De mindre barnen härmade honom när han kom linkandes på vägen, men det var inte så farligt. Det var de lite äldre barnen som gick hårt åt honom. Han hade en gång fått en halsduk som var grann. Den hade röda ulltottar lite här och var och den var hans käraste ägodel. Han tyckte själv att den var så fin, att han bar den både sommar och vinter. Men som han fick lida för den halsdukens skull.

   En tidig sommardag när det var som ljuvligast ute och solen sken, fåglarna kvittrade och sjön låg blankblå, då kom han med sin yllehalsduk virad flera varv runt halsen. Storpojkarna fick syn på honom. Nu skulle halsduken av, kosta vad det kosta ville! Man gick inte med halsduk mitt i sommaren. Att det var idiotens enda och käraste ägodel föll dem inte in.

   De började med att reta honom för halsduken och fortsatte med att knuffa honom så han damp i backen. De försökte ta av honom halsduken, men idioten höll fast den med båda händerna. Den skulle han försvara med livet, om så behövdes. Till slut var det en som fick tag på ena änden av halsduken och började dra. Halsduken var lindad så hårt runt halsen att den inte släppte utan behöll sitt grepp. Sedan började ett par stycken till att dra i andra änden på halsduken. Idioten blev blåare och blåare i ansiktet, men släppte inte, och snart kunde han inte släppa sitt eget tag om halsduken. Till slut svimmade han. Det hindrade inte pojkarna att fortsätta att dra i halsduken. De drog honom genom halva byn bort till bäcken. Han var nu helt livlös. Om ungdomarna inte fattade att han var i fara, att han höll på att kvävas, eller om de inte brydde sig vet jag inte. Bäcken, som kom uppifrån berget, var fortfarande iskall. Där satte de ner honom, gudskelov på ändan, annars hade han säkerligen drunknat.

   Där kvicknade han så småningom till, kunde lossa på halsduken och kravla sig hemåt. Efter den betan blev han lungsjuk. Hela vintern hölls han inomhus och fram på vårkanten började han spotta blod. Mager och eländig var han förut, men nu såg han verkligen anskrämlig ut. Fågelskrämman i åkern såg piggare ut än vad han gjorde. Det dröjde länge innan han vågade sig utanför hemmets dörr igen. Halsduken behöll han dock fortfarande på.

   Att idioten inte lyckats ta sig ur karet fick de kvinnor minsann erfara som några timmar senare kom med byken. Det vita skulle i karet först men där fanns något märkligt. Ett monster som sakta vältrade sig runt när man tryckte till med åran som användes till att röra om i grytan med.

   Först förstod man ingenting. Vad var det? Hade askluten tjockat till sig? Hade ett djur helt oförklarligt hamnat i den frätande vätskan? När man till slut välte ut innehållet i karet, blev gräset under det brunt. Byltet i vätskan var helt oformligt. Någon tyckte sig känna igen delar av idiotens kläder, men av honom själv fanns inte ett anletsdrag att spåra. Resterna av honom såg ut som en skinnflådd vit säl.