvvägs kände hon barnet komma, men det var fel någonstans. Nog hade hon hört talas om svåra födslovåndor men detta var inte nådigt. Barnet kom med fötterna först och fastnade tydligen med axlarna. Margareta kämpade mer än två timmar i snön och försökte själv dra ut barnet men svimmade av ansträngning och blodförlust. När hon vaknade till sans låg barnet i snön och var alldeles blått i skinnet. Hon tog upp det, lindade in det i en trasa och gick den återstående biten till mor sin. Där lade hon barnet i förstugan och sa endast att hon hade haft en svår blodgång på vägen. Vid förhör efteråt sa hon att hon ”tappat bort barnet” på hemvägen. Barnamord kunde inte bevisas eftersom kroppen aldrig hittades. Blodspåren i snön försvann med dagsmejan och Margareta kunde inte heller exakt peka ut var födseln hade ägt rum.

Efter detta slutade Margareta sin tjänst trots att det var mitt i året som hon städslats för. Hon bosatte sig på bergssluttningen strax utanför byn. Bonden lät det bero. Han hade kunnat straffa henne för att hon avvikit, men Margareta hade tittat så ont på honom att han blivit riktigt rädd. - Häxor, tänkte han. De kunde ta sig till med vad som helst. En häxa, det visste ju alla, hade ingått en pakt med Satan och i utbyte fått förmåga att utöva trolldom. Henne gällde det att hålla ifrån sig. Han blev plötsligt mån om det barn som fanns i huset och ville gärna se ryggen på Margareta.

Till berget började ett och annat manfolk leta sig. De visste ju att Satan inplanterat en stark drift hos horkonan och någon glädje skulle man ju ha av det. De bad så gudfrukteligt ”Fader Vår” både uppför och nerför berget, men väl där stack de fram näven med styvern. Margareta hade ingen annan försörjning och fick niga och tacka. Nog förstod hon att folket i byn förbannade henne och att särskilt kvinnorna önskade henne död, men väl nere i byn var penningens makt stor, och hon kunde få mat för dagen. Barn fick hon däremot inga, konstigt nog. Men det är klart, sa man, att hon hade medel att förhindra barnsbörd eller helt enkelt förgöra dem när de väl var födda. Hur många liv hon hade på sitt samvete för sitt syndiga livs skull, kunde man bara gissa. En dag föddes i byn ett gossebarn med svans. Han såg likadan ut bakifrån som framifrån. En extra lem hade han mellan skinkorna. Detta måste vara trolldom. Så såg inte en av Gud skapad människa ut. Prästen ville inte döpa barnet och barnmorskan blev strängeligen förmanad att inget yppa för en levande själ. Naturligtvis stod det inte länge på förrän hela bygden talade om ”trollungen”. Margareta hade naturligtvis först lockat fadern i fördärvet, sedan gjort så att hans avkomma bar synliga spår av häxeri. Modern till barnet råkade lägligt nog ligga ihjäl det. Kronolänsmannen kom för att förhöra sig om det döda barnet. Modern var då alldeles ifrån sig och påstod med bestämdhet att löndahoran Margareta om natten varit i hennes kammare och att det var hon som med berått mod dödat barnet.

Man kallade på en fältskär som skulle examinera liket. Han kunde konstatera att bröstkorgen var intryckt på barnet. Om detta skett av våda eller inte kunde han inte yttra sig. Han sa vidare att en sådan extra lem hade han stött på förut och att det bara hade varit att knipsa av den så skulle inga men ha uppstått, men på det örat ville ingen höra. Ett uppenbart fall av häxeri var det, det var alla så innerligt överens om. Häxan hette Margareta och nu skulle hon bort ur guds åsyn.

Broström stod bredvid avträdet och knäppte byxorna. Han var högröd i ansiktet av ilska och ansträngning. Att han alltid skulle vara så förbannat hård i magen. En vacker dag skulle han falla död ner i skithuset, det var då ett som var säkert. Ilskan satt kvar efter kalabaliken inne hos Swen. I vakstugan fanns en hel hoper kärringar som tjattrade värre än byns alla hönor tillhopa. Det fanns en och annan mansperson där också. De var inte så talföra som kvinnorna men deras ord vägde tungt. Margareta uppe i backen hade satt trolltyg på flera barn nere i byn, det var då så visst och sant. Swen hade med egna ögon sett ett nyfött barn med svans. - Han såg då ut som en griskulting med knorr och allt. - Jag har också sett det, intygade Katarina, gudihimmelen så han såg ut!

Kvinnorna började jämra sig över att en sådan styggelse som Margareta fick leva och fördärva både manfolk och barn. Barnen började gråta och Lill-Per berättade mellan hulkningarna att han varit uppåt backen och sett både Broström och Lundin gå in till häxan och stannat där en lång stund. När de kommit ut hade de haft mycket bråttom nerför igen och sett helt annorlunda ut än före. De hade nog blivit förhäxade inne hos Margareta. Broström blev rädd om sitt eget skinn och försökte lugna alla. Visst hade han besökt Margareta i egenskap av ålderman för att förmå henne att flytta från bygden, något annat var det inte tal om.

Swen, som var så full att han fick stå och hålla sig i dörrposten för att inte ramla omkull intygade att han, som det ansvarsfulle familjeöverhuvud han var, genast skulle gå upp i backen och med egna händer hiva ut häxan i snön. - Hon skall tigga om nåd på sina bara knän, men vi skall inte låta henne leva. - Nej, på gamle prästens tid skulle Margareta ha blivit både halshuggen och bränd, inflikade en av karlarna. Swen dråsade ner på bänken men satte sig så långt ut på kanten att han vickade över och for i golvet. Ingen tycktes bry sig. Efter en kort stund hördes det på snarkningarna att han inte skulle kliva upp från golvet den kvällen.

Swens hustru teg. Hon visste hur många gånger Swen gjort sig ärende bort mot skogen i skymningen. När han kom tillbaka var det bäst att hålla sig ur vägen och försöka bli ett med stugans vägg eller sova i hönshuset på natten. Hon kunde inte riktigt förstå det massiva hatet mot Margareta som alla i stugan tycktes känna. Efter att ha måst sluta sin tjänst och med oklara förhållanden om vad som egentligen hände med hennes oäkting där ute i skogen, hade flickstackaren ingen annan utväg till försörjning än att ta emot de slantar som erbjöds, det förstod ju Stina. Själv tyckte hon det bara var skönt att Swen gick ifrån henne vissa kvällar. Han var omättlig i sängen. Tur var att han för det mesta var för full för att kunna åstadkomma något. En rejäl smäll kunde han dock dela ut ”för husfridens skull”. Det begagnade han sig ofta av.

Man började munhuggas om vad man skulle göra för att skrämma iväg Margareta. - Att gå till fogden är då rakt ingen idé. Den sillmjölken kommer att förhala det hela och häxan hinner ställa till med fler olyckor innan något blir gjort. Nej, då var det bättre att ta saken i egna händer. Man kunde ju alltid skrämma henne så svårt att hon frivilligt gav sig av.

Stina försökte lugna människorna i stugan. Hon förstod att hatet hade sin grogrund i rädslan. Rädslan för det man inte riktigt kände till eller kunde kontrollera. Eller var det rena rama avundsjukan som fick fruarna att i så hätska ordalag tala om Margareta? - Margareta är både tjuv och häxa. Ett hästtäcke försvann förra veckan från hagen och man kan ju ana vart det tagit vägen. Dorotea lät triumferande. - Hästtäcket är ju tillbaka för flera dagar sedan, det vet du mycket väl! Stina ilsknade till. Beskylla någon för stöld var illa och ännu värre när beskyllaren med säkerhet visste att så inte var fallet. - Håll reda på dina egna ungar du! Det var dom som lekte med täcket och drog iväg med det. Stina orkade snart inte höra på käbblet. - Ja, inflikade Teresia, när dom är i närheten är det bäst att man håller i sina saker. - Knip du din söta trut. Avundsjuk är du för att du inte kan åstadkomma egna ungar. Eller är det karln din som inte hittar dig i sänghalmen? Hanna började gå fram mot Teresia. Teresia smet kvickt in bakom Jöns. Där stod hon och räckte ut tungan så försmädligt åt Hanna. Stina blev så in i hjärteroten trött på deras evinnerliga käbbel. Alltid var det Teresia som var liten, söt och oskyldig. Hon tog alltid fegt sin tillflykt till någon av karlarna. Dom gjorde inte så mycket för att skydda henne men blev alltid smickrade av att hon tog skydd bakom dem.

Hanna var tung och grov. Hasade bredbent fram i träskorna. Hon skulle aldrig hinna upp Teresia om hon flydde, men ack när Hanna fick nyporna i Teresias runda kinder. Då kändes det som ett hästbett. - Att ni två alltid ska bråka! Se till att ungarna får något i sig i stället, dom har inte fått en brödbit sedan i morse. Kvinnorna lugnade ner sig. Alla beslöt att följa Hanna hem.

Hanna hasade fram till skåpet och tog fram mjöl och salt och började röra ihop en gröt. Jöns skymtade kruset, som stod i skåpet, och var kvickt framme. - Nämen, man tackar! Inte visste jag att det fanns gudsgåvor hos dig Hanna. Han drog ur korken med tänderna, tog själv en redig klunk och lät den sedan gå runt. Hanna muttrade något ohörbart men vände sig inte om. På hennes vresiga rygg kunde man förstå att inte var det frivilligt som hon blev av med brännvinet. Det skulle hon ha mot sin värkande tå. Hon hade en stortå som var dubbelt så stor som den andra, röd och öm och ibland kunde hon helt enkelt inte stödja på den foten. En käpp som var lindad med trasor stod vid dörren. Den gick ända upp i armhålan och var alldeles nödvändig för henne när hon måste gå ut ur stugan. När värken var som svårast var brännvinet en lisa. Hon tog sig för det mesta en sup på kvällen för att få sova några timmar. Tån värkte så att hon inte kunde ha ens en filt på den om natten.

Hon hade varit uppe hos Margareta en gång för att söka hjälp, men när Margareta föreslog att man skulle skära upp tån för att släppa ut det orena inuti, blev Hanna arg. Det var inte sån hjälp hon ville ha. Hon ville bli frisk genast och utan att behöva skära. Margareta, med sina fina förbindelser, kunde väl ordna det. Margareta blev ledsen när hon förstod att Hanna nog trodde att hon kunde trolla. Ibland önskade hon faktiskt att hon kunde det. Då skulle hon genast trolla bort sig själv till en trakt där man inte visste om hennes gruvliga förflutna. Dit, där människor var vänliga och hjälpsamma. Där hon kunde försörja sig på hederligt arbete och inte behövde ta emot dessa flåsande karlar som gjorde henne sjuk i själen. Nog fanns det väl en sådan plats? Eller?

- Inte är ni väl rädda för ett kvinnfolk? Hon däruppe i sluttningen är rutten ända in i själen. Stanken kommer snart att kännas ner till byn. Vi måste hålla allt orent ifrån oss. Broström var ivrig och hetsade på de andra när han såg att de tvekade. Han hade gårdagens snöpliga vandring upp till Margareta i färskt minne. Hur hon hade skrattat åt honom när han inte fick in den. Storskrattat med gapande mun. Han fattade inte vad som hade hänt. Han hade plötsligt blivit slak och lealös som om han hade haft feber. Slanten hade hon behållit medans han slokande fick pallra sig hemåt. Skrattet rullade efter honom ner för sluttningen. Han tyckte det måste höras ända ner till byn. Den skymfen kunde han inte uthärda. Snart gick väl ryktet att han inte kunde hantera ett fruntimmer och sen var det inte långt till föraktet från de andra karlarna. Nej, bort skulle hon. - Vi gör i ordning några facklor så vi har att lysa med, sen går vi upp och hivar ut henne. Nu går vi upp till Häxan och ger henne en minnesbeta! Karlarna, styrkta av spriten, ville uträtta stordåd. Nu eller aldrig!

Stina gjorde ett sista försök att hejda dem. Hon fruktade det värsta om de mötte Margareta i denna sinnesstämning. - Om vi låter henne vara ifred så lämnar hon nog oss ifred. Sätt er i stället så får ni också något att äta. Kanske det finns en sup till i Hannas skåp, lockade hon med. Men på det örat ville ingen höra. Både män och kvinnor gav sig iväg så snart de fått fart på facklorna. Endast Stina blev kvar. Hanna haltade med en bit på vägen men vart tvungen att sätta sig ner. Träskorna halkade hit och dit i snön och nu började det göra så infernaliskt ont i tån. - Förbannade Häxa som inte ville hjälpa mig! Må den Lede ta dig! Hanna satt där hon satt. Förmådde inte ta sig tillbaka till stugan. - Jag väntar tills de kommer tillbaka. Då får de hjälpa mig hem. Något skall de väl göra för brännvinet de stal. Hanna kände inte kölden. Hon hade endast sjalen på sig, samma sjal som hon använde inomhus för dragets skull. Hon hörde hur de gick uppför sluttningen. De pratade högljutt och skrattade mycket. Margareta måste höra dem på långt håll. - Hur känner du dig nu, Häxa? Ser du Döden komma mot dig? Inget straff kan vara för svårt för den som förskrivit sig åt djävulen.

Margareta såg fackeltåget på långt håll och anade nog vad som skulle ske. Hon gick aldrig i svaromål utan gick stilla in i sin stuga, reglade dörren och tände själv på. Var hon bitter på manfolk? Sitt eget öde? Nej, jag tror inte det. Det var som det var. Ingen klagan, inget skrik. Inte heller någon ruelse eller bön om förlåtelse. Detta retade byborna mycket.

Hanna blev riktigt varm och upprymd när hon tänkte på vad som utspelades där uppe. Det var då för grymt att hon inte själv kunde ta sig dit upp. Hon fick vackert vänta tills alla kom tillbaka och kunde berätta för henne. Efter en stund skymtade hon ett ljussken uppifrån berget. Först svagt och trevande, sedan klart och starkt. Det måste vara hela stugan som brinner. - Ja, jösses, Häxans stuga brinner! Hanna reste sig och glömde för ett ögonblick bort sin stackars tå. Så här uppspelt hade hon inte känt sig sedan galten skulle gällas. Då var det festligt. Minst två karlar fick hålla honom medan den tredje snöpte. Det var en uppståndelse utan like.

- Vad länge de dröjer där uppe! Ska dom stå där hela natten och se på när rucklet brinner ner? Hanna stödde prövande på sin fot. Tån gjorde inte ont längre. Faktiskt hade hon ingen känsel alls i tån och inte i de övriga tårna heller. Hon började stappla hemåt. Nu kände hon av att det var duktigt kallt. Hon hade i ivern att komma med de andra upp till Häxan glömt att klä sig ordentligt. Fötterna i träskorna var bara. Fingrarna var vita och stela. Kinderna sved och det var svårt att andas. När hon skulle över spången bakom skithuset slant ena träskon på en isfläck, käppen gick av med en dov knall och hon ramlade omkull på sidan. Det kändes som en evighet ifrån det hon miste balansen tills det hon med höften före slog i backen. Det gjorde djävulskt ont.

Hon vaknade inne i stugan, nedbäddad i kökssoffan. Alla som gått med upp i skogen var nu tillbaka. Käbblet var lika starkt som innan de gett sig av. - Att hon bara stod där! Skrek inte på hjälp eller någonting. - Hon måste ha hört oss långt innan vi kom fram. - Varför tände hon på? Var hon rädd för att stå till svars för sina synder? - Tror ni att det gör mycket ont att brinna? - Inte för Häxor. Satan hjälper dem så att de inte känna lågorna. Han är ju i sin egen gård, så att säga. Broström skrattade högt åt sitt eget skämt.

Stina var skakad av det som folket berättade om sin utflykt till Häxan. Att när de kom fram, brann det redan inne i huset. De kunde skymta Margareta stå mitt i stugan, stel och rak. Hon såg ut som om hon stod och sov. Rörde inte en min när lågorna tog tag i trasmattan som hon stod på och började slicka sig uppför hennes ben. Inte en rörelse, inte ett skrik när sedan klänningen flammade upp.

- Inte hade vi tänkt att slå ihjäl henne inte. Vi hade bara tänkt skrämma henne lite så att hon flyttade. Jöns hade dåligt samvete men slog snabbt bort det. - Men det är ju klart att var hon än hade hamnat så hade häxtakterna suttit kvar i henne och hon hade snart ställt till med elände någon annanstans. Det var nog bäst som skedde. Alla enades om att de bara gjort sin plikt. Alla kände sig trötta och lite ruggiga. Kanske bäst att dra sig hemåt, snart var det ljusan dag. Endast Stina stannade och Swen förstås, som fortfarande högljutt snarkande låg vi dörren.

Hannas skada var ohjälplig. Hon kom aldrig upp ur kökssoffan mer. Tårna blev svarta efter några dagar och föll av. Sedan spred sig det svarta uppöver benet. Hanna märkte det aldrig utan klagade endast på att hon hade så ont i höften och inte på villkors vis kunde vända sig i sängen. Stina stannade till slutet. Matade gumman med välling. Försökte att hålla så torrt som hon nu kunde i sängen. Inte var det lätt när gumman inte ens kunde sitta på en hink. Hanna var ilsk och lättretlig ända till slutet. Slutade inte att älta hur synd det varit att hon inte fått se Häxans stuga brinna på nära håll. Stina drog en lättnadens suck när gumman äntligen tystnade och dog.