Sommaren är snart slut...

Postad : 100807 klockan 14:28 av Maria Marteleur

... och vi på Kapitel 1 drar igång verksamheten igen. Ni kan numera vara med och tävla i Månadens Manus igen. Sista anmälningsdag för vilka böcker siom ska vara med är den 15 augusti och ingenting annat.

 

Sommarpocketsugen?

Postad : 100614 klockan 22:14 av Maria Marteleur

Ni vet väl att ni kan handla bra böcker OCH stödja Kapitel 1 samtidigt? Handla dina böcker via länken ovan kallad Bokshop, så tjänar vi alla på det.

Sista tävlingen innan sommaren!

Postad : 100614 klockan 14:10 av Maria Marteleur

Från och med 1 juli tar även Kapitel 1, eller i alla fall tävlingen Månadens Manus, semester. Vi är tillbaka 1 augusti med nya friska tag och förhoppningsvis att ni ska hunnit med att skriva ännu mer manus tills dess som kan vara med i tävlingen.

 

Sista chansen att tävla innan sommaren!

Postad : 100614 klockan 14:08 av Maria Marteleur

Sista chansen att vara med i tävlingen Månadens Manus. Snart startar omröstningen. Var beredda!

Mängder av röster till hemlig författare - intervju med B.E.L!

Postad : 100531 klockan 09:32 av Maria Marteleur

B.E.L är en hemlig person som inte vill berätta mycket om sig själv, men boken Stjärnor av Mörket har slagit alla rekord vad gäller antalet röster (och ja, vi har ändrat röstningsförfarandet) och fångat läsarnas hjärtan.

Berätta kort om din bok Stjärnor av mörker - vad handlar den om?
– Till en början handlar den om en person som inte minns vem han är, men det är bara början, för varje berättelse måste ha en början. Den sträcker sig över många ämnen, och boken är den första delen av tre. Det jag siktat på är att det ska bli en berättelse som är så storslagen och episk som möjligt. Att allting hela tiden ska växa sig större, och att det hela tiden ska röra sig framåt och hända något nytt och oförutsägbart, att man inte ska kunna lista ut hur det kommer att sluta. Det är viktigt att allting ska hänga ihop och ha betydelse. Det ska finnas gott om djup och mysterier.

Du har ett hemligt alias - vill du berätta lite om dig själv?
– Finns inte så mycket att berätta som skulle vara intressant. Inget jobb och ingen utbildning och så vidare. Därför är texten på min profil som jag skrev ihop på en halvtimme roligare att läsa. Men B.E.L är initialerna till mitt riktiga namn. Jag är 27 år.

Hur kom det sig att du började skriva?
– Exakt varför kommer jag inte riktigt ihåg, men jag började skriva när jag gick i gymnasiet, och hade då så gott som inte skrivit någonting alls tidigare. Vilket betydde att jag då var rätt dålig på att skriva rent språkligt, och den språkligt tekniska biten är det jag själv tycker är sämst på, men jag blir hela tiden bättre med mer erfarenhet. Att komma på innehållet och saker att skriva om har aldrig varit något problem.

Hur gick det till när du skrev Stjärnor av mörker?
– Att planera handlingen och skriva klart från början till slut var det som gick snabbast, det tog bara ett halvår. Jag skriver relativt snabbt och regelbundet. Jag har arbetat i flera år med redigering, ändrat på personligheter, skrivit klart de andra två delarna, ändrat på själva handlingen, gjort världen och dess historia djupare och mer levande och mycket mer. Jag brukar liksom sikta på att planera och skriva klart en grund först, och sen fyller jag i fler detaljer och scener och dialoger efteråt.

Vad betyder det för dig att vinna Månadens Manus?
– Först och främst betyder det ju att jag slipper tävla igen nästa månad. Sen betyder det ju att jag får ett lektörsutlåtande, vilket förhoppningsvis är lärorikt och visar på brister i manuset som jag kan förbättra. Jag hoppas på att det är kritiskt, så jag får gott om inspiration till saker att arbeta på. Jag anser att om något inte är tillräckligt bra så får man arbeta hårdare tills det blir bra. Man ska aldrig ge upp.

Vi har en vinnare för maj! Grattis B.E.L!

Postad : 100528 klockan 11:24 av Maria Marteleur

Vi har en vinnare för majtävlingen av Månadens Manus - signaturen B.E.L som vann med boken Stjärnor av mörker. Vi säger månget grattis över en den stora segern och återkommer med en vinnarintervju.

 

Lektörsutlåtande av Carina Rabes bok ”Michaelle”

Postad : 100518 klockan 13:24 av Maria Marteleur

Även Carina Rabe vill att ni ska kunna ta del av hennes utlåtande. Varsågod!

”Michaelle”

Författare: Carina Rabe

Det här manuset ser jag ingen titel på och ingen författare heller. Vilket är synd, för här finns faktiskt en författare gömd, den här deckaren vinner i längden och bjuder stundtals på äkta läslust.

Vi får följa den kända deckarförfattarinnan Michaelle, eller snarare rysardrottningen kanske man ska säga. Hennes blodiga berättelser har blivit en framgång och när historien börjar har hon just avslutat bok nummer sex och har för närvarande idétorka inför nästa projekt. Men Michaelles brist på inspiration visar sig snart vara hennes minsta problem, för på senare tid har hon känt sig förföljd av någon, en man som ringer och stönar i luren, märkliga små spår kring hennes ensligt belägna stuga som tyder på att någon håller henne under uppsikt. Därför har den annars så stabila och rationella Michaelle blivit lättskrämd och ängslig, är det inbillning eller befinner hon sig faktiskt i fara?

Olika män kommer i Michaelles väg, snart förstår vi emellertid att det måste vara den märklige mannen på varuhuset som flera gånger förföljt henne och stirrat på henne med sina kalla ögon som är den skyldige. Vi misstänker egentligen aldrig Johnny, den snygge killen som Michaelle börjar dejta och blir kär i, eller bästa väninnan Nettans exsambo Tom. Även om författaren lägger ut blindspår som att Johnny kan Michaelles telefonnummer utan att hon gett det till honom eller att Tom smyger på henne för att ha uppsikt på Nettan, finns det inget riktigt fog för att på allvar undra om någon av dem ligger bakom de alltmer brutala incidenterna. Michaelles söta lilla kattunge dödas bestialiskt och hittas med avhugget huvud på trappan och vid ett tillfälle mister förövaren sitt tålamod och gör ett regelrätt inbrott hos Michaelle, skadar sig och går med blodig hand igenom hennes underkläder. Ändå har Michaelles omgivning och främst polisen svårt att ta Michaelles oro på allvar, de skyller allt på slumpaktiga händelser, att inbrottet inte har något med telefonsamtalen att göra och så vidare. Detta att jag som läsare inte misstänker Johnny på allvar är en brist, för det är alltid spännande när den som är närmast offret kanske i själva verket visar sig vara farlig. Författaren borde i mitt tycke spä på våra misstankar mot Johnny, låta oss oroa oss längre. Exempelvis när Michaelle är och hämtar Johnny på flygplatsen, då får vi som läsare se scenen när mannen bryter sig in i huset, därmed vet vi att Johnny måste vara oskyldig. Går det inte att göra detta på ett annat sätt? Få oss att undra om Johnny verkligen kom med det plan han sa eller om han i själva verket varit där hela tiden?

Om författaren missar ifråga om blindspår måste jag säga att hon eller han verkligen lyckas med att skapa en karaktär som vi kryper innanför skinnet på, Michaelle är en mycket bra huvudkaraktär. Jag tycker att det är en spännande läsning, även om jag ibland skulle önska att författaren inte tog i fullt så mycket i början, hela tiden sker det saker som ska få oss att spärra upp ögonen, hemska små påminnelser fullständigt regnar över sidorna, vilket gör det lite ofrivilligt komiskt när Michaelle frågar sig ”överdriver jag? Eller finns det verkligen en fara där ute?” Det händer tillräckligt för att skrämma slag på den mest fantasilösa person, så jag skulle önska att författaren skapade en del scener som faktiskt visar sig ha en naturlig förklaring eller bara vara offer för Michaelles något uppskrämda fantasi, så att det finns anledning för Michaelle och andra runt henne att tvivla på att hennes oro är befogad.

När Michaelle kommer på vad hennes nya bok ska handla om tar författaren oss med till kannibaler i Nya Guinea, ett djärvt inslag som jag uppskattar, det är modigt gjort och riktigt intressant att läsa. Man tror att detta är en resa som Michaelle kommer att företa sig utanför den här boken och blir därför glatt överraskad när hon genast packar och åker. Dock blir dessa partier i Nya Guinea stundtals fantasins missfoster, för här räcker inte alltid trovärdigheten till. En viss tyngd finns det i hur de olika stammarna lever men hej vad det går sen med huvudjägare och en hel hop av bärare och vägvisare som slaktas! Det är här som Michaelle som karaktär för första gången vacklar, för detta att se människor hon levt och umgåtts med dödas kallblodigt mitt framför hennes ögon borde ha mer effekt på henne. Det borde också ha en betydligt större effekt på henne att hon själv senare dödar både en och två män, visserligen i självförsvar, men ändå, när en vanlig hederlig människa sätter ett spjut i en annan person bör det kännas djupare än ”där fick jag dig allt!” Något Michaelle inte säger vill jag poängtera men det är den tonen som återges, Michaelle får gärna vara en slagkraftig karaktär som simmar ut bland reptiler men hon måste på samma gång fortfarande vara en människa vi kan identifiera oss, eller i alla fall sympatisera med. Om hon måste döda huvudjägare så lägg åtminstone till att hon chockas av händelsen och inte kan förstå att hon dödat en annan människa, eller fler.

Jag tycker som jag tidigare sagt att det här är en underhållande läsning och även Nettan, Michaelles bästa väninna och Johnny fungerar bra. Jag efterfrågar som sagt fler misstänkta män och en bättre balans mellan farliga scener och ren inbillning.

Om två tredjedelar av den här historien får med beröm godkänt så är det den sista tredjedelen jag nu vill ta upp, för här slarvar författaren för första gången. Det är när Johnny och Nettan ska hjälpa Michaelle och sätta fast psykopaten, mannen från varuhuset med den kalla blicken, ett initiativ som i sig är bra påkommet, deras plan misslyckas dock och de råkar istället illa ut. Michaelle kommer hem från sin resa och uppgörelsen med hennes plågoande tar sin början. Här gillar jag inte små ”missar” som att Michaelle blir upprörd över att telefonen tutar upptaget hemma hos henne, hon misstänker att något är fel och ringer och ringer under hela sin hemresa. Väl hemma sen tror man att telefonen är det första hon ska kontrollera, ligger luren av? Istället glömmer hon detta totalt och går mest omkring och funderar över varför Johnny inte kom och hämtade henne. Först långt senare minns hon telefonen, fast då har hon redan använt den och ringt, med andra ord plockat upp en telefonlur som låg av utan att märka det? Märkligt tycker jag. Detta att hon inte ringer Johnnys mobil och frågar var han är när han inte är hemma hos henne är också fullkomligt obegripligt. Hon borde reagera starkare redan när en vilt främmande person står och överlämnar ett brev till henne där Johnny säger sig ha ställt bilen utanför och själv åkt hem till henne. Personligen hade man ju frågat vem denne främmande person var, hur känner han Johnny? Sen borde Michaelle redan där ringa Johnny och säga ”hej, jag är hemma, tack för bilen, vi ses snart.” eller något. Det blir för osannolikt att hon bara sväljer detta märkliga beteende efter allt hon varit med om. Konstigt också att hon inte försöker ringa Nettan så fort hon kommer till stugan och höra om det var hon som skrek förut i telefonen. Detta, som jag uppfattar det, slarv av författaren tar tyvärr ner slutet av boken. Jag kan tycka att själva uppgörelsen med psykopaten när han slår ner och gömmer Johnny och Nettan i källaren medan han kidnappar Michaelle fungerar hyfsat, det behövs tätas till men skissen är god. Riktigt otäckt blir det när Johnny begravs levande, där hämtar historien upp fart igen och landar rätt. Detta tycker jag är ett kusligt inslag som känns mer ovanligt än stackars katten som hackas mitt itu, katter som råkar illa ut i deckare är snarare norm än undantag.

Stilmässigt bör författaren tänka på att inte använda så många utropstecken, dämpa den ibland lite klämkäcka tonen och våga vila i scenerna, ibland känns det som att författaren ständigt är på väg till nästa scen istället för att vara kvar i den scen vi redan är i och slutligen se över antalet ”ryckte upp sig” som finns, de förekommer ofta. I övrigt vill jag tacka för en underhållande läsning med stort potential.

Nya regler för röstningen

Postad : 100515 klockan 18:15 av Maria Marteleur

Jag hoppas att ni alla är med och tävlar även i denna maj-omgång av Månadens Manus.

Vi har ändrat i röstningen så att de som är medlemmar och har en bok med på Kapitel 1 viktas tyngre än de som inte har en bok. Det blir tre röster för den med bok, så kom igång och lägg upp era böcker! Den som inte har en bok viktas som en röst.

 

”Jag tror starkt på att få till en riktigt bra cliffhanger”

Postad : 100504 klockan 08:49 av Maria Marteleur

Grattis Carina Rabe till vinsten av Månadens Manus i april! Hur känns det?

– Superroligt och helt enkelt fantastiskt.

Berätta kort om din bok – vad handlar den om?

– Michaelle är mitt första vuxenmanus och dessutom mitt skötebarn. Den handlar om en ung författarinna som trots sin unga ålder nått stor framgång med sina böcker. Hon bor ensam inne i skogen vid en sjö i Skåne. En dag förändras hennes liv, en obehaglig förföljelse börjar. Vi följer Michaelle när hon pendlar mellan olika misstankar om vem som är hennes förföljare. Upplösningen blir dramatisk.

Berätta kort om dig själv – hur mycket har du skrivit tidigare och vad gör du när du inte skriver?

– Min mamma dog när jag var tretton år och efter det blev det inte mycket med skolarbetet. Att bli författare hade jag aldrig en tanke på i min ungdom. Jag halkade in på skrivandet genom en bekant som skrivit seriemanus för tidningen Min Häst och Fantomen. Diane upptäckte att jag kunde skriva och under några år skrev vi en hel del seriemanus och noveller ihop.

Jag har skrivit noveller och seriemanus för olika tidningar sedan 1995. Men en dag ville en av novellerna inte riktigt ta slut, jag kunde helt enkelt inte knyta ihop den. Då beslöt jag mig för det skulle bli en roman. När jag inte skriver jobbar jag heltid som sektionsledare för 25 stycken läkarsekreterare. Sedan tar familjen och hunden Buster upp min fritid.

Varför har du varit med och deltagit i den här tävlingen? Vad vill du uppnå?

– Min kära svärdotter uppmärksammade mig på Kapitel1 förra året och jag tävlade med Michaelle i Bok-SM 2009. Den fina kritiken jag fick för mitt bidrag och en elfteplats gjorde att mitt självförtroende stärktes i tron på att manuset höll. Tyvärr är det oerhört svårt, om inte omöjligt, att slå sig in på förlagen i dag och de förlag som jag har kontakt med tidigare ger bara ut barn- och ungdomsböcker. Den här vinsten ger mig en chans att få lite konstruktiv kritik från professionella lektörer. De det är något som jag aldrig tidigare fått. Jag hoppas naturligtvis på att få Michaelle utgiven, men är medveten om hur tufft det är på marknaden.

Vad tror du vinsten kommer att innebära?

– Ingen aning, kanske inget alls i slutänden. Men det är klart, att för mig personligen bättre självförtroende för mitt skapande.

Du har skrivit mycket om hästar tidigare – är det ditt stora intresse?

– Det har varit det en gång i tiden när jag var yngre. Har haft en hel del hästar själv under några år men nuförtiden skriver jag bara om dem.

Du är ju redan publicerad författare – har du några tips till dina vänner på Kapitel 1 hur man skriver en bra och spännande bok.

– Jag tror starkt på att få till en riktigt bra cliffhanger på varje kapitel, locka läsaren att vilja läsa vidare. Sedan är ju naturligtvis baksidan med en kort beskrivning av boken viktig, gillar jag inte den så är det inte troligt att jag gillar resten heller.

Det är viktigt att tro på det man skriver. Ge inte upp! Vem säger att just den redaktör som läser ditt eller mitt manus gör en riktig bedömning. Alla kommer väl ihåg hur det gick för Astrid Lindgren och hennes Pippi Långstrump som först blev refuserad av ett förlag, för att sedan vinna framgång med ett annat. Till sist vill jag än en gång tacka alla som trott på mig och givit mig sin röst.

Maria Marteleur

Vinnaren är...

Postad : 100430 klockan 10:24 av Maria Marteleur

Micaelle, Carina Rabe  som fick 195 röster i apriltävlingen av Månadens Manus. Grattis säger vi på Kapitel 1!

Ber om ursäkt för att vi inte presenterat vinnaren tidigare.

Christoffer Carlsson i P3

Postad : 100412 klockan 16:10 av Maria Marteleur

49 tävlande i Månadens Manus april hittils! Nu är det bara två dagar kvar till röstningen startar igen.

 

Vill också tipsa er om att lyssna på intervjun med Christoffer Carlsson som gick i P3 i lördags i Morgonpasset. Christoffer Carlsson startade ju sin karriär som författare här på Kapitel 1 och är nu utgiven hos Piratförlaget  med boken Fallet Vincent Franke.

 

42 tävlande i Månadens Manus

Postad : 100412 klockan 16:10 av Maria Marteleur

Bara två dagar kvar innan omröstningen startar...

Sista chansen att vara med i tävlingen

Postad : 100412 klockan 16:10 av Maria Marteleur

Många har gjort det, men du kan också! Det finns dagar kvar att lägga upp sitt manus.

Lektörsutlåtandet av Åke Holms bok "Fylle-Roffe Karlssons dagbok"

Postad : 100408 klockan 21:17 av Maria Marteleur

Även Åke Holm är vågar lägga ut sitt utlåtande som han fått från vår lektör.

"Fylle-Roffe Karlssons dagbok”

Författare: Åke Holm

Handling

Roffe lever sitt liv med A-lagarkompisarna i Byängsparken, här finns bäste polaren Kilen, Nisse, Berra, Kurtan och Tjorven, tillsammans drar de sitt strå till stacken för att få ihop till sponken innan dagen är slut. Mycket sprit och förnedrande samtal med socialen, hån från förbipasserande och ett och annat slagsmål kantar Roffes vardag. Tänk att han en gång i tiden drev ett företag tillsammans med Kilen, massor av anställda och dyra resor till Thailand. Då levde han familjeliv minsann med Kerstin där hemma och lilla Ann-Sofie. Det blev inget mer med det sen när företaget gick i konken, Kerstin påstod att Roffes helgdrickande snabbt övergått till ett varje dag drickande och till sist så stack hon och tog dottern med sig. Lilla Ann-Sofie som nu själv har fått en dotter, Sara. Henne har Roffe aldrig fått träffa, han är ju morfar för fan. Men i hans skick så förstår han att han inte är välkommen, kläderna stinker piss och sopstation och det var länge sen han åt något annat än vita bönor. Nej, det måste bli ändring på skiten nu tänker Roffe, han måste bli vit och sober om han någonsin ska få träffa sin dotter och barnbarn. Det är därför han köpt dagboken, som ett första steg mot sitt nya liv.

Men det är inte så lätt att bara lägga av med alkoholen som under tre decennier skapat den person Roffe är. Han gör många försök, tappra försök med viljan att verkligen sluta dricka men suget blir till slut alltid för stort. Ångesten efter någon dags avhållsamhet är inte att leka med, hur ska han klara det här? Roffes polare Berra har en brorsa som heter Lennart och Lennart visar sig kunna hjälpa Roffe in på den rätta vägen, han är en kyrkans man och har satt ihop en liten grupp med nyktra alkoholister som träffas varje söndag och fikar och har trevligt, mycket mer avslappnat än AA som Roffe prövat men aldrig tänker gå till igen. På träffen på söndagen får Roffe en ny vän i Anita som sitter i rullstol. Anita har varit ren i nio år men på grund av att hon misskötte sin diabetes när hon drack fick hon operera bort ena benet. Det uppstår en spirande förälskelse mellan Roffe och Anita, även om det börjar som en trevande vänskap finns det ett hopp från båda om något mer.

Precis när Roffe så är på  väg att bli nykter och börja sitt nya liv på allvar dör bäste polaren Kilen, den ende som står Roffe riktigt nära. Det blir ett hårt slag för Roffe och plötsligt känns kamratskapen med de andra i Byängsparken inte lika pålitlig. Roffe råkar i slagsmål med Kurtan som självpåtaget gjort sig till ny ledare efter Kilen och de andra gubbarna är för rädda för att våga ta Roffes parti. Roffe lackar ur och bestämmer sig för att klara sig utom dem. Han hittar ett loft ovanför en gymnastiksal på en skola och inreder något som skulle kunna liknas vid ett hem åt sig. Tyvärr fortsätter han dricka, för nu när Kilen är borta har han inte styrkan att stå emot. Roffe besöker Kilens grav och där möter han kyrkovaktmästaren Gunnar. De båda blir vänner och det visar sig att Gunnar också har en svaghet för sprit, något han dock kan kontrollera och inte har samma problem att lägga av med som Roffe. Gunnar bor i ett hus och har ett ordnat liv med jobb och mat på bordet. När Roffe körs ut från sitt krypin ovanför gymnastiksalen får han lov att bo hos Gunnar, de beslutar sig båda för att tillsammans klara av att sluta dricka. Kärleken mellan Roffe och Anita har nu också tagit fart och med ens ser det faktiskt ut som om Roffes liv ska ljusna.

Så dör Anita, plötsligt och sorgligt efter deras kärleksnatt tillsammans. Roffes goda föresatser rubbas igen och det ser ut som om han ohjälpligt är fast med spriten. Men det finns en möjlig framtid för honom, socialen har ordnat en lägenhet åt honom och Gunnar står fast vid att hjälpa honom på  nykterhetens väg. Så Roffe börjar ta antabus. Även gamle kompisen Berra, som Roffe vid ett tillfälle räddat från att dö, är beredd att ta antabus och göra något av det liv han har kvar. Den här gången verkar Roffe faktiskt kunna stå emot ångesten, svettningarna och rädslan. Han är ju morfar för fan. Han har ju ett liv att leva.

Omdöme

Det här är en berättelse som man till en början undrar om man ska stå ut med att läsa på  grund av all fylla, spyor, berusad jargong och misär. En hel dagbok om detta, tänker man, det blir ju som en evighetslång dokumentär om Plattan. Men sen händer det någonting, ett intresse föds och det finns två anledningar till det. För det första är Roffe en riktigt bra sammansatt karaktär, han är någon du känner sympati för och på samma gång har lust att ruska om i nackskinnet åtskilliga gånger. Man lider verkligen med honom när han misslyckas med att bli nykter och gläds från hjärtat när livet stundtals ljusnar i form av att Anita och Gunnar kommer hans väg. Roffe är också i grunden en positiv person som någonstans under alla plagg av piss och självförakt när en uppriktig tro på sig själv. Han har humor och scenen när han avslöjar en annan tiggare som påstår att han inte kan prata svenska, genom att säga att ”om du inte får ihop några pengar får du en hundralapp av mig på tillbakavägen”, något tiggaren självklart snart är tillbaka för att inkassera, är lite typisk för Roffe, trots alla bortsupna hjärnceller kan han vara skarp och se det roliga i det lilla. För det andra är detta en välskriven och konsekvent berättad historia, författaren skiljer bland annat romanen igenom på beskrivande text och talspråket, där det förstnämnda har en mer litterär prägel. Först irriterade jag mig dock på att alla pratar likadant, poliser, höginkomsttagare, alla kan inte låta som om de är på fyllan och säga typ ”skaru ente ta å pallrarej hit”. Jag tänkte därför komma med en invändning när jag istället förstod vad författaren gjort. Det är i Roffes huvud som alla talar likadant. Även om Åke, Kilens dotter Helenas man, säkert pratar som den väluppfostrade man han är, så blir orden i Roffes återgivning lika slängiga som när Berra eller Kilen pratar. Då kan jag köpa konceptet, bara det är konsekvent genomfört som sagt.

Här finns en genomgripande tydlig plot – Roffe vill bli nykter och utsätts för diverse hinder på vägen. Om man ska prata akter, vilket man inte alltid gör med böcker men som faktiskt går att tillämpa då böcker liknar filmers upplägg mer än man tror, kan man säga att varje akt föregås av att en för Roffe närstående person dör. Det är Kilens bortgång som knuffar Roffe in i akt 2, vad ska han nu göra? Ska han ta Kilens död som en väckarklocka att göra något åt sitt liv eller faller han djupare ner i misären han redan är i? Akt 2 blir således en kamp för Roffe att ta sig till andra sidan, mycket med hjälp av Gunnar, fast ändå inte ha den där sista avgörande styrkan att göra det. Det är först när Anita dör, akt 3, som Roffe tar det avgörande steget att bli ren, för det hade Anita velat, hon var själv nykter och då ska Roffe också klara av det. Rent dramaturgiskt är det ett fungerande bygge.

Vad bör då författaren tänka på? Vi behöver lite mer bakgrundshistoria kring Roffe för att kunna förstå vad det är för företag han pratar om, hur han hamnade på en parkbänk utan någonting alls. Det blir lite schablonmässigt i nuläget att han bara hasplar ur sig att han minsann gått både gymnasium och universitet och bossat över 50 människor. Ok… tänker vi, när i tiden gjorde du det och hur blev det så här illa? Inte för att det inte är trovärdigt att Roffe en gång haft ett liv, det är tvärtom bra, men här behövs mer fakta så att vi inte bara känner att författaren skapat en skiss till en bakgrundshistoria och anser att vi som läsare ska fylla i luckorna. Som läsare är det nämligen bara bra om det finns luckor att fylla rörande karaktärens handlingar i nutid, vi vill själva få friheten att tänka ”ja, nu gjorde han antagligen så för att han egentligen känner så här”. Det är dåligt skrivet om karaktären redogör för mycket för varför han gör som han gör, det blir ingen utmanande läsning. Men när det gäller vem personen ifråga varit så har vi som läsare inte samma chans att bilda oss en uppfattning, för då var vi inte med, därför behöver författaren ge oss tillräckligt med stoff för att den bilden ska framträda. Skickligast är de författare som visar på människors benägenhet att förtränga för de ofördelaktiga tidigare handlingar genom att först återge en version av vad som hänt, för att nästa gång karaktären berör ämnet återge en annan version, kanske denna gång mer sanningsenlig. Då får vi som läsare en känsla av, ”ok, den där frun kanske inte hade så fel ändå” eller liknande. Så kan man leka med detaljer för att skapa en mångfacetterad gestaltning av en karaktär och därmed kan vi fylla i luckorna även i dåtid utan problem. Slarva inte bort vad som gjort Roffe till den han är, för det är en stor del av den här historien.

Roffe upplevs ibland något avtrubbad som karaktär, det är inga stora berg och dalar egentligen, även när det vore befogat som när han sviker Gunnar och Anita. Roffes känsloliv är mer som ett stilla guppade på havsytan, det går lite upp och sen går det ner, trots stora förändringar som att Kilen dör. Det kanske är spriten som skapar denna avtrubbade läggning, jag hade gärna sett att vi får uppleva mer djup och sorg hos Roffe ibland, över dottern som inte vill träffa honom, över allt liv som gått till spillo. Han blir märkbart berörd när han besöker sin barndomsgranne, som visar sig vara Gunnars farfar, den scenen är bra, jag skulle vilja se mer av det djupet, så att inte Roffe ständigt har denna ”det ordnar sig” attityd. Kan inte Anita bli riktigt besviken på honom någon gång? Istället för att så snabbt förlåta. Låt det göra ont i Roffe att han gör personer han bryr sig om illa.

Konflikten med gubbarna i Byängen är också väldigt hafsigt skriven, man förstår inte vad som utlöser att Roffe från en dag till en annan vänder gubbarna ryggen. Visst, det står något om ett slagsmål med Kurtan, fast riktigt hur taskiga de andra är framgår inte. Det blir lite som att Roffe refererar till något som hänt som vi läsare inte har fått se, vilket blir märkligt. Gör mer av den scenen när det skär sig med polarna i parken, för det är en viktig scen, de har ändå utgjort den enda familj Roffe haft på länge.

Något väldigt viktigt som kommit bort är Anitas begravning, varför går inte Roffe på den? Det borde han verkligen göra och Gunnar borde göra något särskilt fint med hennes gravsten.

Varför får vi aldrig se när Roffe till slut får träffa sin dotter Ann-Sofie och lilla barnbarnet Sara? Detta är en grov miss, man kan inte ha som ett återkommande mantra i en historia ”man är ju för fan morfar”, Roffes ledord för att sluta dricka och sen inte göra något av det. Roffe måste självklart få träffa sin dotter och barnbarn på slutet. Här behövs ingen dialog, vi behöver inte se själva scenen när de pratar, men vi måste se att det är på väg att hända. Kanske träffas de någonstans, Roffe ser framför sig hur Ann-Sofie står där med lilla Sara i sin hand, han går emot dem med nervösa men bestämda steg. Den här gången ska han inte misslyckas.

 

 

 

 

 

Ny tävling från och med i dag!

Postad : 100401 klockan 14:21 av Maria Marteleur

Ni har väl inte missat att den nya Månadens Manus-tävlingen för april startar redan i dag på skärtorsdagen? Anmäl ditt manus nu, så har alla längre tid på sig att hinna läsa just din bok. Lycka till säger vi till alla ni som är med och tävlar i aprilomgång en av Månadens Manus. 

Glad påsk önskar Maria och Ola på Kapitel 1-redaktionen!

”Utan skrivandet stannar jag”

Postad : 100330 klockan 08:57 av Maria Marteleur

Intervju med marsvinnaren av Månadens Manus-tävlingen, Åke Holm. Boken "Fylle-Roffe Karlssons dagbok" får nu en manusgenomgång av Kapitel 1s lektör.

Hur känns det att vinna en lektörsläsning av boken?
– Det känns underbart roligt, för det är just en lektörsbedömning som jag hela tiden traktat efter. Att få ett manus synat av professionella ögon, att komma förbi den trånga förlagspassagen av snabbkritiska ögon är ju en fantastisk händelse. Att nu få glida in via gräddfilen är ju ett resultat av att jag har presterat något. Jag har arbetat med det här manuset och för att bli läst och röstad på. Jag är mycket nöjd och glad över att mitt arbete burit frukt.

Varför vinner just du Månadens Manus?
– Jag har bevisligen skrivit ett läsvärt manus och lagt ner tid på det som allmänt kallas ”röstraggning”. Men redan under BOK-SM var det många människor som redan under Bok-SM uttryckligen älskade "Roffe Karlssons dagbok", som den hette då.

Berätta lite om historien – vad handlar det om?
– Boken är skriven i dagboksform och handlar om "Roffes" många upplevelser, händelser och fyllor. Läsaren får följa hans dagar, hans tankar mellan hopp och förtvivlan, men också att han ändå upprätthåller ett genomgående försök till en positiv livssyn. Men han orkar inte alltid, ens för dagboken, dölja den stundom uppdykande ångesten. Eftersom han behandlar, bemöter och talar till dagboken som en kompis får den då och då mottaga en och annan verbal smocka när den "lägger sig i" för mycket av hans fadäser, tankar, klantigheter och "oplanerade" fyllor. Som orsak till sin vilja att försöka bli nykter återkommer hans tankar kring att se sig själv som morfar åt sin dotterdotter, Sara "det lilla livet", som han aldrig har träffat. Bokens strukturella "ologik" har jag försökt skapa trovärdigt, eftersom det till syvende och sist är det trots allt ett fyllo, en A-lagare, som skriver. Men frågan är om dagboken hjälper honom, eller om den stjälper honom...

Hur har du tänkt när du har skrivit manuset?
– Jag vill göra "Roffe" rättvisa. Roffe symboliserar på sätt och vis alla hemlösa som av vitt skilda orsaker befinner sig djupt nere i samhällets bottenskikt. Även inuti ett trasigt och tragiskt yttre finns en värdefull människa som du och jag. Där finns en brokig samling bakgrunder, gamla liv, barndomar, yrkesbanor lika vitt skilda som bland alla oss vanliga människor. Allt jag hittar på kring, om och
med "Roffe", bottnar i den vänliga människa som jag mötte i mitt barndoms Täby Centrum på sjuttiotalet. Han växlade gärna några ord med mig. Det kanske var hans stolthet över att vara morfar som gjorde att han kände sig lämpad att bjuda mig, en nio-tioårig spoling, på lite av sig själv. Ibland var han inte i stånd att prata normalt, ibland var han salongsberusad. Han berättade bland annat att han hade varit egenföretagare med anställda. Jag hoppas också att jag en dag kan komma i kontakt med hans efterlevande.

Den är ju skriven med mycket slang – berätta hur du har tänkt kring det?
– Eftersom jag vill framställa Roffe som språkligt och allmänt bildad ville jag också göra honom medveten om skillnaderna mellan skriv- och talspråk. Eftersom Roffe är humoristiskt lagd tar han även fasta på detta i sitt dagboksskrivande. Roffe tycker att slang låter riktigt roligt när man skriver ner det i talform, varför han väljer att skriva dialogerna i stockholmsdialektal talform. Hans humor genomsyrar hela boken.

Hur kom du på historien och varför ville du berätta den?
– För ungefär femton år sedan arbetade jag ideellt inom två stockholmsbaserade organisationer som arbetade för de hemlösa. Jag satt i styrelserna och hjälpte även till på "fältet". Det var då jag började fundera på att försöka skriva ner något om och kring honom. För fem år sedan föddes idén om den dagboksformen.

Berätta lite mer om dig själv – vem är du?

– Jag är gift för andra gången sedan elva år, fyller 45 i april, har fem egna barn (tre med frugan, två sedan tidigare) samt en snart vuxen bonusdotter. Sedan två år hör jag till arbetslöshetens skara. Nu kan jag dock kalla mig hemmamake till nattarbetande uska, vilket än i dag i detta jämlikhetsmedvetna samhälle anses kontroversiellt. Jag är kort sagt en ”hemmafru”, vilket jag för all del gärna säger med stolthet. Jag har tidigare varit anställd inom Posten i sexton år, men har de senaste åren varit verksam inom markanläggningsbranschen.

Hur kommer det sig att du vill skriva en roman?
– Vill och vill. Skrivandet är för mig en passion, ett strängt behov. Ibland arbetar jag på eller skriver klart en novell, ibland ett romanämne. Det är stunden, spontaniteten, som avgör vilket jag företar mig. Jag bestämmer mig inte för att skriva en roman. När jag väl får en idé skriver jag ner en kort synopsis och ser därefter om det går att bygga någonting på det. Utan skrivandet stannar jag. Jag skriver så fort jag får tillfälle, vilket oftast brukar bli när barnen sover. Runt klockan 2-3 på morgonkvisten är min kreativitet på topp och det är då som jag får mest gjort.

Har du andra projekt på gång?
– Jag har sex romanämnen som jag växlar mellan. När det blir idétorka eller skrivkramp vid ett manus kan jag växla och försöka med ett annat. Jag tycker att det är fel att lägga allt krut och all energi på bara ett enda manus och tro att det är just det som ska leda till ära och berömmelse. Man måste ha ett "backup"-alternativ!

Något du vill tillägga?
– Sist men inte minst vill jag med varmt hjärta tacka alla som gav sin röst till "Fylle-Roffe Karlssons dagbok"! Ni betyder oändligt mycket för mig och min tacksamhet känner inga gränser!

Fotnot:
Åke Holm kommer att blogga på Kommunalarbetaren (www.ka.se) under hela vecka 15
om dagaktuella ämnen och temat vara "hemmamake till nattarbetande uska".

Vinnare nr 2: Åke Holm!

Postad : 100329 klockan 09:37 av Maria Marteleur

Vi säger grattis till Åke Holm som vunnit mars månads tävling av Månadens Manus med sin bok Fylle-Roffes Karlssons dagbok.

Be ber också om ursäkt för att listan som ligger ute just nu är den gamla för februaritävlingen. Vi arbetar på problemet och det kommer snart att vara löst.

Lektörsutlåtandet av Roland Hydéns bok Närmare än du anar

Postad : 100324 klockan 15:10 av Maria Marteleur

Roland Hydén är så hygglig att han låter oss alla ta del av lektörsutlåtandet som kommer från vår lektör.

Se nedan:

Närmare än du anar

Författare: Roland Hydén

Handling

En kvinna är på väg till ett möte en frusen vinterkväll. Hon har bestämt sig för att få mannen som förföljer henne att lämna henne ifred, en gång för alla. Där sitter han, monstret som gjort henne så illa och tvingat henne att leva med sin mörka hemlighet, nu ska allt ut, han kan inte längre få utöva sin makt över henne. Men varför sitter han i den bilen? Det är något som inte stämmer. Kvinnan hoppar in i bilen och ställer sitt ultimatum till mannen – lämna mig ifred annars avslöjar jag allt. Några minuter senare är hon död, kvävd i en plastsäck. Mannen ångrar inte sin iskalla handling men gråter över att kvinnan han älskar är borta.

Winston Larsson har vid 36 fyllda blivit kriminalinspektör vid polisen i Halmstad. Inte illa pinkat tycker han själv och befinner sig på ett utomordentligt humör när berättelsen börjar. Hade Winston kunnat snabbspola fram sitt liv någon dag och fått veta att 1) hans fru Lovisa tänker lämna honom, 2) han kommer att få ett mycket besvärligt mordfall på halsen, så hade han kanske inte skrattat lika hjärtligt. Winston är nu inte den som gräver ner sig, han är som en gås där allting rinner av honom ganska snabbt. Och tur är kanske det för Winston har en förmåga att råka ut för diverse missöden på sin jakt efter sanningen. Vid sin sida har Winston en samling mer eller mindre kompetenta poliskollegor, de mest utmärkande är hans trevliga chef Gunnar och hans partner Claes, den senare dessvärre en man med allt annat än rent mjöl i påsen.

Stefan och Getingen kunde inte vara mer olika till utseendet. Medan Stefan är muskelbyggare och stor och vältränad är Getingen smal som en sticka och ganska klen även till sinnet. De båda killarna är inte bara polare utan också kollegor, de jobbar för Holgers flyttfirma. När Getingen går ut för att ta en cigg och försöker hitta vindskydd genom att öppna bagageluckan till Stefans bil, får han sitt livs chock. I bagageutrymmet ligger en död kvinna, mördad. Och det värsta av allt, det är inte vilken kvinna som helst, det är Helen, den enda kvinna Getingen någonsin älskat. Vad gör hon i Stefans bil? Getingen klarar inte av att konfrontera Stefan utan håller tyst och försöker istället ta livet av sig. Han räddas i sista stund av att hans chef Holger hittar honom.

Winstons fru Lovisa kommer inte hem efter sin kväll ute, när Winston ser hennes bäddade säng nästa morgon blir han en aning orolig. Det här är inte likt hans fru, att inte komma hem och att inte ringa och förvarna. Winston har dock inte så mycket tid att fundera över Lovisa för en annan kvinna, Helen, har rapporterats försvunnen av hennes man Franz Fransson. Helens lik hittas och Winstons första mordfall tar sin början. När han börjar nysta i Helens liv visar det sig snart att hennes man Franz är impotent och att Helen levt som prostituerad i stan. Hon har kunnat dölja sitt nattliga liv väl och jobbar på dagarna på kontoret på en militärförläggning. Winstons kollega Claes blir mycket nervös när han ser vem Helen är, han har besökt henne många gånger och tycker sig kunna ana sig till vem mördaren är. Men det kan han inte avslöja för då sitter han själv i skiten. Claes uppsöker mördaren som då har hunnit med att mörda också Helens man Franz. Mannen är utan tvekan galen och Claes inser att för att kunna rädda sitt eget skinn måste han själv mörda mördaren.

Under tiden jobbar Winston på med en aldrig sinande energi och detta trots att Lovisa avslöjar att hon lämnar honom och tänker flytta ihop med en kvinna. Winston älskar sin fru och sörjer det som hänt även om han för tillfället inte kan göra något åt det. Istället besöker han Helens far Gösta som är en framgångsrik direktör på ett packningsföretag och snubblar där på en märklig man som heter Gideon. En okänd son till Helen ger sig till känna, kan detta vara motivet till mordet? En far som inte ville hittas? Samtidigt vaknar en omtöcknad Getingen upp på sjukhuset och avslöjar vad han fann i Stefans bil. Stefan åker fast, men är han verkligen mördaren? Winston har sin egen teori och iscensätter en plan som är nära att kosta honom livet.

Omdöme

Det här är en deckare som börjar bra, första scenen i bilen då Helen mördas är riktigt obehaglig och jag undrar verkligen vad som ska komma. Den suggestiva stämningen som författaren lyckas bygga upp i inledningen mattas dock betänkligt så fort som vår huvudperson Winston Larsson gör entré. Detta beror inte så mycket på karaktären i sig, Winston verkar vara både sympatisk och ambitiös, utan snarare på språket som används i gestaltningen av honom. Winston må vara 36 men uttryck som ”Milda makaroner”, ”Milda mamelucker”, ”lova för gösingen ingenting”, ”Attans också” och ”Ajöken”, gör att jag undrar i vilken tid vi befinner oss. Detta sätt att prata på känns väldigt långt ifrån 2010. Först utgår jag därför från att det kan vara ett karaktärsdrag som bara Winston har, han kanske är lite klämkäck av sig och det kan bland annat vara detta som hans fru Lovisa tröttnat på. Men sen märker jag att i stort sätt alla karaktärerna, inklusive Helens unge okända son, säger ”Ajöken” och Claes undrar också vad i gösingen som pågår och då måste jag opponera mig och be att språket uppdateras betänkligt.

Om vi håller oss till själva mordgåtan så tycker jag att tanken med den enkla kontorstjejen som prostituerar sig om nätterna är spännande uppbyggt och även detta att det finns så många män omkring henne som förälskat sig i henne och därmed kan vara misstänkta. Det är synd att Winston Larsson råkar ut för så ovanligt många olyckor hela tiden, han grälar med folk åt höger och vänster, kvaddar bilen och snubblar, välter tanter och slår sig titt som tätt, för annars tycker jag att hans många uppslag ibland känns bra. Winston är ingen klantskalle, han är bara naiv och lite överilad när han vill få mycket gjort på kort tid. Så mitt förslag skulle vara att författaren tonar ner ”snubbelscenerna” rejält och bara använder exempelvis en kvaddad bil när det är relevant för historien. För att visa på när författaren gör detta rätt gillar jag verkligen scenen med strömavbrottet, någon har försökt att mörda Winston genom att koppla 230 volt till dörrhandtaget och hade det inte varit för strömavbrottet under natten hade Winston aldrig klarat sig. Det är snyggt levererat och i rätt ordning, mördaren bestämmer sig för att göra sig av med Winston men sen låter författaren det gå tillräckligt lång tid för att jag ändå inte ska vara beredd när själva mordförsöket sker och blir därmed överraskad. Bra, mer sådant, fördela actionscenerna istället för att stapla dem på varandra.

En intressant aspekt som inte återfinns så ofta i manus av oetablerade författare är att den karaktär som faktiskt är bäst gestaltad är Claes, den rakt igenom osympatiske bikaraktären. Fast att man som läsare tycker väldigt illa om Claes så är han den karaktär som vi kommer närmast, hans tankar och känslor gestaltas väl, vilket är skickligt, eftersom motbjudande karaktärer är svårare att få fram. Det ska sägas att även den genomtrevlige chefen Gunnar framträder tydligt, honom gillar man verkligen, min poäng är bara att det är enklare att gestalta en Gunnar.

Jag tycker att själva upplösningen i grunden är bra, författaren placerar Winston, mördaren och Claes i samma lägenhet vilket är rätt tänkt. Finalen ska alltid stå emellan vår huvudperson och mördaren i en deckare, i tät närkamp och Claes finns där som en extra finess. Man kan dock säga att Winstons ”kamp” mot Gösta inte är så storslagen, han svimmar mest och räddas av sin chef Gunnar i sista sekunden, scenen behöver tajtas till ordentligt, fast jag kan ändå tycka att tanken var god.

Det är återigen den här ”snubbelfaktorn” som jag opponerar mig emot. Scener, som den hemma hos Gideon, som hade kunnat bli riktigt läskiga förlorar ofta sin dramatik på grund av författarens lust att skoja till det lite. Mitt råd är därför: lita på dina scener, våga ta ut dramatiken istället för att använda humor som lösningen, vila i scener som är tillräckligt spännande i sig själva och välj noga ut vilka scener som ska innehålla actionmoment.

Slutligen vill jag varna författaren för att använda för många adjektiv, meningarna är ofta överlastade av förklarande adjektiv. Våga skriva meningarna mer raka eller använd ett annat sätt att beskriva det som händer. Däri ligger författarens ständiga utmaning – beskriv utan att förklara. Rensa, rensa, rensa, behåll mycket av lusten att skriva den här deckaren men fram med saxen där det behövs.

”Att berätta historier är centralt för människan som varelse”

Postad : 100321 klockan 18:36 av Maria Marteleur

Kapitel 1-medlemmen Christoffer Carlsson fick också ett kontrakt med Piratförlaget efter att han var med och tävlade i förra årets Bok-SM, där han kom tvåa. Nu kommer hans nya bok Fallet Vincent Franke ut den 24 mars. Här berättar han om hur det känns att se sin bok i tryck.

Nu kommer din första bok ut, Fallet Vincent Franke, som du deltog med i Bok-SM på Kapitel 1. Hur känns det?

– Det känns helt fantastiskt. Som författare vill jag uttrycka mig och berätta för andra. Att äntligen får göra det där du når ut till så många, känns helt fantastiskt.  Jag visste hela tiden att Vincent hade det. Det fanns något i manuset som inte funnits i mina andra, något som vägrade släppa taget. Om känslan är en efterkonstruktion eller inte är svårt att avgöra. Våra känslor är bedrägliga på det sättet. Jag har hela tiden känt något särskilt för Vincent, och det är overkligt att se känslan förverkligad i en bok med mitt namn på omslaget.

 

Vad handlar den om?

– Fallet Vincent Franke handlar om huvudkaraktären Vincent, som lever sitt liv i en av Stockholms södra förorter, i utkanten av stadens undre värld. Han har ett mörkt förflutet och är aktiv morfinist. En kväll knackar det på hans dörr. På andra sidan väntar någon som förändrar Vincents liv. I takt med att handlingen utvecklas, kommer en förklaring till hur Vincents liv har blivit som det är. Boken genomskjuten av två saker, dels popkultur och dels filosofiska undertoner. Jag ville att Vincent skulle kunna läsas som en snabb, bra historia, men också att det skulle finnas något annat.

 

Är du nöjd med boken?

– Tillräckligt nöjd. Med det menar jag att jag kan sitta mitt emot dig, du läser en sida ur boken och jag känner att jag kan stå för det du läser. För mig handlar det aldrig om att bli Nöjd med stort N, det finns inte. Att berätta en historia handlar om att få en idé, sätta den idén på papper, och förstöra idén så lite som möjligt i processen.

 

Hur är det att se sin bok i tryck?

– Jävligt skumt. Det känns fantastiskt och samtidigt… definitivt. ”Yep, nu är den färdig. Det här är min debutroman och den kommer att se ut precis så här när läsaren får den i sin hand.” Nu är mitt jobb klart. Det är både en skön och obekväm känsla. Jag vill ge läsaren Vincents historia med största möjliga sprängverkan. Målet är att ge läsaren en så jävla rumpsparkande upplevelse jag bara kan. När boken är tryckt och klar, då får det bära eller brista. Vincent har bara varit början, nu kan jag gå vidare. Jag har många historier att berätta.

 

Du gör mycket annat än bara skriver - berätta om det!

– Sedan i mitten av februari i år, är jag doktorand i kriminologi vid Stockholms universitet. Målet är att bli doktor i kriminologi. Jag har pluggat i fem år med målet att bli forskare. Plötsligt sitter jag på sjätte våningen i ett rum med egen dator och stol, har en avhandlingsplan och ska i höst undervisa för studenter. En märklig, men rolig känsla. Det finns två saker jag kan göra riktigt bra. Det ena är att skriva skönlitterärt och det andra är att undervisa och forska i kriminologi. Det känns lyxigt att få göra båda. Områdena ger varandra mycket. Fallet Vincent Franke är ingen studie i kriminologi, men kriminologin är en samhällsvetenskap som försöker att förstå människan och samhället genom att studera brottsligheten. Där finns insikter som är centrala för mitt författarskap.

 

Varför skriver du?

– För att jag inte kan låta bli. Jag har tidigare pratat om skrivandet som min ”hobby”, men jag en tråd på Kapitel 1-forumet av Malin Johansson, som fick mig att tänka om lite. Malin menar att hon inte kan kalla skrivandet för en hobby, för när det kommer till skrivandet har hon inget val. Precis så är det för mig. Att berätta historier är centralt för människan som varelse. Vi tenderar att minnas saker i berättelse-format. Trots att verklighetens händelser är motsägelsefulla och splittrade, finns det socialpsykologisk forskning som visar att vi minns händelser som förlopp som sammanhängande, logiska skeenden. Vi förvränger ibland det som händer och får det att bli något sammanhängande, eftersom vi har ett behov av att göra världen begriplig. Jag skriver för att jag måste, det är mitt sätt att göra världen begriplig. Det är ett sätt att finna svar på frågor som vägrar lämna mig.

 

Har du något nytt på gång?

– Oh, ja. Jag har nyligen inlett arbetet med en bok. Det är första delen av en trilogi som handlar om två bröder. Mer än så vill jag inte säga just nu, men skulle gissa att jag är mindre än halvvägs in i bok ett. Jag planerar att ha ett helt utkast färdigställt vid sommarens slut.

 

På vilket sätt har ditt medlemskap på Kapitel 1 påverkat ditt skrivande?

– På många sätt. När man byter format, från ordbehandlaren till Kapitel 1:s textformat, ser man direkt sin text med andra ögon. Man ser missar, svagheter, men också styrkor. En sådan till synes pytteliten förändring gör mycket med hur man ser på sin text. Den största behållningen med Kapitel 1 har varit att bli läst av andra och att själv läsa andras texter – att få och ge kritik. Genom att läsa andra blir man skickligare som kritiker och författare, men lär sig att själv ta kritik. Det är oerhört viktigt, inte bara inom författarskapet, utan också i livet i allmänhet. I alla diskussioner vi haft på forumet har jag lärt mig mycket om skrivandets hantverk. Det finns fullt av tips och tekniker att använda sig av. Det är som en virtuell skrivarcirkel. Jag önskar att jag hade lika mycket tid över till Kapitel 1 nu som för något år sedan.

 

Har det haft andra effekter?

– Oh ja. Den kanske allra, allra största behållningen för mig har varit att jag fått många nya skrivande och läsande vänner, vänner som inte ”bara” förblivit Kapitel 1-vänner utan som numera är ”vanliga” vänner. Det är otroligt fina människor, skickliga författare och kritiker, smarta och roliga att umgås med. Det är människor jag sannolikt aldrig skulle träffat utan Kapitel 1. Det är ganska fantastiskt att en internetsida om skrivande och läsning kan föra samman människor på det.

 

Maria Marteleur

 

Mars-tävlingen

Postad : 100314 klockan 12:06 av Maria Marteleur

Sista chansen att lägga upp ditt manus idag! I morgon börjar röstningen.