Lektörsutlåtandet av Roland Hydéns bok Närmare än du anar

Postad : 100324 klockan 15:10 av Maria Marteleur

Roland Hydén är så hygglig att han låter oss alla ta del av lektörsutlåtandet som kommer från vår lektör.

Se nedan:

Närmare än du anar

Författare: Roland Hydén

Handling

En kvinna är på väg till ett möte en frusen vinterkväll. Hon har bestämt sig för att få mannen som förföljer henne att lämna henne ifred, en gång för alla. Där sitter han, monstret som gjort henne så illa och tvingat henne att leva med sin mörka hemlighet, nu ska allt ut, han kan inte längre få utöva sin makt över henne. Men varför sitter han i den bilen? Det är något som inte stämmer. Kvinnan hoppar in i bilen och ställer sitt ultimatum till mannen – lämna mig ifred annars avslöjar jag allt. Några minuter senare är hon död, kvävd i en plastsäck. Mannen ångrar inte sin iskalla handling men gråter över att kvinnan han älskar är borta.

Winston Larsson har vid 36 fyllda blivit kriminalinspektör vid polisen i Halmstad. Inte illa pinkat tycker han själv och befinner sig på ett utomordentligt humör när berättelsen börjar. Hade Winston kunnat snabbspola fram sitt liv någon dag och fått veta att 1) hans fru Lovisa tänker lämna honom, 2) han kommer att få ett mycket besvärligt mordfall på halsen, så hade han kanske inte skrattat lika hjärtligt. Winston är nu inte den som gräver ner sig, han är som en gås där allting rinner av honom ganska snabbt. Och tur är kanske det för Winston har en förmåga att råka ut för diverse missöden på sin jakt efter sanningen. Vid sin sida har Winston en samling mer eller mindre kompetenta poliskollegor, de mest utmärkande är hans trevliga chef Gunnar och hans partner Claes, den senare dessvärre en man med allt annat än rent mjöl i påsen.

Stefan och Getingen kunde inte vara mer olika till utseendet. Medan Stefan är muskelbyggare och stor och vältränad är Getingen smal som en sticka och ganska klen även till sinnet. De båda killarna är inte bara polare utan också kollegor, de jobbar för Holgers flyttfirma. När Getingen går ut för att ta en cigg och försöker hitta vindskydd genom att öppna bagageluckan till Stefans bil, får han sitt livs chock. I bagageutrymmet ligger en död kvinna, mördad. Och det värsta av allt, det är inte vilken kvinna som helst, det är Helen, den enda kvinna Getingen någonsin älskat. Vad gör hon i Stefans bil? Getingen klarar inte av att konfrontera Stefan utan håller tyst och försöker istället ta livet av sig. Han räddas i sista stund av att hans chef Holger hittar honom.

Winstons fru Lovisa kommer inte hem efter sin kväll ute, när Winston ser hennes bäddade säng nästa morgon blir han en aning orolig. Det här är inte likt hans fru, att inte komma hem och att inte ringa och förvarna. Winston har dock inte så mycket tid att fundera över Lovisa för en annan kvinna, Helen, har rapporterats försvunnen av hennes man Franz Fransson. Helens lik hittas och Winstons första mordfall tar sin början. När han börjar nysta i Helens liv visar det sig snart att hennes man Franz är impotent och att Helen levt som prostituerad i stan. Hon har kunnat dölja sitt nattliga liv väl och jobbar på dagarna på kontoret på en militärförläggning. Winstons kollega Claes blir mycket nervös när han ser vem Helen är, han har besökt henne många gånger och tycker sig kunna ana sig till vem mördaren är. Men det kan han inte avslöja för då sitter han själv i skiten. Claes uppsöker mördaren som då har hunnit med att mörda också Helens man Franz. Mannen är utan tvekan galen och Claes inser att för att kunna rädda sitt eget skinn måste han själv mörda mördaren.

Under tiden jobbar Winston på med en aldrig sinande energi och detta trots att Lovisa avslöjar att hon lämnar honom och tänker flytta ihop med en kvinna. Winston älskar sin fru och sörjer det som hänt även om han för tillfället inte kan göra något åt det. Istället besöker han Helens far Gösta som är en framgångsrik direktör på ett packningsföretag och snubblar där på en märklig man som heter Gideon. En okänd son till Helen ger sig till känna, kan detta vara motivet till mordet? En far som inte ville hittas? Samtidigt vaknar en omtöcknad Getingen upp på sjukhuset och avslöjar vad han fann i Stefans bil. Stefan åker fast, men är han verkligen mördaren? Winston har sin egen teori och iscensätter en plan som är nära att kosta honom livet.

Omdöme

Det här är en deckare som börjar bra, första scenen i bilen då Helen mördas är riktigt obehaglig och jag undrar verkligen vad som ska komma. Den suggestiva stämningen som författaren lyckas bygga upp i inledningen mattas dock betänkligt så fort som vår huvudperson Winston Larsson gör entré. Detta beror inte så mycket på karaktären i sig, Winston verkar vara både sympatisk och ambitiös, utan snarare på språket som används i gestaltningen av honom. Winston må vara 36 men uttryck som ”Milda makaroner”, ”Milda mamelucker”, ”lova för gösingen ingenting”, ”Attans också” och ”Ajöken”, gör att jag undrar i vilken tid vi befinner oss. Detta sätt att prata på känns väldigt långt ifrån 2010. Först utgår jag därför från att det kan vara ett karaktärsdrag som bara Winston har, han kanske är lite klämkäck av sig och det kan bland annat vara detta som hans fru Lovisa tröttnat på. Men sen märker jag att i stort sätt alla karaktärerna, inklusive Helens unge okända son, säger ”Ajöken” och Claes undrar också vad i gösingen som pågår och då måste jag opponera mig och be att språket uppdateras betänkligt.

Om vi håller oss till själva mordgåtan så tycker jag att tanken med den enkla kontorstjejen som prostituerar sig om nätterna är spännande uppbyggt och även detta att det finns så många män omkring henne som förälskat sig i henne och därmed kan vara misstänkta. Det är synd att Winston Larsson råkar ut för så ovanligt många olyckor hela tiden, han grälar med folk åt höger och vänster, kvaddar bilen och snubblar, välter tanter och slår sig titt som tätt, för annars tycker jag att hans många uppslag ibland känns bra. Winston är ingen klantskalle, han är bara naiv och lite överilad när han vill få mycket gjort på kort tid. Så mitt förslag skulle vara att författaren tonar ner ”snubbelscenerna” rejält och bara använder exempelvis en kvaddad bil när det är relevant för historien. För att visa på när författaren gör detta rätt gillar jag verkligen scenen med strömavbrottet, någon har försökt att mörda Winston genom att koppla 230 volt till dörrhandtaget och hade det inte varit för strömavbrottet under natten hade Winston aldrig klarat sig. Det är snyggt levererat och i rätt ordning, mördaren bestämmer sig för att göra sig av med Winston men sen låter författaren det gå tillräckligt lång tid för att jag ändå inte ska vara beredd när själva mordförsöket sker och blir därmed överraskad. Bra, mer sådant, fördela actionscenerna istället för att stapla dem på varandra.

En intressant aspekt som inte återfinns så ofta i manus av oetablerade författare är att den karaktär som faktiskt är bäst gestaltad är Claes, den rakt igenom osympatiske bikaraktären. Fast att man som läsare tycker väldigt illa om Claes så är han den karaktär som vi kommer närmast, hans tankar och känslor gestaltas väl, vilket är skickligt, eftersom motbjudande karaktärer är svårare att få fram. Det ska sägas att även den genomtrevlige chefen Gunnar framträder tydligt, honom gillar man verkligen, min poäng är bara att det är enklare att gestalta en Gunnar.

Jag tycker att själva upplösningen i grunden är bra, författaren placerar Winston, mördaren och Claes i samma lägenhet vilket är rätt tänkt. Finalen ska alltid stå emellan vår huvudperson och mördaren i en deckare, i tät närkamp och Claes finns där som en extra finess. Man kan dock säga att Winstons ”kamp” mot Gösta inte är så storslagen, han svimmar mest och räddas av sin chef Gunnar i sista sekunden, scenen behöver tajtas till ordentligt, fast jag kan ändå tycka att tanken var god.

Det är återigen den här ”snubbelfaktorn” som jag opponerar mig emot. Scener, som den hemma hos Gideon, som hade kunnat bli riktigt läskiga förlorar ofta sin dramatik på grund av författarens lust att skoja till det lite. Mitt råd är därför: lita på dina scener, våga ta ut dramatiken istället för att använda humor som lösningen, vila i scener som är tillräckligt spännande i sig själva och välj noga ut vilka scener som ska innehålla actionmoment.

Slutligen vill jag varna författaren för att använda för många adjektiv, meningarna är ofta överlastade av förklarande adjektiv. Våga skriva meningarna mer raka eller använd ett annat sätt att beskriva det som händer. Däri ligger författarens ständiga utmaning – beskriv utan att förklara. Rensa, rensa, rensa, behåll mycket av lusten att skriva den här deckaren men fram med saxen där det behövs.