”Att berätta historier är centralt för människan som varelse”

Postad : 100321 klockan 18:36 av Maria Marteleur

Kapitel 1-medlemmen Christoffer Carlsson fick också ett kontrakt med Piratförlaget efter att han var med och tävlade i förra årets Bok-SM, där han kom tvåa. Nu kommer hans nya bok Fallet Vincent Franke ut den 24 mars. Här berättar han om hur det känns att se sin bok i tryck.

Nu kommer din första bok ut, Fallet Vincent Franke, som du deltog med i Bok-SM på Kapitel 1. Hur känns det?

– Det känns helt fantastiskt. Som författare vill jag uttrycka mig och berätta för andra. Att äntligen får göra det där du når ut till så många, känns helt fantastiskt.  Jag visste hela tiden att Vincent hade det. Det fanns något i manuset som inte funnits i mina andra, något som vägrade släppa taget. Om känslan är en efterkonstruktion eller inte är svårt att avgöra. Våra känslor är bedrägliga på det sättet. Jag har hela tiden känt något särskilt för Vincent, och det är overkligt att se känslan förverkligad i en bok med mitt namn på omslaget.

 

Vad handlar den om?

– Fallet Vincent Franke handlar om huvudkaraktären Vincent, som lever sitt liv i en av Stockholms södra förorter, i utkanten av stadens undre värld. Han har ett mörkt förflutet och är aktiv morfinist. En kväll knackar det på hans dörr. På andra sidan väntar någon som förändrar Vincents liv. I takt med att handlingen utvecklas, kommer en förklaring till hur Vincents liv har blivit som det är. Boken genomskjuten av två saker, dels popkultur och dels filosofiska undertoner. Jag ville att Vincent skulle kunna läsas som en snabb, bra historia, men också att det skulle finnas något annat.

 

Är du nöjd med boken?

– Tillräckligt nöjd. Med det menar jag att jag kan sitta mitt emot dig, du läser en sida ur boken och jag känner att jag kan stå för det du läser. För mig handlar det aldrig om att bli Nöjd med stort N, det finns inte. Att berätta en historia handlar om att få en idé, sätta den idén på papper, och förstöra idén så lite som möjligt i processen.

 

Hur är det att se sin bok i tryck?

– Jävligt skumt. Det känns fantastiskt och samtidigt… definitivt. ”Yep, nu är den färdig. Det här är min debutroman och den kommer att se ut precis så här när läsaren får den i sin hand.” Nu är mitt jobb klart. Det är både en skön och obekväm känsla. Jag vill ge läsaren Vincents historia med största möjliga sprängverkan. Målet är att ge läsaren en så jävla rumpsparkande upplevelse jag bara kan. När boken är tryckt och klar, då får det bära eller brista. Vincent har bara varit början, nu kan jag gå vidare. Jag har många historier att berätta.

 

Du gör mycket annat än bara skriver - berätta om det!

– Sedan i mitten av februari i år, är jag doktorand i kriminologi vid Stockholms universitet. Målet är att bli doktor i kriminologi. Jag har pluggat i fem år med målet att bli forskare. Plötsligt sitter jag på sjätte våningen i ett rum med egen dator och stol, har en avhandlingsplan och ska i höst undervisa för studenter. En märklig, men rolig känsla. Det finns två saker jag kan göra riktigt bra. Det ena är att skriva skönlitterärt och det andra är att undervisa och forska i kriminologi. Det känns lyxigt att få göra båda. Områdena ger varandra mycket. Fallet Vincent Franke är ingen studie i kriminologi, men kriminologin är en samhällsvetenskap som försöker att förstå människan och samhället genom att studera brottsligheten. Där finns insikter som är centrala för mitt författarskap.

 

Varför skriver du?

– För att jag inte kan låta bli. Jag har tidigare pratat om skrivandet som min ”hobby”, men jag en tråd på Kapitel 1-forumet av Malin Johansson, som fick mig att tänka om lite. Malin menar att hon inte kan kalla skrivandet för en hobby, för när det kommer till skrivandet har hon inget val. Precis så är det för mig. Att berätta historier är centralt för människan som varelse. Vi tenderar att minnas saker i berättelse-format. Trots att verklighetens händelser är motsägelsefulla och splittrade, finns det socialpsykologisk forskning som visar att vi minns händelser som förlopp som sammanhängande, logiska skeenden. Vi förvränger ibland det som händer och får det att bli något sammanhängande, eftersom vi har ett behov av att göra världen begriplig. Jag skriver för att jag måste, det är mitt sätt att göra världen begriplig. Det är ett sätt att finna svar på frågor som vägrar lämna mig.

 

Har du något nytt på gång?

– Oh, ja. Jag har nyligen inlett arbetet med en bok. Det är första delen av en trilogi som handlar om två bröder. Mer än så vill jag inte säga just nu, men skulle gissa att jag är mindre än halvvägs in i bok ett. Jag planerar att ha ett helt utkast färdigställt vid sommarens slut.

 

På vilket sätt har ditt medlemskap på Kapitel 1 påverkat ditt skrivande?

– På många sätt. När man byter format, från ordbehandlaren till Kapitel 1:s textformat, ser man direkt sin text med andra ögon. Man ser missar, svagheter, men också styrkor. En sådan till synes pytteliten förändring gör mycket med hur man ser på sin text. Den största behållningen med Kapitel 1 har varit att bli läst av andra och att själv läsa andras texter – att få och ge kritik. Genom att läsa andra blir man skickligare som kritiker och författare, men lär sig att själv ta kritik. Det är oerhört viktigt, inte bara inom författarskapet, utan också i livet i allmänhet. I alla diskussioner vi haft på forumet har jag lärt mig mycket om skrivandets hantverk. Det finns fullt av tips och tekniker att använda sig av. Det är som en virtuell skrivarcirkel. Jag önskar att jag hade lika mycket tid över till Kapitel 1 nu som för något år sedan.

 

Har det haft andra effekter?

– Oh ja. Den kanske allra, allra största behållningen för mig har varit att jag fått många nya skrivande och läsande vänner, vänner som inte ”bara” förblivit Kapitel 1-vänner utan som numera är ”vanliga” vänner. Det är otroligt fina människor, skickliga författare och kritiker, smarta och roliga att umgås med. Det är människor jag sannolikt aldrig skulle träffat utan Kapitel 1. Det är ganska fantastiskt att en internetsida om skrivande och läsning kan föra samman människor på det.

 

Maria Marteleur