Idioten

   Det stora bykkaret stod nere vid sjön halvfyllt med lut. Man lyfte av det stora kopparlocket och hävde i idioten. Nu skulle väl äntligen skitlukten gå ur honom. Det var värst vad han skrek och väsnades, mycket värre än grisen när den skulle gällas. Man tryckte ner honom ett par gånger så han skulle hålla käften, men sen började det svida så infernaliskt i händerna att man var tvungen att gå ner till sjön och doppa händerna i vattnet. När man kom tillbaka hade det slutat väsnas i grytan. Ingen vågade titta ner i karet. Kanske hade idioten lyckats kravla sig ur och försvunnit uppåt byn. Karet var ju inte mer än en meter djupt.

   Man gick hemåt. Alla kände sig plötsligt trötta och less på allting. Visserligen hade de supit merparten av den ljusa natten och visserligen kändes arbetsveckan av som en tyngd i alla lemmar, men det var något mera som kändes av. Var det att man nu gjort det ultimata, dödat en människa för ro skull? Vad fanns det nu mer för utmaningar, för hjältedåd som berusade manfolk kunde utföra i den lilla byn? Förresten var han nog inte död. Den djäveln hade nog snikit sig undan. Så resonerade man när man skildes åt vid Larssons läggda.

   När Idioten föddes såg han ut som vilken liten byting som helst. Det var först när han skulle börja lära sig gå som man märkte att det var något fel på honom. Han drog liksom den vänstra foten efter sig. Den pekad åt fel håll. Högra foten ville gå rakt fram medan den vänstra ville gå åt sidan. Det såg då för roligt ut. Halva kroppen strävade åt ett håll och den andra halvan åt det andra.

   Sedan lärde han sig inte att tala ordentligt. Det var först i femårsåldern som han yttrade några ord. Han samlade nog på sig en hel del ord, för han tycktes förstå vad folk sade till honom, men själv hade han väldigt svårt att uttrycka sig. Enkla saker som ”mat” och ”pissa” klarade han, men ville han förklara något när han var arg eller ledsen gick det på tok. Han gick ifrån och grät i tysthet när ingen tycktes förstå honom.

   Att gå hos byskolläraren var det ju inte tal om då han räknades som svagsint. Han kunde nog inte lära sig någonting, ansåg man, utan han fick gå och drälla hemmavid. Inte lärde han sig något av nytta heller utan var mest i vägen. Hängde över slipstenen när lien skulle vässas eller över bykkaret när tvätten lades i blöt. Man kunde ibland få honom att utföra mycket enkla sysslor som att hämta in ved från vedbacken under stränga förmaningar att inte röra yxan. Tvätten kunde han hämta in på sommaren men inte på vintern när lakanen var stela av köld. Då hanterade han dem så ovarsamt att de rentav kunde gå mitt itu som skört papper. Man kunde väl ibland skicka iväg honom att hämta vatten men det tog ofta flera timmar innan han kom tillbaka och den lilla skvätt som då fanns kvar i byttan var inte mycket att ha.

   Idioten kunde jag aldrig hjälpa. Nog för att jag försökte, men hans sjukdom var av ett märkligt slag. Något som kom utifrån och tvingade honom in i sig själv. Han uppfattade aldrig omvärlden som vi andra. Kanske han såg mer än vi. Kanske var han på sitt sätt lyckligare än de flesta. Bästa hjälpen för honom hade varit att få lära sig ett mycket enkelt hantverk. Något han kunnat klara av och vara stolt över. Något som hans enkla sinne kunnat finna glädje i. Något som kunnat förläna honom en viss respekt från andra, men det förunnades honom aldrig.

   Man försökte att lära honom snickra, men när han slant med kniven och nästan lemlästade sig, så fick det vara. Man försökte att lära honom fiska, men han satt aldrig still i båten. Hans klena förstånd gjorde att han inte kunde förstå att det var farligt att hoppa omkring i båten. Detta gjorde han av pur glädje över att få något på kroken. Ibland välte han nästan båten när han skulle peka på fiskar han såg i vattnet eller klev ur båten mitt på sjön för att han ville gå hem. Nej, nått vettigt kunde man aldrig lära honom.

   Han fungerade bäst med djur. Om han inte varit så klumpig och ovarsam hade han kunnat syssla med djuren i ladugården, men han lämnade alltid stor förödelse efter sig. När han ströade för korna kunde han plötsligt glömma vad han sysslade med och i stället börja leka med de nyfödda kattungarna eller kalvarna i sitt bås. Alltid slutade det med katastrof. Han förstod aldrig att han själv var så stark och djuren så svaga.

   Han kunde släpa kring med en griskulting i bakhasorna tills han tröttnade eller helt enkelt glömde bort vad han hade i handen. Släppa kultingen mitt i rovåkern där den så småningom hittades med ett brutet ben. Han gjorde aldrig illa någon av elakhet, hans sinne var helt enkelt någon annanstans. Ibland mockade han en ränna eller började rykta hästen, men rännan blev aldrig helt rensad och hästen aldrig färdigryktad.

   Han kunde stå med borsten i luften hela förmiddagen och vara helt onåbar. Han verkade vara på en egen utflykt någonstans. Det fanns ett visst minspel i hans ansikte. Han var då utan tvekan mycket lycklig. När han sedan kom ner på jorden och lite vett kunde skönjas i hans ögon, frågade folk vad han tänkt på när han stått orörlig så länge. Det enda de fick ur honom var, att där han varit var det så vackert och att han snart skulle gå dit igen.

   En gång hade idioten hittat en fågelunge som ramlat ur boet. Fågelungen var rätt så stor, hade full fjäderskrud och skulle nog ha klarat sig med lite omvårdnad.

   Att ungen behövde ha mat förstod han, men inte vad för slags mat eller i vilka proportioner. Han försökte proppa i ungen både kött och ägg, dvs. det bästa han själv visste. Ungen gapade stort och svalde allt som stoppades i näbben men låg likväl nästa dag helt stilla och livlös.

   Idioten blev förtvivlad. Han som hade tagit så väl hand om den. Haft den i byxfickan hela natten för att den inte skulle frysa. Han försökte puffa på den så den skulle vakna. Han talade vackert till den på sitt eget sätt, men fågeln svarade inte. När det så småningom gick upp för honom att fågeln nog inte skulle vakna mer, ville han begrava den.

   Att begravningar skedde på kyrkogården hade han förstått. Farfar hade dött för inte så länge sedan och då hade han varit med på kyrkogården. Många människor, både dem han kände och dem han inte kände, hade stått runt kistan där de sa att farfar låg. Han undrade nu om farfar också hade varit som fågeln, lealös och med hängande huvud. Farfar hade legat i en låda. Det skulle också fågeln göra. Han hade sedan länge en gammal cigarrlåda som han lade ner fågeln i och bäddade vackert med gräs och blommor. Satte locket på och begav sig till kyrkogården för begravning.

   När han stod där med sin spade och försökte gräva ett hål i kyrkogången, kom kyrkvaktmästaren ut. Han frågade vad i hela friden idioten höll på med. Idioten visade sin cigarrlåda med innehåll och försökte så gott han kunde förklara att han ville begrava fågeln där. Men det gick inte alls för sig. Ett osjäligt djur skulle inte ligga i vigd jord. Idioten gick därifrån, tillfälligt besegrad, men fast besluten att försöka igen.

   Påföljande natt var han där igen. Nu grävde han ett hål, inte i gången utan i gräsmattan snett bakom kyrkan. Stoppade ner sin cigarrlåda. Stod en stund med nedböjt huvud som han sett folket stå vid farfars begravning. Han bad inte högt. Åtminstone inte det som vi menar med bön, men jag är säker på att djupt i sitt inre steg orden fritt och högt. Han talade säkert med Gud på sitt eget sätt. Gud förstår alla språk och varför inte även idiotens? Efter att ha stått så en stund skyfflade han jorden över lådan och lade tillbaka grästuvan så gott han kunde. Så mycket förstånd hade han att han stampade till grästuvan så den nästan inte höjde sig alls över den övriga gräsmattan. Ingen, som inte visste att där låg en fågel begravd, kunde ana något.

   Sen tog han till vana att på nätterna smyga sig in på kyrkogården med sina fynd. Antingen var det en ekorre eller en pinnakotte som han hittat död eller något annat kadaver från skogen. Det blev många lite upphöjda tuvor runt om på kyrkogårdens gräsmattor. Kyrkvaktmästaren tyckte att det var ett förfärligt sorkår den sommaren men såg konstigt nog aldrig till några sorkar.