Hunden

   En dag i månaden april, när jag gick efter strandkanten, hörde jag ett tjut utifrån den frusna sjön. Det lät inte mänskligt. Det var en varelse som skrek i dödsångest. Flera gånger uppfattade jag tjutet men såg ingenting. Jag förstod att någon, eller något hade gått igenom den svaga vårisen. 

   Jag rev stora näverbitar av en björk. Band dem med slanor om fötterna och försökte få så stor yta som möjligt och började kasa ut över isen. Ångestskriken hade tystnat, men jag såg något svart längre ut och förstod att där fanns en vak, där någon måste ha gått ner sig. När jag kom närmare började jag att krypa på alla fyra och sista biten fram till kanten av vaken drog jag mig fram på magen.

   När jag kom ända fram såg jag att där i issörjan låg en hund, en jakthund. En stövare som antagligen fått upp ett harspår och rusat tvärs över sjön. Hunden hade kommit från andra sidan, det såg man på spåren i det tunna lager av snö som täckte isen. Ett stort stycke näver hade jag i handen och det lade jag nu över vakkanten. Tog tag i nackskinnet på hunden, som nu verkade helt livlös, och hivade upp den på näverbiten. Jag hasade mig bakåt och drog hunden efter mig tills jag var säker på att isen bar vår tyngd. Jag försökte då känna efter om hjärtat slog, men kunde inte förnimma minsta darrning i bröstkorgen. Hunden verkade död.

   Jag greps av en helig ilska. Hade jag nu riskerat mitt eget liv för att hämta in hunden, så skulle den minsann leva! Jag började banka och slå på dess bröstkorg och blåste den rakt upp i nosen så hårt jag förmådde. Hjärtat skulle igång. Jag har sett ett levande hjärta och vet att det vidgar och drar ihop sig rytmiskt. Nu var jag mer arg än rädd och ville inte ge mig. Jag bankade och klämde på bröstkorgen, jag grät och svor och bad till Gud i en salig röra. 

    Efter vad som kändes som en evighet spratt hunden till och kräktes. Den slog upp ögonen och tittade på mig, men orkade inte röra sig. Jag fortsatte att dra näverstycket med hunden efter mig fram till strandkanten. Först där vågade jag resa mig upp. Jag tog hunden i famnen och bar den hem. Där gned och torkade jag den med torrt gräs och bäddade ner den i mina egna fällar. Värmde lite vatten som den mödosamt lapade i sig. Jag pratade med den och lade samtidigt mina händer på dess bröstkorg. Den tycktes lyssna på mig och förstå, för den tog inte sin blick från mig och den natten värmde vi varandra under fällarna.

   När jag vaknade nästa morgon stod hunden vid dörren. Jag släppte ut den. Den gick för att uträtta sina behov, men kom sedan genast in igen. Lade sig på fällarna och låg så hela dagen och följde mig med ögonen. Viftade lite matt på svansen ibland, drack vatten, men ville inget äta. Hunden stannade ungefär en vecka, sedan sade jag åt den att den måste gå hem. Jag förstod att den hörde hemma på andra sidan sjön. För att den inte ånyo skulle ta vägen tvärs över sjön, följde jag den halvvägs runt. Där uppmanade jag den att gå hem och efter någon tvekan fortsatte hunden sin väg. Inte visste jag att vi skulle träffas igen.    

   Nästa gång jag träffade på hunden var den illa riven. Undrar så om det var av björn eller varg. Varg har jag dock inte sett i dessa trakter på mången god dag. Björn finns det däremot gott om. Det måste ha varit en björn som tagit livtag på hunden. Hunden kom mot mig bokstavligen dragandes sig fram med framtassarna. Bakbenen släpade till synes livlösa efter. Ena flanken var helt uppriven och tydligen hade hunden legat i skogen ett tag när jag hittade den, för där hade bildats vätskande bölder i köttet. Det såg otäckt ut. Ännu en gång fick jag bära den hem. Jag tvättade skadan med kokt vatten och lade på örter och fuktig mossa.

   Den här gången ville hunden varken äta eller dricka. Jag fick tvinga upp läpparna och ösa in små mängder vatten i dess käft. Det var den tvungen att svälja för att inte storkna. Jag visste att utan mat klarar man sig förvånansvärt länge, men utan vatten finns inget hopp. Såret läkte som det skulle och efter bara en månad syntes ingenting av skadan. Då tyckte jag den var stark nog att gå hem och följde den ånyo runt halva sjön och uppmanade den att gå hem till sitt. 

   Men den här gången lydde den inte alls. När jag vände, vände också hunden. Jag sa till den på skarpen att gå sin väg, men då satte den sig bara ner och tittade efter mig. När jag kommit ett stycke mer anade än hörde jag att hunden endast var några meter bakom mig. När jag låtsades bli arg och försökte köra bort den, satte den sig bara ner och gnällde ömkligt. Då slog det mig, att den kanske inte längre hade någon ägare att gå tillbaka till. Nu valde hunden tydligt att stanna hos mig och det var jag glad för.

   Den blev mycket gammal. Den var fullvuxen första gången vi träffades och hos mig levde den sedan i tio år. Den jagade ibland för sitt eget behov. Kom i början hem med en och annan hare till mig, men eftersom jag inte tycktes uppskatta gåvan slutade den snart. Det var säkert meningen att vi två skulle mötas igen. Hunden räddade även mitt liv en gång, så där är vi kvitt.

   En natt sprätte antagligen ett glödande kol ut ur brasan och hamnade nära den torra veden som var staplad mitt i rummet. Det började pyra och ryka. Jag sov tungt, hade varit ute hela dagen och fiskat. Jag var redan så omtöcknad av röken, att jag säkerligen inte vaknat av mig själv. Hunden började med att nafsa och dra i mina kläder, men jag reagerade inte förrän han bet mig i näsan. Av chocken och smärtan vaknade jag till och kunde ta mig ut för att få luft. Branden var inte så farlig i sig, det pyrde mest i vedhögen och det var fort släckt. Utan hunden hade jag säkerligen avlidit av röken. Ingen hade saknat mig. Kanske en skogshuggare många år senare hade funnit min ihoprasade boning och mina vitnande ben och undrat vem som bott där, men säkert aldrig fått något svar. Nu satte jag mig ned på tröskeln och omfamnade hunden som slickade mig i ansiktet och gnydde svagt.

- Tack, tack för att du valde att stanna hos mig!